Twitt-twitt-twidewitt

Så kom då backlashen. Avståndet mellan hype och backlash blir kortare för varje ny modegrej. En snabbare och brantare acceleration upp till det högsta krönet och sen en snabb obeveklig krasch.

För allt som är så nytt att det nästan inte finns är häftigt, men annars är allt nytt skit, det handlar bara om hur fort man kan få fram en tam forskare som kan dissa det.

För er som inte hänger med i vad som är inne eller ute denna veckan så talar jag om microbloggandet via Twitter. En innegrej som kulminerade i helgen, men nu har vi säkra indikationer på att bubblan kommer spricka.

Det är ju farligt, gubevars! Och omoraliskt! Och som kommunikationsmetod synes det oanvändbart.

Om båda kvällstidningarna sågar en grej samma dag så vet vi väl, inte sant.

Henrik Oscarsson, docent i statsvetenskap i Expressen:

>Som medel för opinionsbildning måste twittrandet betraktas som en katastrof – ett steg helt i fel riktning i förhållande till rådande trender inom politisk marknadsföring och påverkan. Twitter är vertikal envägskommunikation av gammalt klassiskt snitt. Möjligheterna till interaktion och diskussion är obefintliga. Twittret är ett slags inverterad Obamisering av partiernas påverkansförsök. Effektiv opinionsbildning kräver samtal. Inte massutskick av förenklade snabbudskap.

Amerikanska forskare enligt Aftonbladet:

>Nu visar en amerikansk studie som är gjord av hjärnforskare vid University of Southern California att det finns en fara med det snabba twittrandet.

>Risken är att hjärnan inte hinner få tid att reflektera eller känna av andra människors känslor vilket kan göra att vi tappar vår moraliska kompass.

Jag får nästan en fnissattack när jag tänker på hur lätt det är att skapa trovärdighet för vilken uppfattning som helst genom att leta upp en forskare som vill vara med i tidningen eller en obskyr studie från något universitet någonstans.

I all enkelhet skulle jag vilja använda lite sunt förnuft istället:

  1. Twitter är ett verktyg och verktyg är moraliskt neutrala.
  2. Människor beter sig ungfär som folk gör mest när de twittrar, en del är idioter andra spännande.
  3. Korta utsagor ger mer dialogmöjligheter en långa.
  4. Samtal är nästan alltid av godo.

Jag skrattar, träffar nya människor, lär mig saker och sprider åsikter, glädje och dumheter via Twitter. Jag känner mig inte i farozonen för att bli dum i huvudet, eller tappa min moraliska kompass.

Jag vet att jag redan har haft nytta av det.

Dessutom finns det ju en del enkla invändningar man kan göra.

Man kan som Bitchslap Barbie jämföra med SMS:andet som knappast gjort oss mer omoraliska.

Som Kjellberg kan man undra hur Oscarson kan kalla Twittrandet för vertikal envägskommunikation? Hela min skärm fylls ju av ett sammelsurium av dialoger så fort jag öppnar min Twitterprogramvara.

Det beror iofs på att mina bekanta har förstått det Pär Ström påpekar: Twittra inte om vad du ätit till frukost!

Johan Ulvenlöv som arbetar med nya media för socialdemokraterna förklarar hur användandet av Twitter, bloggar, Facebook med mera kan komplettera varandra och därigenom skapa värdefulla samtal om sakpolitik eller snabbt förmedla nyheter och kunskap.

Sanna Rayman på SvD:s ledarredaktion pekar på hur stor roll hypen spelar för den backlash vi nu ser:

>Jag kan inte låta bli att fnissa lite över att någon på allvar förväntar sig att hitta det goda samtalet på en social sajt där samtal förs med max 140 tecken. Självfallet finns det inte där. Men jämfört med ett enstaka tal refererat för medborgarna i riksmedier är de sociala medierna ändå mer tvåvägskommunikation än vad vi hade förr.

Viktor tar Obamas kampanjtwittrande som exempel och menar att det är när man i en valrörelse vill mobilisera de redan frälsta som Twitter kan få stor betydelse i politiken. (Om politikerna då har etablerat sig i den kanalen, vill jag lägga till.) Har han rätt så kanske Kent Persson (m) får rätt i sin förhoppning att de nya kommunikationsmetoderna är ett sätt att få folk att bry sig om EU-valet?

Sista ordet får Fredrik Lundh på socialdemokraterna i Norrbottens Norrblogg som kärnfullt kommenterar:

>Läs eller lev utan…

Leksaker för vuxna barn

Min laptop är död. HP har faktiskt lovat väcka den från dödsvilan utan kostnad, men jag är inte mobil på ett par veckor. Eller snarare… jag VAR inte mobil, för jag har köpt en leksak jag sneglat på länge.

den minsta dator jag haftJag kan naturligtvis motivera den som arbetsredskap, ett väldigt praktiskt sådant när det egentligen inte finns anledning att släpa på tre och ett halvt kilo laptop-monster. Men då skulle jag nog inte riktigt tala sanning — för ur rent praktisk synvinkel kan jag klara mig utan den.

Jag talar om min nya lilla eee-pc, min 901a. Den har världens minsta tangentbord, som kräver mer än bara lite tillvänjning, den är överhuvudtaget så förbaskat liten att den känns smått overklig. Den är inte heller ens tillnärmelsevis det snabbaste jag hanterat, snarare på 2003-2004 års nivå — men trots det är jag förälskad.

Fortsätt läsa ”Leksaker för vuxna barn”