Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.

Agenda har sparat bort hjärnan

Eftersom jag arbetar med att förbereda samtal på scen – intervjuer, debatter, panelsamtal, soffsamtal – så känner jag igen ett hafsverk när jag ser det.

Att skapa ett bra till synes orepeterat samtal är en svår konst. Det handlar inte bara om att ha en skicklig programledare/moderator. Det handlar om att ett team gör ett bra arbete. Det krävs research. Det krävs att man förbereder deltagarna på vad de kan förvänta sig och vad man vill ha ut av samtalet. Det krävs ett välskrivet frågemanus med valmöjligheter och följdfrågor för progamledaren för att styra samtalet dit uppdragsgivaren, dvs publiken, har mst nytta och glädje av det.

För att lyckas med detta behöver man producenter, redaktör, resaerchers och manusförfattare. Ibland dubblerar man över flera av dessa roller. Jag har jobbat med allihop i olika sammanhang.

Jag är inte säker på att Agenda hade någon sådan förberedelse inför gårdagens debatt mellan Gudrun Schyman, Christian Engström och Sven-Olof Sällström. Det verkade inte så. Det verkade om de sparat bort hela hjärnan i produktionsteamet och lämnat programledare och kameramän att klara sig bäst de gitter — på uppstuds.

Dåligt SVT!

Vem vann debatten då? Ingen, det blev ingen, men Gudrun Schyman som tycks klara sig vad som än händer förlorade minst.

EDIT: Länk till programmet, döm själva!

Hur media misslyckas med sin uppgift

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

>Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.
>
>Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

###Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen
: Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE
: integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia
: Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia
: En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia
: Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!