Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.

Sverigedemokraterna har fel

Jag börjar veckan med två saker som har en obehagligt tydlig koppling till varandra:

För det första hämtar jag en nybliven svensk på Landvetter. En nära vän till mig fick för några veckor sedan sitt efterlängtade uppehållstillstånd och kan nu flytta ihop med den hon älskar. Hon anlände tidigt på morgonen idag tillsammans med sin dotter och eftersom hennes man (min bäste vän i världen) jobbar natt fick jag äran att möta dem.

För det andra: medan jag väntade på det försenade planet så följde jag diskussionen på twitter under hashtaggen #svpol. Diskussionen under #svpol har det senaste dygnet, efter en uppmaning på Politiskt Inkorrekt, dominerats av en tämligen hätsk debatt mellan Sverigedemokratiska sympatisörer och deras motståndare.

Eftersom jag stod och väntade på en chilensk-amerikanska och hennes tysk-chilensk-amerikanska dotter, som dessutom är på väg att också bli svenskar, kunde jag inte hålla mig från att fråga vad hur en av twitterdebattörerna kunde veta att Sverige och svenskarna var världens bästa folk. Svaret var att jag var en förrädare som ifrågasatte detta faktum.

För min väns skull och för alla andra som kommer till Sverige antingen för att kunna leva med sin familj (eller sina kära, eller den de älskar) eller för att de flyr från en tillvaro där de är förföljda eller utsatta för hot och risker, så önskar jag att vi inte behövde ha den här debatten. Jag önskar att det inte fanns människor med en världsbild som delar upp oss som lever i det här landet i ett vi och ett dom. Jag önskar att det inte fanns de som hatar det främmande.

Men nu gör det det. Och det handlar inte bara om hat, rädsla eller förminskning av folk som är från främmande kulturer. Dessa känslor riktar sig även mot de som är annorlunda på andra sätt. De som har fel sexuell läggning, fel politisk hemvist, eller bara sådär i största allmänhet är fel. Det är (som jag märkte imorse) mycket lätt att bli utnämnd till förrädare.

Jag vill inte att detta människoförakt utklätt till ideologi ska ha inflytande över vårt land. Jag tror inte på kollektiv skuld eller kollektivt ansvar. Men det samtalsklimat och den idévärld som förenar anti-islamister, rasister, nationalister och Sverigedemokraternas  sympatisörer är en grogrund för en missriktad rädsla och ett missriktat hat. Steget är långt från att ogilla till att döda. Men språket har makt. När man talar om förrädare, rasförrädare och landsförrädare. När man talar om att skicka hem dom utan att specificera vilka man talar om och var de ska skickas. Då är steget inte långt till våld.

Men den här situationen har inte bara uppkommit för att det finns människor som har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter och för att de har vunnit anhängare. Det har också uppkommit för att vi som inte håller med dem är alldeles för dåliga på att förklara varför de har fel. Vi har inte förlorat debatten. Vi har inte ens tagit den.

De som är rädda för det främmande har fel för att vi i Sverige har resurserna och möjligheterna att välkomna den som vill komma hit. Vi är trots allt ett av världens rikaste länder. De har fel för att deras gräns för vilka ”blattar som är OK” är godtycklig. De kan inte definiera vilka invandrare det är som vi inte borde ha tagit emot. Min nyanlända vän skulle å ena sidan kunna vara en ”godkänd” invandrare eftersom hon anländer från USA på ett amerikanskt pass. Å andra sidan gör hennes hudfärg och etniska bakgrund henne till en av de andra. Detta är fördomar och inte en politisk ideologi värd att ta på allvar.

Men tyvärr måste vi ta den på allvar.

Torbjörn Jerlerup på Sverige är inte världens navel har länge försökt att ta debatten med Sverigedemokraterna på allvar. Idag tar han ett nytt steg i det arbetet genom att skriva på deras hemmaplan – Politiskt Inkorrekt.

En annan som alltid har tagit debatten med de som hatar det som är främmande är Jonas Gardell. Lyssna på hans fantastisk tal på Sergels Torg förra veckan.

Fördomar fördummar

Som liberal drivs jag av den bergfasta övertygelsen att vi människor har rätt att i första hand bli behandlade som individer. Både av varandra och av samhället.

Mina ställningstaganden i invandrar- och flyktingdiskussioner baserar sig på denna grundläggande syn på liv, människa och samhälle. När vi av en eller annan anledning tar oss makt över en annan människa, så bör vi visa respekten att behandla denna människa som en individ. Det är därför principen att man är oskyldig till motsatsen bevisats är så viktig. Det är därför det är så olämpligt att samla in information om medborgarna i ett samhälle i klump utan individuella prövningar om det finns en godtagbar anledning. Det är därför det är så fel att frihetsberöva en stor samling människor som råkar vara på ett visst ställe vid en viss tidpunkt – oavsett om det gäller fotbollshuliganer eller demonstranter.

Visst kan man tänka sig undantag från denna princip. Det skulle bli oerhört svårt att fatta beslut både i vardagen för oss medborgare och i tjänsteutövning på våra myndigheter om inte lite generaliserande accepterades. När det vi fattar beslut om är av avgörande betydelse för kollektivet (eller för den delen för oss själva) samtidigt som det är trivialt för dem vi klumpar ihop så måste vi kanske acceptera generaliseringar:

  • Jag bör till exempel ha rätt att utgå ifrån att telefonförsäljare försöker lura på mig något och därför säga blankt nej till alla. Eftersom det påverkar mig ganska mycket att bli lurad, medan de påverkar telefonförsäljarna endast marginellt att jag tackar nej.
  • Samhället bör till exempel ha rätt att utgå ifrån att folk generellt sätt är ovilliga att betala skatt och därför driva in skatten direkt från arbetsgivarna. Det skulle påverka samhället mycket med ett stort skattebortfall, men oss medborgare påverkar det ganska lite att vi inte disponerar skattepengarna själva fram till deklarationen.

Utgångspunkten för mig som liberal är inte att man aldrig ska eller kan generalisera. Bara att när vi gör det (som individer eller som samhälle) har vi inte bara ansvaret för att visa att vårt generaliserande är rimligt, utan också att det är rimligt att agera utifrån det.

Det är inte fel att ha fördomar. Det är däremot fel att låta våra fördomar gå ut över andra utan goda skäl. Om man fått stryk av en ”full finne” en gång är det inte fel att vara rädd för finnar. Det är inte fel att undvika att komma i samspråk med dem på krogen. Men det är fel att vägra anställa dem i sitt företag.

Nu är vi mänskliga och som privatpersoner gör vi sådana fel hela tiden. Fördomar fördummar och vi kan vara både fördomsfulla och dumma. Män är djur. Barn fattar sämre beslut än vuxna. Kvinnor gillar skor. Fotbollspublik gillar slagsmål. Vänsterdemonstranter är bara ute efter bråk med polisen. Rasister är dumma i huvudet …

Det är skillnad hur vi beter oss som samhälle, som kollektiv. Tillsammans borde vi kunna vara mindre fördomsfulla och mindre dumma. Vägen dit går enligt min mening genom att synliggöra våra generaliseringar, våra antaganden, våra fördomar och sedan pröva dels om de är rimliga, dels vad som är det rimliga agerandet utifrån dem. Det går bara om det finns plats i samhällsdebatten för en diskussion om frågor där vi styrs av våra fördomar.

Därför blir jag beklämd när jag ser reaktionen på Per Gudmundsons ledare i SvD om invandrares brottslighet. Jag har läst den flera gånger och letat efter det förgripliga. Gudmundson refererar forskning från norska och svenska källor som visar att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta är knappast en nyhet för någon. Han konstaterar sedan att ”kunskapsläget är gott”, dvs att vi vet med ganska stor säkerhet att generaliseringen ”invandrare begår mer brott än infödda svenskar” är rimlig. Han fortsätter med att notera att det är svårare att veta vad man kan eller ska göra åt saken, varpå han framkastar och i rask följd förkastar tre möjliga handlingsstrategier:

En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare. Utvisning ses dock i många fall som omöjligt – situationen i exempelvis Somalia eller Irak anses vara för kaotisk. I Danmark är förslaget på väg att bli verklighet, men regeringen får nog räkna med att bli grundligt kritiserad för att eventuellt ha brutit mot internationella konventioner. Och då har regeringen ändå undantagit uppenbart tvivelaktiga utvisningsfall. En annan tanke kanske är att dra ner på flyktinginvandringen, som ju i hög grad präglas av oordnade förhållanden. Även där anser sig dock regeringar vara förbundna av internationella överenskommelser. Men även om man lyckades omtolka innebörden av överenskommelserna, så är det inte säkert att neddragningarna skulle träffa rätt. Det är stor skillnad mellan flyktingar från Burma och från Afghanistan, till exempel. En tredje omedelbar tanke, förstås, berör integrationspolitik. Hjälp till jobb och drägliga bostadsförhållanden kanske kan lösa problemet?

Gudmundsons avslutar med att konstatera att oförmågan att komma med konkreta förslag i frågan ger partier som är villiga att göra det (läs SD) ett ökat väljarstöd. Det borde alltså ligga i de ledande partiernas intresse att ta frågan på allvar och komma med konkreta förslag.

Reaktionen på Gudmundsons text bevisar bara att han har rätt i sitt konstaterande att priset blir högt för den som vågar sig på att ha en åsikt i frågan. Tänk om lite av all den energi som nu går att till att utmåla Per Gudmundson som rasist och tala om stöveltramp på SvD:s ledarredaktion, kunde användas till ett samtal om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken och om det finns något vi konkret skulle kunna göra åt den. (Fast fördomar om SvD fördummar kanske även Gudmundsons kritiker.)

Jag kanske borde använda det avslutande stycket i detta inlägg till att säga min mening i den frågan?

Min åsikt om invandrares brottslighet

Jag anser att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är något som vi får leva med. En beklaglig men svårhanterlig följd av att vi vill vara ett öppet demokratiskt samhälle som inte på godtyckliga grunder nekar folk tillträde, politisk asyl eller uppehållstillstånd. Att låta statistisk kunskap om gruppen invandrare (eller gruppen somalier, tamiler, kurder, norrmän …) påverka beslut som fattas om en enskild individ leder till godtycke och rättsosäkerhet. (Bloggen Baraenmänniska menar att just sådana kollektiva beslut är en del av problemet med vilka invandrare vi får hit.)

De människor som kommer till Sverige är människor med samma rättigheter som de som redan bor här har. En av dessa är rätten att anses oskyldig till motsatsen bevisats. En annan är rätten att bara behöva dömas efter sina egna handlingar. Att klumpa ihop dem under rubriker som invandrare eller muslimer eller under deras respektive nationaliteter och på grundval av generaliseringar om dessa grupper utöva makt mot dem – avvisa, utvisa eller anvisa särskilda åtgärder är inte värdigt en demokratisk rättsstat.

Veckans bloggdebatt: Sverigedemokraterna

Kent Persson utlyser som vanligt veckans bloggdebatt. Denna vecka är det en frågeställning som vi här på Livbåten bryr oss mycket om. Om man är demokrat och motståndare till en främlingsfientlig eller i vart fall segregerande invandrarpolitik: Hur ska man då bemöta Sverigedemokraterna?

Vi beskrev för en vecka sen en modell för hur det politiska samtalet med och om Sverigedemokraterna borde skötas. Vad vi inte gjorde då, var att föregå med gott exempel. Vi föreslog en modell, men hade då inte tiden att tillämpa den. Naturligtvis kräver vår trovärdighet att vi själva kan agera efter listan nedan:

  • Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
  • Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
  • Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Det här inlägget blir av nödvändighet långt, det är svårt att göra frågan rättvisa utan att bre ut sig en aning…

Utveckling mot utanförskap

På sextiotalet invandrade sydeuropeér till Sverige för att det fanns arbete. Dåtidens integrationspolitik byggde i princip på assimilering. Inte genom ett övertänkt val utan som en följd av att de som kom hit behövdes och sattes i arbete så fort de kom över gränsen. Mitt ibland alla svenskar på arbetsplatsen blev de snabbt ”svenska” själva. Integration eller segregation fanns egenligen inte.

Men efter den första boomen hände något mindre roligt. Miljonprogrammet skapade bostadsområden som Rinkeby, Rosengård, Biskopsgården och Gottsunda — ocentrala och med sämre kommunikationer och service. Det var knappast områden dit folk ville flytta, men nyanlända ”svenskar” hade sällan något verkligt val. Snabbt fick dessa områden dåligt rykte, i Uppsala kallades till exempel bussen till Gottsunda för ”orientexpressen”, något liknande kallades spårvagnen ut till Biskopsgården.

Uppfriskande miljö

Att koncentrera hopplöshet på en plats, en plats där de boende också kan samlas kring ett utanförskap, riskerar skapa en krutdurk. Bland betongen och asfalten samlades människor som hade kommit till Sverige fyllda av hopp, men som inte fick jobb som motsvarade deras utbildning eller kompetens. De fick aldrig den möjlighet att på allvar bli en del av Sverige som sina föregångare på 60-talet. I ghettofieringen av de invandrartäta delarna av miljonprogrammet ser man den svenska invandringspolitikens ultimata misslyckande.

Utanförskapets barn har inte Sverige att tacka för så mycket. De är inte sällan barn till driftiga människor och akademiker som i flykten från sina hemländer förlorat sin status och sin plats i samhället. Med föräldrar som inte uppskattas i det nya hemlandet, uppstår tvivlet på de egna möjligheterna (såvida man inte heter Zlatan och kan kicka boll). Och varför ska den som inte släpps in uppskatta Sverige och svensk kultur?

Berättelsen ovan är oerhört generaliserande och inte helt renhårig, men den beskriver ett problem som många anser vara en av våra stora utmaningar.

Detta misslyckande att ta emot dem vi välkomnat till Sverige på ett rimligt sätt blandas med rädslan att skillnaden mellan ”oss” och ”dom” skall vara ”för stor” för verklig förståelse. I en situation där många upplever att vi redan tagit oss vatten över huvudet, blir oron och ilskan desto större när vi fortsätter ta emot fler flyktingar och slussa in dem i samma dysfunktionella system.

Här är det lätt att säga: nog nu! Eller med Expressens berömda löpsedelsformulering: ”Kör ut dom!” Det är inget fel på den slutsatsen om roten till problemen verkligen står att finna i främmande religion eller kultur. För då är visionen om det multikulturella samhället ett hot mot vårt Sverige som vi känner det.

Vad säger en sverigedemokrat?

När man läser på Sverigedemokratiska bloggar får man uppleva en rejäl blandning av högt och lågt både i textkvalitet, analytisk nivå och grad av propaganda. Det är inte helt otroligt att det är ganska likt vad den nyfikne som surfar igenom en bunt piratbloggar kan tänkas uppleva.

Många inlägg är interna länkningar, korta kommentarer av opinionsundersökningar eller bild- och videomaterial från manifestationer av olika slag. Det finns också ett stort antal inlägg om muslimer, om Lars Vilks och om den internationella diskussionen kring kopplingen mellan Islam och politiskt våld.

Mest intressanta för oss är inlägg som handlar om bilden av Sverige, problembeskrivningen och partiets idéer om hur Sverige ska bli ett bättre land. Vi läste ett stort antal inlägg medan vi funderade över det här inlägget. Det kändes viktigt att undersöka om vår bild av hur Sverigedemokraterna talar om sig själva, om Sverige och om sin politik stämde. När vi valde ut några länkar försökte vi både få en spännvidd men också undvika nidbilder.

Markus Ketolainen frågar i ett inlägg vad som är viktigt och konstaterar att det är barnen. För barnens skull är man beredd att göra vad som helst. Och det är för dem och för deras säkerhet han blivit Sverigedemokrat:

Jag bryr mig inte ett dugg om en person har vit, svart, gul, blå, lila  eller neongrön hy. Precis så tänker även partiet jag tillhör. Det jag däremot bryr mig om är att invandrare ser till att omfamna samma tankar om rättigheter, demokrati, frihet och värderingar som övriga befolkningen. För gör man inte det är man en fara för mina barn. Vilket är något jag aldrig kommer att acceptera.

Hos Kent Ekeroth hittar vi bland annat ”politiskt inkorrekta” nyheter som de flesta SD:anhängare är övertygade om får för lite plats i vanliga media. (Som piratpartister kan vi känna igen oss i tankar kring att vara osynliggjord.)

Ett exempel från Thoralf Alfsson är en våldtäktsanklagad i Kalmar som slipper åtal på grund av oklart bevisläge. Hos Thoralf hittar man också ett intressant resonemang om riksdagspartierna: eftersom Sverigedemokraterna och därmed invandringspolitiken är det enda som skulle kunna få dem att bryta upp blockpolitiken enligt deras egen utsago, så finns det inget viktigare för de sju systrarna än att bibehålla nuvarande invandrings- och flyktingpolitik, menar han.

Robsten i sin tur funderar över palats och tiggare och en misslyckad integrationspolitik.

Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.

Hos Mopsen kan man läsa en nykter analys av skillanden mellan utopi och verklighet. Vart han får siffran 80 000 (som han använder i inlägget under länken) ifrån vet jag inte, men i kommentarsfältet erkänner han att det inte är helt lätt att sortera ut hur många av invandrarna som utgörs av människor från det så kallade MENA-området. (MENA= Middel East and North Africa.)

Vi har ett val

Oavsett kampen om problembeskrivning, oavsett om det överhuvudtaget finns ett ”invandrarproblem”, ”ett muslimskt problem” eller ett segregationsmisslyckande i Sverige. Oavsett siffrorna – om det är några, många eller massor av invandrare och flyktingar det handlar om. Oavsett allt detta, så finns det en handfast politisk fråga att ta ställning till.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Vi har förbundit oss att ta emot flyktingar upp till vissa kvoter. Vi har redan tagit emot människor på flykt och deras familjer. Vi fortsätter att släppa in de med familjeanknytning till de som redan bor här.

Vi har ett val: Antingen fortsätter vi att hålla gränserna ungefär så öppna som nu samtidigt som vi försöker hitta nya och bättre lösningar på hur de som har kommit och de som kommer ska komma in i samhället. Eller så stryper vi inflödet och försöker få så många som möjligt att vända ”hem” igen.

Vi har enligt vår mening inte valet att hävda att det inte finns ett problem, att vi kan fortsätta med business as usual. För väljer vi det så kommer situationen förr eller senare bli ohållbar, och det gäller oavsett om man ställer upp på problembeskrivningen eller inte. Det räcker med att tillräckligt många upplever ett problem för att frågan måste tas på allvar.

Enligt oss är det första vi måste göra när vi letar lösningar att gå till vår människosyn. Vår egen människosyn säger oss att man har samma värde om man heter Omar, Taki, Tsega, Feng, Sasha, José, Bledar eller Anders. Det betyder att vi med vår rikedom inte kan vända de behövande i världen ryggen. Vi har ett ansvar för att få det hela att fungera.

Precis så lätt och så svårt är det.

När vi nu funderar över hur vi skall få saker att fungera så måste vi lära oss skilja på äpplen och päron. Det finns saker vi verkligen måste slå vakt om, och  det finns saker vi helt enkel måste lära oss leva med.

Vissa värderingar får anses vara centrala för vårt samhälle. Det handlar om saker vi använt hundratals år för att kämpa oss fram till och som vi inte kan eller vill ge upp.

  • Det gäller till exempel separationen mellan religionen och samhällets styre, religionsfriheten och därmed i förlängningen att sekulära lagar alltid bräcker religiösa påbud.
  • Det gäller människors lika värde oavsett ras, ursprung, kön, religion, kultur eller socioekonomisk bakgrund.
  • Det gäller synen på eget val i sexualitet och relationer — oavsett om det gäller påtvingad sexualitet, påtvingad abstinens, ”balkongflickor”, tvångsgifte eller hot mot sexuella minoriteter.
  • Det gäller alla former av hot, tvång och våld som medel att kontrollera andra människor, oavsett om det handlar om religiös renlärighet, levnadssätt eller något annat.

Att vi däremot hör främmande språk på bussen, i spårvagnen, tunnelbanan eller på tåget är en sak vi får lära oss leva med. Det kanske stör vissa av oss, men det är verkligen inte ett samhällsproblem. Inte heller är det ett samhällsproblem att personen som äger affären vi handlar i talar lite knagglig svenska, eller att läkaren som behandlar oss bryter på persiska, att någon luktar vitlök, klär sig annorlunda, eller har annorlunda familjeförhållanden. Vi har naturligtvis  rätt att reagera mot sådant vi inte gillar, men vi kan inte på allvar bygga en politik och lagstiftning på personlig smak och aversioner.

Alla människor har något att ge

Alla människor kan vara såväl bördor som tillgångar på samhällskroppen. Det har inte med kultur, religion eller ursprung att göra. Istället handlar det om att skapa livschanser. Den som inte har en chans kommer inte heller att vara en tillgång, medan den som får chansen sällan blir en börda.

Det finns gott om exempel på handikappade människor som man skulle kunna tro skulle skulle utgöra kostsamma bördor för samhället, som genom sin energi och sina talanger visat sig tillföra mer än någon kunde ana. Gustav Dahlén blev blind, men det hindrade honom inte från att fortsätta bygga upp ett av Sveriges största företag – AGA. Stephen Hawking må vara fast i en rullstol och till och med  sakna talförmåga utan tekniska hjälpmedel, men han är en briljant fysiker med talang för att popularisera svåra fysiska sammanhang och göra dem tillgängliga för oss alla.

stephen hawking
Guldkorn kommer i alla former och färger

Alla resonemang om bördor och tillgångar måste bottna i den enkla men svårtillgängliga insikten att alla vill leva ett gott och bra liv. Däremot finns det ibland saker som står i vägen. Det kan vara språkbarriärer, lagliga barriärer, misstro, bristande hälsa, sociala problem, brister i utbildning eller ren och skär uppgivenhet. Plockar man ner barriärerna ger man också möjligheterna tillbaka.

Släpper man in någon i landet, så måste man också ge personen möjlighet att skapa sig ett liv här. Gör man inte det, så har man istället skapat ett problem. Det finns många aspekter på det dilemmat.

En av aspekterna är tiden mellan att man passerar gränsen och att man är etablerad. I nuläget tar processen inte sällan flera år och inte sällan skulle det kunna ta mindre än hälften av tiden. För femton år sedan gällde det problemet även till exempel polska läkare, tandläkare och andra kvalificerade yrkesgrupper. Idag ligger de innanför schengenområdet, går en snabbkurs i yrkessvenska på runt halvåret, varefter de direktrekryteras till Sverige där vi skriker efter välutbildat folk.

Det finns inget som säger att en iransk läkare eller tandläkare skulle behöva längre tid, men för iraniern tar samma process fyra år eller mer. Så medan den polska läkaren köper hus, sitter den iranska läkaren på en kurs i svenska för analfabeter. (Marcus: min läkare är från Bosnien, min tandläkare är från Iran — de är båda de bästa jag haft… någonsin.)

En annan aspekt är vår tendens att sätta vagnen framför hästen ifråga om språk. Vi tror att man måste kunna språket för att kunna jobba, istället för att inse att det är när man kommer ut och blir en del av samhället som man lär sig språket. Så vi hindrar aktivt de som vill ut för att istället tvinga ner dem i skolbänken, när kvällskurser parallellt med arbete skulle kunna innebära omedelbar delaktighet och motivation.

Ytterligare en aspekt är att regelverket för egenföretagande och småföretagande i Sverige och de skattesatser som tas ut innebär också att det är oerhört svårt för den som är lite driftig att dra igång något och få det att växa utan att tumma lite på lagen.

Så vi måste göra det lättare att etablera sig i Sverige. Det måste gå fortare och vår byråkrati skall inte vara de spräckta drömmarnas skapare.

Vi kan gott bli tydligare med vad som är acceptabelt och inte i det svenska samhället. Är vi tydliga även inför oss själva, så inser vi att vi inte rimligen kan lägga oss i hur folk klär sig. Det gäller även när vi anser att kläderna symboliserar förtryck. Däremot kan vi vända oss mot alla former av hot, tvång och våld som kontrollmedel, eller i andra sammanhang. Så var och en får leva som de vill, så länge de inte försöker tvinga någon annan att leva efter samma regler. Det tycker vi på många sätt är kärnan i det vi uppskattar med Sverige.

Tolerans eller intolerans

Här vilar också grundvalen för vårt engagemang i Piratpartiet. Vi är optimister. Vi tror att vi kommer närmare varandra genom alla möjligheter att kommunicera och dela upplevelser. Därför tror vi på en tolerantare och öppnare värld i spåren efter bredbandskablarna, wifi-bubblorna och 3G-masterna.

Men optimism i sig är aldrig tillräckligt för att bygga den goda framtiden. Den behöver paras med ett gemensamt fattat beslut om vilken riktning man vill gå mot. Ska vi bygga en tolerantare värld internetuppkoppling för internetuppkoppling, samtal för samtal så går det bara om vi först enas om att det är en öppen och tolerant värld vi vill ha.

Little Red House on Pine Planet
Isolation

Det finns nämligen ett alternativt sätt att anpassa sig till den nya världen och att använda den nya teknologin. Man kan sluta sig i allt mindre kretsar av pålitliga och godkända medlemmar. Man kan sätta gränser och låsa ute det icke önskvärda — det kan gälla människor, nationaliteter, religion, kunskap eller information. Detta är intoleransens väg. Det är ”gated communities” på global nivå, där man låter den egna rädslan och intoleransen segra.

Det är den vägen man anträder när man vill hålla koll på en befolkning i syfte att kunna styra den. Det är den vägen man anträder när man upphöjer de styrandes moral till lag. Det är den vägen man anträder när man delar in människor i önskvärda eller icke önskvärda medlemmar av ett kollektiv som t ex en nation.

Vi ser att det finns systemfel, vi ser att det finns strukturella problem, vi ser att det finns skäl att diskutera vilken sorts samhälle och vilka sorters beteenden vi kan acceptera. Men vi ser också att människor inte kan delas in i dåliga eller goda medborgare beroende på sitt ursprung eller sin kultur. Alla kan vara goda medborgare i ett öppet och tolerant samhälle som slår vakt om sina värderingar och sitt människovärde. Det som krävs är att vi tar itu med systemfelen, de strukturella hindren och de återvändsgränder som gör potentiella tillgångar till belastningar.

Vi ser gärna en agenda som går ut på att slå vakt om demokratiska och sekulära samhällsvärden. Vi ser gärna en agenda som går ut på att komma åt hot, tvång och våld — oavsett om det handlar om att försöka kontrollera din nästa, eller om det handlar om planlös destruktivitet. Vi ser gärna en agenda som handlar om att sänka trösklarna för att ta sig in i det svenska samhället. Däremot kan vi inte ställa upp på en agenda som handlar om att stänga ute behövande människor och undfly ansvaret för våra medmänniskor och vår omvärld.

Vi har försökt undvika att diskutera siffror och enskilda fall eftersom de olika världsbilderna gör att debatten snart blir omöjlig när man gör det. Det är inte meningsfullt att ägna en massa energi åt att försöka pådyvla varandra sin tolkning av Migrationsverket årsredovisning. Därför nöjer vi oss med att säga att vi inte ser ett numeriskt problem med vår nuvarande invandring. Den andel av invandringen som inte är inomeuropeisk och åstadkommits av EU-samarbetet eller baserar sig på att svenskar tar med sig människor hem för att bli en del av deras familj (fruar eller adoptivbarn) är inte större än att vi med vår levnadsstandard och glesa befolkning ska kunna härbärgera dem, om vi bara behandlar dem förnuftigare.

En ny värld byggd på samtal

I den nya värld vi tror på blir nationer, nationaliteter och nationalism mindre viktiga. De ersätts av nya mer löst sammanhållna kollektiv. När alla människor i världen kommer närmare varandra så finns det ingen anledning längre att sluta oss samman efter strikt geografiska parametrar. Detta kommer enligt vår mening på sikt göra alla nationalistiska företeelser från nationalistiska partier via skurkstater till samverkan av nationer för ekonomisk vinning omoderna. Sverigedemokraternas idéer om olika kulturers oförmåga till samexistens och om värdet av ”det svenska” kommer helt enkelt inte vara relevanta i den värld vi ser växa fram i framtiden. Det kanske tar en stund att ta sig dit, men titta i backspegeln och fundera på vad som hänt bara under det senaste decenniet eller två?

Det vi behöver slå vakt om när vi tillsammans bygger en ny gemenskap över nationsgränser, generationsgränser och kulturella skillnader är att den byggs på goda värderingar. Det tål att diskuteras vilka dessa är: den gamla världens dödsryckningar kommer garanterat skakas av konflikter när vi försöker reda ut vems värderingar som ska gälla för goda.

Men i det fria demokratiska samtal där alla har en jämnbördig röst som internet har gett oss kommer bra idéer att övertrumfa dåliga. På sikt kommer vi att hitta spelregler som vi alla kan leva med. Detta är vår övertygelse.

Samtalet är det nya. Det kan låta vansinnigt, eftersom mänskligheten samtalat sen sin vagga i Östafrika, men nu har vi för första gången möjligheten att inkludera alla i detta samtal. Utan filter, utan överhet, utan våld eller tvång.

Vi tror det är svårt att överblicka vad det kommer innebära. Vi vet att kunskap om det främmande minskar rädslan. Vi vet att samtal skapar förståelse och för människor närmare varandra. Vad vi inte vet, det är hur en samtalande värld ser ut, men vi är övertygade om att den är en fredligare, tolerantare och vackrare plats än den vi hittills fått nöja oss med. Inte ett utopia, men något bättre än det som varit.

Det är eftersom vi tror på samtalets styrka att skapa möten mellan människor som vi driver den här bloggen och det är också därför som vi uppmanar alla att delta i ett samtal om och med Sverigedemokraterna istället för att ägna sig åt debattricks, förminskande och smutskastning.

Fortsätt samtala!

Politik handlar inte om sanningen

Politik handlar inte om vad som är sant, utan om att vinna kampen i väljarnas hjärta och hjärna. Det handlar därför väldigt mycket om vilka berättelser man erbjuder väljarna. Hur skildrar man vägen till den situation vi har idag? Hur skildrar man samtiden? Hur skildrar man framtiden? Hur skildrar man sig själv som politisk kraft? Hur skildrar man sin motståndare?

Det politiska spelet handlar inte om procent, inte om kronor och ören, inte om objektiva undersökningar av vad som fungerar. Det handlar om trovärdighet och om att väcka folks engagemang. Detta är något vi människor sen urminnes tider gjort med hjälp av berättelser.

Vilka berättelser erbjuds då väljarna i denna valrörelse. De två huvudmotståndarna bjuder på varsin berättelse om Sverige som är så olika att båda omöjligt kan vara sanna. Med i dessa skildringar av nationens läge och behov finns också deras berättelse om sig själva och om varandra. För många väljare är nog berättelsen om den elaka högern och om den förtryckande vänstern utslitna och trötta. Det är lång tid nu som skillnaden i retorik varit större än skillnaden i praktisk politisk handling. Konflikten som denna dramaturgi tar sin kraft ifrån har inte samma relevans längre i ett land med en stor medelklass och i en situation när alla riksdagspartierna slåss om medelklassväljarna.

Istället är det många som köper en berättelse som handlar om hur denna politiska klass isolerar sig från vanligt folk och inget begriper. Det är lätt att förstå just denna veckan då hela det politiska etablissemanget inklusive lobbyister och journalister har stort mingelparty på bekvämt båtavstånd från verkligheten. (Göran: Jo, jag ska själv dit.)

foto: Miljöpartiet de Gröna

Isobel Hadley-Kamptz talar om yrsel och illamående som ett resultat av sammanblandningen av politiken och affärslivet. Var får människan plats när den politiska och ekonomiska makten gifter ihop sig, kan man fråga sig.

Dilsa Demirbag-Steen efterlyser en tydlig demokratiskt bärande vision som kan konkurrera med till exempel Sverigedemokraternas berättelse om ett Sverige förstört av mångkulturen. Sverigedemokraternas möjlighet att skildra världen så och vinna anhängare vilar delvis på vår känsla att politikerna isolerat sig i sina elfebenstorn.

Samtidigt letar etablissemanget efter motmedel. Man misstänkliggör, anklagar, smutskastar och hånar Sverigedemokraterna för deras bristfälliga program, deras lögnaktiga påståenden och statistik, deras förtäckta rasism etc. Men fungerar det? Om Sverigedemokraternas berättelse är något som målgruppen känner igen sig i och engageras av så hjälper det inte att kritisera den.

Det kan till och med stärka berättelsen eftersom en bärande del av den är att vara mot etablissemanget.

Vi är liksom Louise Persson övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning. Vi tror det handlar om tre saker:

  1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
  2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
  3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Medan vi genomför dessa tre steg är det viktigt att vi minns att bland Sverigedemokraternas sympatisörer finns hela skalan från människor med en rutten människosyn, regelrätta rasister, till människor som oroar sig för hur invandring och segregation påverkar det svenska samhället. Detta gör att det inte finns en motsättning mellan att ta dom på allvar och att anse att deras partiprogram hör hemma i papperskorgen. Det är deras förenklade och felaktiga svar på de problem de upplever och inte själva oron som sådan som vi tycker man ska ta avstånd från.

Vi inser att detta är svårt och förmodligen omöjligt att göra innan valet i höst. Därför tror vi att vi får se Sverigedemokraterna i riksdagen i september. Det kommer att göra oss beklämda, men samtidigt hoppfulla när det gäller demokratin i det här landet. I en demokrati är det viktigt att alla kommer till tals och att alla känner sig representerade. Om inte riksdagspartierna hittar ett sätt att nå Sverigedemokraternas sympatisörer förtjänar de en plats i riksdagen.

Sverigedemokraterna i papperskorgen

Tack Magnus Betnér för ditt engagemang, ditt arbete men framförallt din skärpa när du roar dig med att dissekera Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraternas sätt att handskas med siffror, och att cyniskt utnyttja misslyckandet för svensk integrationspolitik för att plocka enkla opinionspoäng på en outtalad främlingsfientlig agenda är något som behöver granskas. Att det görs bättre av en sketen komiker i hans dagbok än av de stora redaktionerna är sorgligt.

Men tack och lov att det görs.

Jag läser hos Nikke att det är många som tycker  att texten borde publiceras på någon av de stora debattsidorna. Jag hoppas de får som de vill. Hos Nikke hittade jag också den fina bilden som pryder detta inlägg.

DN debatt visade i veckan att de kan ta in viktiga artiklar om integrationsfrågan. Dilsa Demirbag-Stens text om segregation och om skillnaden mellan det Sverige hennes familj kom till 1976 och nutidens är viktig läsning. Någonstans gick det fel. Sverigedemokraterna hävdar att det beror på för många invandrare. Visar man dem att det inte stämmer, hävdar de att det är en annan sorts invandrare nu. Och så vidare. Vi har ju lärt oss av Betnér att det är så de gör.

Jag tror att det handlar mer om ett hårdare och mindre förlåtande samhälle. Ett samhälle där du antingen är innanför eller utanför. Ett samhälle som har mindre plats för olikheter. Om jag har rätt så är det en fråga som vi tillsammans måste börja göra något åt. Och inte bara på politisk väg, utan i våra egna liv, varje dag.

Fredrik Kjellberg plockar också upp facklan. Han har precis som vi lagt till en bild med devisen ”Dags att förpassa de sverigedemokratiska idéerna till papperskorgen” som Nikke Lindqvist tillsammans med @freddegradde har tagit fram på sin blogg.

Integration eller integritet?

Man kan förledas att tro att vi befinner oss i en motsatts till situationen med pest eller kolera. Att vi mellan två goda ting är tvungna att välja det ena. Att vi måste välja om vi vill kämpa för den personliga integriteten eller om vi vill kämpa mot integrationsmotståndarna. De som vill lösa våra bekymmer med att på ett människovärdigt sätt ta emot de som kommer hit från andra delar av världen genom att stoppa dem vid gränsen eller till och med kasta ut dem.

Men man kan föra den goda kampen på flera ställen samtidigt.

Vi inom piratpartiet kämpar för människorätt på alla områden. För oss är det lika självklart att människor inte ska särbehandlas på grund av ursprung, sexualitet, kön etc som att de inte ska få sin personliga integritet kränkt.

Därför var det så skönt att se Sammy Nordströms svar till två ungdomar som undrade över vår syn på Sverigedemokraterna.

Lite läsvärt för läslystna

Jag måste bara få länka till två av mina favoritskribenter i den svenska bloggosfären.

Först en gammal bekant: Unni Drougge som jag läst sen hon var på någon smutsig rockblaska. Idag skriver hon om hur barndomens skräck för röntgenglasögon. Och om vad som händer med människor som får makt och befogenheter.

Igår skrev en annan favorit om en annan slags nakenhet. Martin Ezpeleta funderar över sambandet mellan svenskarnas dåliga sexliv och sjukskrivningar för utbrändhet:

>Vi ser utbrända människor söka förgäves efter hjälp
på Försäkringskassan.
Vi vet också att 70 procent av svennarna har dåligt sexliv.
>
>Finns det ett samband?
>
>Det kanske är dags att vi alla ställer oss frågan:
>
>Har Sverige blivit ett land där man
klagar för mycket och knullar för lite?

Martin är som ni ser en fantastisk skribent. Han har också blivit uppsnappad av kvällspressen. Hans första krönika i Aftonbladet är nästan lika briljant, fast smärtsam läsning. Vi lever redan i ett Sverigedemokratiskt land.

>För SD har rätt på en viktig punkt:
>Svensk integrationspolitik är ett fiasko. Tyvärr är det bara dem som vill prata om det. Trist, eftersom vi vet hur de gör det.
>De trollar med statistik, de ser hägringar i backspegeln och kallar det tradition och när de gnuggar kristallkulan ser de minareter överallt.
>Svensk integrationspolitik är ett luftslott som saknar den viktigaste grundstenen:
>Människors rätt att behandlas lika, oavsett etnisk tillhörighet eller religion.

Vad ska vi göra åt det läsare. Vill vi bo i ett Sverigedemokratiskt land. Hur står vi ut med oss själva om vi inte gör något åt det.

Här slipper ingen över bron – men välkommen in genom dörren… sen

Det är ju för sorgligt och perspektivlöst att vi kan ha en häftig debatt i samhället om och en stor opinion för en begränsning av invandringen. Att vi kan ha det trots att vår invandring är relativt begränsad och i princip består av asylsökande och andra med flyktingstatus, européer som kommer hit med stöd av EES-avtalet och anhöriga till tidigare invandrade. De senaste åren kompletterat med en viss arbetskraftsinvandring.

Jag säger att den är begränsad eftersom det inte är en öppen dörr in i Sverige. Av de drygt 13 000 som sökte asyl första halvåret 2009 fick 3 242 sin ansökan beviljad. För att inte någon invandringskritiker ska använda det som argument så erkänner jag att antalet anhöriginvandrare är stort, men många av dem är inte anhöriga till tidigare invandrare utan människor som bildat familj med en svensk. Vill man kritisera någon för de tusentals människor som kommer hit för att de bildat familj med någon som bor här i landet så borde man kanske inte kritisera regelverket utan de människorna som har den dåliga smaken att A) älska en utlänning, B) fejka en relation för att hjälpa en utlänning komma hit eller C) importera en make/maka.

Med detta sagt så är min poäng med detta inlägg inte att förklara hur ogenerösa våra invandringsregler egentligen är. Poängen är mycket allvarligare. Samtidigt som svensken sitter vid köksbord och ondgör sig över dumgenerositeten hos våra beslutsfattare så närmar sig en demografisk katastrof. De närmaste tio åren försvinner 100 000 personer mer från arbetsmarknaden genom pensionering än de unga som kommer in. Vi behöver trots allt en ung arbetsför befolkning som försörjer och tar hand om oss när vi blir gamla och skröpliga. Om vi inte skaffar tillräckligt med barn måste denna befolkning komma utifrån – genom invandring.

Den som tror att Sverige ses som paradiset på jorden av alla och envar runt om på planeten och att vi först kan ”kasta ut dom” invandrarna för att sedan om några år enkelt importera nya. Den människan har en falsk bild av Sveriges plats i världen. Vi är en liten okänd, kall och ogästvänlig nation som man bara flyttar till om man inte har så många andra val. Om några år kommer vi vara tvugna att ordna reklamkampanjer och kanske till och med muta folk för att komma hit. Som vi gjorde på 60-talet.

Alltså är vi helt dumma i huvudet om vi inte ser till att välkomna de som nu kommer hit och sätter till alla klutar för att så fort som möjligt välkomna dem och slussa in dem i det svenska samhället. Det är vår oginhet och främlingsrädsla som gör att det är för svårt för en nyanländ att snabbt bli en del av samhället. En oginhet som dels kommer till uttryck i segregation och sämre livschanser för dem med ett främmande ursprung, men också gör att vi har ett otympligt, krångligt och i många stycken människofientligt byråkratiskt system för att ta hjälpa dem.

Jag är så himla trött på debatten kring Sverigedemokraterna, kring vem som kan tänka sig eller inte tänka sig att samarbeta med dem, kring hur antidemokratiska de eventuellt är och hur de andra politiska partierna ska förhålla sig till dem. Kan vi inte bara enas om att de har fel. Att deras politik inte är den bästa för Sverige. Att Sverige behöver sina invandrare, alltid har behövt dem och kommer att behöva dem ännu mer i framtiden.