Gudabenådade lärare är lösningen

Jag tror resonemanget går så här:

Svensk skola är inte bra nog. Svenska lärare är inte bra nog. Svensk lärarutbildning är inte bra nog. Studenterna på lärarutbildningen är inte bra nog. Vi inför därför lämplighetsprov till lärarutbildningen.

Men är det så enkelt? (Någon dag måste jag få tid att skriva klart mitt inlägg om varför skolpolitik, skolorganisation och skolverksamhet är bland det mest komplexa man kan ge sig in på, men inte nu.) Naturligtvis är det inte så enkelt. Om svensk skola är så dålig som sitt rykte, vilket jag betvivlar, så beror det på många fler saker än kvaliteten på lärarkåren. Vi kan till och med ha världens bästa lärare och ändå inte ha en skola som är bra nog om andra avgörande faktorer står i vägen.

Att säga att det är illa nog med ett litet fåtal olämpliga lärare, eftersom det innebär en katastrof för de barn som drabbas, är ett argument som låter sant och riktigt. Problemet är bara att i en ofullkomlig värld med begränsade resurser där val måste träffas mellan ömsesidigt uteslutande åtgärder, så kan man inte bara säga ”det är synd om barnen”. Valet av åtgärd måste basera sig på en rimlig analys av vad som gör mest nytta för helheten – för den svenska skolan.

Är då den svenska lärarutbildningen, eller mer specifikt kvaliteten på de svenska lärarkandidaterna, av avgörande betydelse för den svenska skolans problem? Jag är långtifrån säker, men visst, det är en av många saker vi kan försöka påverka för att få en bättre skola.

Problemet är bara att även frågan om kvaliteten på svensk lärarutbildning och dess studenter är en komplicerad fråga, som svårligen går att få in i mallen för en handlingskraftig minister i ett inslag i ett typiskt nyhetsprogram. Till exempel måste vi, innan vi ens funderar på antagningssystemet, fråga oss vad vi vill att lärarutbildningen ska åstadkomma. Vad behöver en blivande lärare lära sig?

Om man förenklar finns här två konkurrerande perspektiv: lärare behöver solida ämneskunskaper respektive lärare behöver kunskap om lärandets praktik. Det finns också folk som envisas med att hävda att det vore bra om man förenar dessa båda perspektiv. Bygger vi en lärarutbildning som framförallt ägnar sig åt att ge läraren en solid ämneskompetens att luta sig mot, måste naturligtvis förmågan att vara lärare komma någon annanstans ifrån. Jag återkommer till detta. Skapar vi en lärarutbildning som skolar lärarna i pedagogik och ämnesdidaktik och tränar dem i att vara lärare, så inskränker det den ämneskompetens de hinner skaffa sig.

Avvägningen mellan dessa två perspektiv är enligt min mening ganska avgörande för vilka studenter man vill ha in på utbildningen och hur antagningen bör gå till. Den historiskt väl beprövade modellen med djupgående ämnesstudier för blivande lärare lider av svagheten att vi måste lita till att lärarkompetensen kommer någon annanstans ifrån. Jag återkommer som sagt till detta.

Den modernare modellen med en lärarutbildning som fokuserar på att förbereda lärarna i deras yrkesroll och utbilda dem i olika former av lärarkompetens avgränsar mängden tid som kan läggas på ämnesstudier. Man kan olika uppfattning om hur djup ämneskompetens en lärare oundgängligen behöver, men helt klart är det svårt att vara lärare om man inte vet åtminstone lite mer än sina elever. I en hårt trängd läroplan blir kraven på förmågan att hämta in den nödvändiga ämneskunskapen höga. Då vill det till att man har studenter som hänger med.

Det är i princip det som är dagens situation. Lärarutbildningen ställer krav på hyfsade förkunskaper, studiemotivation och förmåga att hänga med i komprimerade ämnesstudier. (Ungefär som läraryrket, en lärare är aldrig färdigutbildad.) Till en utbildning med dessa krav kommer studenter som inte alltid är så motiverade och högpresterande. Orsaken till detta är att läraryrket och lärarlinjen ytterst sällan är förstahandsvalet. I synnerhet inte för begåvade och studiemotiverade unga människor som kan välja ett annat yrke med högre status, högre livsinkomst, bättre karriärmöjligheter etc.

En lösning på hela problemet – ett alexanderhugg så att säga – vore naturligtvis att sluta utbilda lärarna i all den där tidsödande lärarkompetensen. En lärarutbildning som koncentrerade sig på den solida ämneskunskapen och överlät åt någon annan att ordna att lärarna klarar av att vara lärare; ett antagningssystem som väljer ut folk som redan är bra på muntlig och skriftlig framställning och som har en god pedagogisk förmåga; skulle säkerställa detta.

Med krav på lämplighetsprövning av studenterna kommer på ett naturligt sätt helt andra grupper söka sig till utbildningen. Ni vet de där människorna som gud har rört vid, som självklart kan ta ledningen över en grupp på trettio ostyriga barn, som alltid har ett exempel, en berättelse eller en illustration till hands och som aldrig stakar sig när de talar inför en grupp. De gudabenådade lärartalangerna som just nu gömmer sig någonstans.

Kort sagt: vi låter gud lösa problemet.

Ni tycker jag förenklar. Det gör Jan Björklund också! Tack och lov finns det en diskussion bland svenska lärare som är lite mer flerdimensionell.  (Någon gång ska jag skriva det där inlägget jag alltid utlovar, där jag inte förenklar, någon gång.)

Den bästa skolan

Svensk skola är nästan alltid i fokus. Någon aspekt av den är ständigt högaktuell i samhällsdebatten. Är det inte betygen, så är det kommunaliseringen, de dåliga kunskaperna hos våra ungdomar eller smutsiga toaletter. Just nu debatteras förslaget att redovisa den ogiltiga frånvaron i terminsbetygen.

Train-classroom

Skola och utbildning har tagit en ovanligt stor plats i mitt liv. Jag har inte bara varit elev i 12 år och student i ytterligare några. Jag har också varit lärare både i skolan, på vuxenutbildningar i den ideella sektorn och i näringslivet. I min universitetsexamen var pedagogik huvudämnet. I min släkt kryllar det av lärare. Jag har utbildat lärare och varit pedagogisk handledare åt utbildningskonsulter. Jag har anordnat studiecirklar och kursverksamhet. Under några år drev jag ett utbildningsföretag. När jag var kommunalpolitiskt aktiv var jag suppleant i gymnasienämnden. Idag har jag två barn i den utskällda svenska skolan.

Är skolan värd sitt dåliga rykte? Det är svårt att svara på. I debatten om skolan så blandas förenklingar, svårtolkade mätresultat och skillnader i grundläggande utgångspunkter på ett sätt som gör det mycket svårt att avgöra skillnaden mellan fakta och argument. Hur bra skolan är beror helt enkelt på vad vi menar med en bra skola.

Jag själv tror att den svenska skolan är mycket bättre än sitt rykte. Kanske inte den bästa skolan i världen, men den är bra. Bättre än vad den har varit och i ständig förbättring. Skolans stora problem är vår syn på den – bilden som målas upp i media och samhällsdebatten av ett misslyckande. Det sätt vi talar om skolan formar den. Att vi ständigt återberättar exempel på skolans misslyckande, men bra sällan de tusentals solskenshistorier den också rymmer gör skolan sämre än vad den behöver vara.

En verksamhet som ständigt förringas, ett yrke som bespottas och en plats som svartmålas får svårt att dra till sig de bästa människorna. Med dåligt rykte följer låg status och låga löner. Med en stämpel av misslyckande i pannan blir det svårare och svårare att lyckas.

Den bästa skolan är en skola med en modern humanistisk människosyn. Elever är människor först och produkter i en kunskapsfabrik i sista hand. Vi har en skola som strävar efter att bejaka elevernas initiativförmåga, som låter dem vara med och forma sin utbildning. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola med en realistisk kunskapssyn. Kunskap är en process, en pågående förändring i våra uppfattningar om omvärlden. Kunskap är inte synonymt med vetande. Kunskap är också ett verktyg för inhämtande av mer kunskap. Vi har en skola som sätter elevernas lärande före katederundervisning och faktakunskaper. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola som inser att målet är att lära in och inte ut. Vi människor lär oss själva. Modern neurofysiologisk forskning visar att kunskapsinhämtning är en kreativ process. Undervisning kan vara en metod för att starta eller påverka inlärning aldrig ersätta det. Vi har en skola som har förstått att den egna motivationen och intresset står i centrum för all inlärning. Det ska vi vara stolta över.

Även i den bästa skolan finns det naturligtvis saker som inte fungerar. Skolan och de som är verksamma i den har en ohyggligt svår uppgift. En lärare är i direktsändning stora delar av arbetsdagen inför en publik som ofta är där under tvång. Med begränsade resurser ska hon eller han väcka intresse för information som inte efterfrågas i konkurrens med hela populärkulturen. Att resultaten kan skifta och att de ibland är rena katastrofen ska vi inte sticka under stol med.

Jag har naturligtvis åsikter om vad som är dåligt och vad som kan förbättras i svensk skola. Liksom jag har åsikter om de olika förslag och krav som ställs i debatten. Men det tänker jag skriva om en annan gång. Det här är inte ett inlägg i den debatten. Det här är en vädjan om att se till det som är bra. Att hjälpas åt med skolans varumärkesproblem.

Jag vill att vi börjar tala om när skolan är bra. Jag vill höra historier från nöjda elever, föräldrar och lärare. Historier om unga människor som lämnat skolan väl förberedda för livet. Historier om elever som fått det stöd som behövts av engagerade lärare. Historier om lärare som gör ett bra jobb tillsammans. Vi vet ju alla att de historierna finns att de kanske till och med är fler än historierna om skolans misslyckande.

Men goda nyheter kommer inte i tidningen, tyvärr.

Idag startar jag en Facebookgrupp: Den bästa skolan. Där hoppas jag få se alla de historier som så sällan syns i debatten om skolan. Jag hoppas vi ses där.