Älskade morgontidning

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke
Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.

Carl Bildts kärlek till det fria nätet synad

I dagens Svenska Dagbladet, såväl pappersupplagan som på nätet svarar Rick Falkvinge på Carl Bildts debattartikel från förra veckan. Under rubriken Bildt hycklar om friheten på nätet förklarar Piratpartiets partiledare varför regeringen som Bildt företräder saknar trovärdighet i fråga om Nätets frihet

Vi var några som reagerade på Bildts nyspråk, på den järnnäve som dolde sig i den utsträckta handen, som tror oss kunna gissa Bildts verkliga agenda.

Nu får en representant för dessa bloggröster plats även i pappersmedia. Det är bra. Öppen och fri debatt är bra för samhället. Piratpartiet får tillräckligt med uppmärksamhet i bloggvärlden. Det är bra att vi blir alltmer tagna på allvar även i så kallade riktiga medier.

Rick Falkvinge skriver bland annat:

>Utrikesministern talar om repressiva tendenser i utlandet. Om auktoritära krafter som hotar användarnas frihet på nätet. Inte ett ord nämns om att den moderatledda regeringen genomför samma åtgärder i Sverige.

Och det är några fler än jag som gläds åt att utrikesministern får mothugg, att hans hyckleri blir synat.

Utrikesministern företräder trots allt ett parti som har medlemmar som vill ge ISP:er ansvar för innehållet i den trafik de förmedlar. Som att ge posten ansvar för innehållet i deras försändelser, telebolagen för vad som sägs i deras nät … Ja ni fattar! Läs mer om Göran Montans motion hos Hax.

Politik är att samtala, viljan kommer sen

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X JensenMinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

>Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.