Tillbaka till lägerelden – cirkeln är sluten

Häromdagen berättade jag om mitt föredrag på Rotary. Inledning om fildelningens historia var delvis inspirerad av ett inlägg som jag och Marcus har filat på i ett par veckor. Nu är det klart. Håll till godo:

Det förefaller smått absurt att teatrar och museer, ja snart sagt all form av levande kultur i Sverige inte kan täcka sin verksamhet med hjälp av besökarnas inträden. Inte så att vi inte unnar dem stöd om det behövs, tvärtom anser jag att ett folk utan kultur är fattigt. Det är bara absurt att vi på ett personligt plan värderar vår kultur så lågt att det skall behövas.

Kulturen har kommodifierats, det vill säga gjorts om till en ren handelsvara. Det betyder i förlängningen att kultur utsätts för samma överläggande som alla andra varor. Brukaren har blivit konsument som står och vrider och vänder på handelsvaran samtidigt som hon funderar på om hon kommer få ut sina pengars värde. Kulturen har blivit ren underhållning, och folk betalar bara för det de orkar bli underhållna av.

Är det inte märkligt hur delaktigheten försvunnit, för så har det väl inte alltid varit?

###Bibeln, Barden, de första Belletristerna

I begynnelsen var ordet. Sagorna, det litterära, allt stammade ur den orala traditionen. Kultur var det som skedde vid lägerelden där berättelser fick vingar, sånger sjöngs och instrument trakterades. Det var deltagarkultur där varje deltagare var en del av kunskapen, idéerna och kulturens levande utveckling. Temat var ofta livsvisdomar, hjältesagor och religion — inte sällan i vild blandning. Ända fram till antikens och till och med bibelns dagar var den orala traditionen en så stor och viktig del av kulturen att många av de nedtecknade historier vi har från den tiden bygger på just muntliga framställningar och oral tradition.

De första författarna i den europeiska sfären var förmodligen antikens poeter och dramatiker, om vi med författande menar att skrivandet och skapandet går hand i hand. Det går ju inte att veta säkert, men Sapfo, Sofokles och Aristofanes och deras samtida är troligen de första åtminstone i den västerländska sfären som inte bara tecknade ner muntlig tradition utan med sitt skrivande skapade nya litterära verk.

I det antika Rom fortsatte utvecklingen mot en allt tydligare författarroll med Horatius, Vergilius och Cicero som några exempel som vi minns en i våra dagar. Här någonstans kan man tydligt se att upphovsmannen som idé har uppstått men skyddet för någon upphovsrätt handlar än så länge bara om renommé. Vi kan såhär i efterhand inte ens säkert veta om någon verkligen är upphovsman eller bara utpekas som det vad gäller verk från denna tid. Betänk till exempel diskussioner om vem som har skrivit evangelierna.

###Aquino, Augustinus och Arthursagan

Under medeltiden fortsatte utvecklingen med tydliga avsändare till skriftliga verk – författare. I många fall handlar det om filosofer och religiösa förgrundsgestalter som tecknar ner sin syn på världen, kunskap, gud och annat. Naurligtvis påverkas urvalet av vad vi har bevarat av denna tids skrivande av vilka som kunde sätta den tidens kopieringsmaskiner – munkarna vid skrivpulpeterna – i arbete. Viktiga kristna ideologer som Tomas av Aquino och Augustinus är tydliga exempel på detta.

Parallellt med detta fanns det naturligt nog fortfarande en levande muntlig tradition ur vilken senare litteratur fortfarande idag hämtar inspiration, stoff och gestalter. Jag tänker naturligtvis på legenderna om Kung Arthur, de fornnordiska sagorna och liknande berättelser.
Man kan alltså säga att skrivandet här klövs i två delar igen – en pergamentburen och en röstburen. Dessa skulle mötas igen. men till detta krävdes den uppfinning som en gång för alla ersatte den muntliga traditionen med utbredd läskunnighet, som bas för de mänskliga berättandet.

###Från Väderkvarnar till Världsomseglingar

Sen kom Gutenbergs lösa typer. Tryckt hade man gjort innan Gutenberg. I Kina var boktryckande knappast en nyhet. Men i europeisk kulturhistoria var möjligheten att använda samma typer om och om igen till att trycka olika böcker en revolution vars återverkningar vi ser än idag.

Det blev strid med kyrkan. Vissa hävdar att det var Gutenberg med sina typer och inte Luther med sina teser som sprängde den. Jag har svårt att se att reformationen med katekeser, biblar på folkspråken och en personligare relation till tron och till Gud skulle ha varit möjlig utan boktryckarkonsten.

Men spridandet av texter stannar inte vid bibeln och religion. Ett nytt propagandaverktyg hade sett dagens ljus, ett verktyg som under 1600-talet och trettioåriga kriget visade sitt värde. Dessutom fick en gammal kulturform en renässans – epik, dramatik och lyrik kunde plötsligt finna nya spridningsvägar och en ny publik.

Det är först under århundradena efter Gutenberg som vi ser författaren i en mer modern mening av ordet se dagens ljus. Även om världslitteraturen har rötter djupare än till 15- och 1600-talet så är det med dramatiker som Shakespeare och Molière, berättare som Cervantes och Defoe och poeter som John Milton litteraturen når utanför en liten läskunnig elit.

Från “den första romanen” i dyrbara skinnband gick utvecklingen till snabbproducerade tidningsföljetonger för en masspublik av Dickens, Dumas, Swift och Verne. Ganska snart hade utvecklingen satt ramarna för den moderna romankonsten. På 17 och 1800-talet hittar vi förebilder och tankar om romanen som dagens författare jämförs eller brottas med. Under denna period såg också den moderna upphovsrätten sitt ljus. Tidningsägare och tryckare skulle inte kunna profitera på författarnas kreativitet. Copyright, ersättningsregler och tidsavgränsade rättigheter till det ekonomiska utbytet av litterära och andra konstnärliga verk infördes.

Att vara författare blev ett yrke.

###Stora upplagor för stora poeter

Runt författaren och senare också andra konstnärer uppstod en organisation för produktion, distribution och marknadsföring av konstnärskapen. en utveckling som sedan accelererat till våra dagar.

Under 1900-talets mediarevolutioner blev upphovsmännen en starkt mytologiserad och omhuldad grupp, en kreativ kast, oavsett genre eller medium – film, musik, teater, litteratur.
På litteratursidan fick vi stora ikoner som trycktes i massupplagor. Nobelpristagare som Hemingway och Steinbeck. Generationsromaner som På drift och Jack. Genrelitteraturens Stephen King, J R R Tolkien och deckare, deckare, deckare.

Musiken populariserades och genreklövs från jazz, blues och folkmusik till nutidens indiepop, arenarock, dödsmetall, gangstarap, electrotrance och emo.

Den rörliga bilden och etermedia – film, teve, radio – var några av 1900-talets största innovationer, starkt pådrivande i den nya logiken med kultur som en industriellt producerad vara att konsumeras av en passiv krets av åskådare.

De senaste åren har alla de olika konstnärskapen kunnat sammansmälta i film- och teveproduktioner som varit summan av många upphovsmäns kreativitet – författande, musik, skådespeleri, design och bild. Samordning av rättigheter och värdet av dem har blivit allt större.

Runt upphovsmännen har därför en allt större stabsfunktion växt upp – en industriellt organiserad struktur för administration, skyddande och försäljning av verken – upphovsrättsindustrin.

###Tillbaka till lägerelden?

Snarare än att säga att kulturen professionaliserats, skulle det vara riktigare att säga att kulturen industrialiserats. Och om man som liberal får svära i kyrkan och låna begrepp från marxismen, så skapar den konstlade uppdelningen i skapare och brukare en alienation mellan kulturen och människorna. I grunden är vi alla skapare och brukare i samma person, men den dualismen har satts på undantag.

Lessig, professor i juridik vid Stanford Law School pratar om förändringen från en read-write-kultur till en read-only. I praktiken kan man säga att det är samma sak som kulturens industrialisering. Humoristiskt nog var följden av industrialiseringen att ägarna av produktionsutrustning för utgivning blev 1900-talets talangfilter. Skivbolagen ägde från början pressarna, förläggarna ägde offsetmaskinerna, filmbolagen ägde film- och klipputrustningen och så vidare.

Distributören, mellanhanden, skulle med andra ord bedöma vad som var god film, litteratur eller musik — det säger sig själv att vi med en sådan ordning får en starkt likriktad och kommodifierad kultur. Man kan se det som ett naturligt utslag av marknadsekonomi, och så långt är väl allt gott och väl. Tyvärr var det också exkluderande eftersom de alternativa vägarna ut var få och smala. Det personliga uttrycket marginaliserades allt mer och förpassades till det privata rummet.

Sådant var alltså läget när vi gick in i det tjugoförsta århundradet. Då kom kataklysmen. Egentligen precis före millennieskiftet med Napster, men det stora genomslaget har kommit bara de senaste åren. Olika metoder har avlöst varandra, men substansen är densamma: distribution är inte längre en kostnad, och kopior kostar inte längre något att producera.

Vi ser nya fenomen dyka upp, till exempel verksamhet baserad på svärmintelligens. Skulle man laga middag i svärm skulle det kunna se så här:

Någon kommer in med en säck potatis och häller ut en hög i vasken och går sedan. En annan person börjar hacka lök. En tredje person kommer in och lägger paprika på en plåt och kör in plåten i ugnen. Alla ropar ut vad de gör.
Potatispersonen sätter på en stekpanna och bryner smör. Lökskalaren tvättar potatis. En fjärde person kommer in och tar ut paprikan som blivit fint grillad, istället skivar han potatisen och kör in den i ugnen. En femte person kommer in med en laxsida och saltar och pepprar den, smakar lite på löken och häller resten i stekpannan.
Lökskalaren tar laxsidan, tar ut plåten, makar på potatisen och lägger laxen i mitten. Potatispersonen gör en grönsaksröra på grillad paprika, stekt lök och en burk bönor. Laxhämtaren dukar bordet.
Paprikapersonen tar ut laxen och lägger upp allt på ett fat tillsammans med grönsaksröran. INGEN av dem har egentligen diskuterat vad de skall ha för mat, men de har alla ropat ut vad de gör så att alla vet vad som pågår.

Det här är den nya logiken, en gör lite si, en annan lite så, några gör lite mer, andra lite mindre — och innan man vet ordet av har man nått ett resultat. Ibland blir det platt fall, men ofta är det bättre än vad någon enskild mäktat med. Det är logiken bakom många open source-projekt, det är logiken bakom en sajt som the pirate bay, det är logiken bakom remix-kultur, det är logiken bakom medborgarprojekt som frapedia.se och telekompaketet.se. Det är även logiken bakom en rörelse som Piratpartiet. Det är den nya kulturen och den nya verkligheten — inte hela verkligheten, men en allt större del av den.

Det utesluter inte betalt arbete eller professionalism, men det förändrar förutsättningarna. När det gäller kultur, så är det på många sätt ett slutande av cirkeln. Vi har fortfarande berättare, konstnärer, skådespelare och artister, men liksom med lägereldens historieberättare och barder så har det inte monopol på uttrycken. På sätt och vis kan vi säga att kulturen har kommit hem igen. Inte read-only utan read-write. Inte alienation utan deltagande. Detta är en god sak!

Men, upphovsrätten ifrågasätts allt mer när alla kan vara upphovsmän och när alla lånar av varandra. Den minimala kostnaden för produktion och distribution sätter skaparkraften i händerna på alla. Alla skapar inte något bra, men alla har möjligheten. Även den med minst skapartalang kan delta i en skapande svärm – en svärm vars kollektiva skapande kan mäta sig med de bästa. Svärmen skrattar åt den som säger: ”men… det här är ju mitt!” och frågar sig varför då?

Det är inte längre sextonhundratal med tryckare som utan ersättning utnyttjar författares alster. Vi lever i en tidsålder där alla skapar och lånar av varandra. I det läget måste man fråga sig: Går det fortfarande att tjäna pengar på skapande och på att vara upphovsman, och i så fall hur?

Det handlar inte om att någon vill ta ifrån upphovsmannen hans rätt till verket. Det handlar om att den teknologiska och sociala situation som råder runt hans verk gör det nästan omöjligt att ta betalt för rätten att mångfaldiga eller tillgängliggöra det. Frågan är förstås hur stort problem detta egentligen är?

För de flesta upphovsmän inget problem alls. Störst problem är det för den industriella strukturen runt de kreativa skapandet. Mellanhänderna tar stryk men de skapande människorna blir på sätt och vis befriade. I det nya samtalet runt lägerelden får alla plats. Vi slutar vara beroende av filter och grindvakter som avgör vad som är gott nog att publicera. Artisten, skådespelaren, poeten kan alla ensamma eller i samverkan med varandra möta sin publik på sina egna och publikens villkor i the creative commons.

De professionella skaparna kommer ersättas av skapare med olika grad av talang. Publikens intresse kommer att lyfta de som inte tillhör den långa svansen utan snarare det feta huvudet.

Verklig talang kommer fortfarande att betala sig.