Val-U á là Livbåten 4: Att växa upp gör ont

Detta inlägg är det sista i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Jag har i tre inlägg om EU-valet talat om hur jävla bra vi i Piratpartiet är. Och visst har vi de senaste veckorna haft all anledning att slå oss för bröstet. Vi gjorde en fantastisk valrörelse. Vi blir missförstådda och smutskastade, men fångar ändå stora och viktiga väljargrupper. Vi trotsade experttipsen och tog oss in i EU-parlamentet. Vi är ensamma i svensk politik om att fullt ut ha förstått den nya informationspolitiken och nätpolitken.

Men låt oss också vara lite ödmjuka och lite självkritiska.

En nykter syn på valresultatet:

  • Det är bara drygt tre procent av väljarna vi nått. Nära hälften röstade inte i EU-valet. Av de som röstade röstar fortfarande de allra flesta på en gammelpolitiker.
  • Även om vi blev större än flera av de traditionella partierna i procent så fick vi liksom de bara ett mandat i parlamentet. Val handlar inte om procent utan om mandat.

En nykter syn på oss själva:

  • För det stora flertalet är vi fortfarande praktiskt taget synonyma med fildelningsfrågan.
  • Vi utgör den politiska falangen av en rörelse, där det har blivit allt för lätt för motståndarna att sudda ut gränsen mellan partiet och andra röster som TPB, Piratbyrån och enskilda debattörer.
  • Vi har en organisation av ad hoc karaktär som även om den klarade den stora utmaningen EU-valet innebar, troligen inte är redo för att på ett demokratiskt sätt tillvarata tiotusentals medlemmars intressen.

Om drygt ett år står vi inför utmaningen att gå upp i ringen mot de stora partierna när de mobiliserar alla sina resurser i det som för dem räknas som det enda riktiga valet.

###Att växa upp…

För att klara detta behöver vi utvecklas. Vi behöver växa upp. Inte så till den milda grad att vi blir ett gammelparti bland de andra gammelpartierna, men vi behöver bli bredare, tydligare och bättre organiserade.

Vi behöver inte ha ett heltäckande program. Vår strategi att driva de för oss viktiga frågorna och lämna resten till de andra partierna bör stå fast. Men vi behöver bredda vår och omgivningens syn på hur våra tre stora principer kan konkretiseras i politisk handling.

Vi behöver inte ha ett svar på ”gratis är gott”-argumenten. Vi behöver inte ens ta den debatten. Men vi behöver sprida insikten att alla partier dras med en förenklad, av sina motståndare definierad, nidbild. Den förenklade fildelningsdiskussionen är Piratpartiets motsvarighet till beskrivningen av moderaterna som ett kapitalistiskt egenintresse, socialdemokraterna som anhängare av socialistisk planekonomi eller miljöpartiet som romantiska tillväxtmotståndare. Det bästa motmedlet mot en sådan nidbild är ett väl förankrat och tydligt politiskt program.

Vi behöver inte ta avstånd från andra ”pirater”. Vad vi behöver är en tydlig gränsdragning kring vad vi som parti tycker och arbetar för. Att behöva berätta vad vi säger i partiets namn och vad vi säger som privatpersoner eller som delaktiga i andra organisationer och initiativ är på sätt och vis ett misslyckande. Vi behöver arbeta för en så tydlig bild av vad partiet står för att det med tiden blir alltmer onödigt.

Vi behöver inte organisera ihjäl oss och bygga upp en gammaldags kommun-, distrikt-, riksorganisation. Däremot behöver vi en organisation som hjälper oss att under kontrollerade och demokratiska former bli bredare och tydligare.

###… gör ont

Det är ingen liten utmaning. Vi är ett parti med tiotusentals medlemmar och hundratusentals sympatisörer. Vi kommer från olika håll och med från början mycket olika ideologiska utgångspunkter. Alla har samlats runt våra tre grundpelare, men alla har kanske inte ens samma uppfattning om vad dessa innebär. I en diskussion med syftet att tydliggöra var vi står och samtidigt bredda de politiska konsekvenserna av detta, en diskussion där ingen har tolkningsföreträde, så kommer de ideologiska konfliktlinjer som vi burit med oss in i partiet oundvikligen aktualiseras.

Vi står och faller med hur väl vi kan hantera den diskussionen. Den kan spränga partiet. Den kan flytta partiet åt vänster eller åt höger eller i en odefinierbar riktning. Den kan göra partiet bredare och mer inkluderande eller till ett smalt nischparti. Det är vi tillsammans som väljer.

###Stadigt på tre fötter

Den enklaste konstruktionen som står stadigt när det blåser är trefoten. Jag vet inte vart Piratpartiet kommer att ta vägen, jag vet knappt ens åt vilket håll jag personligen önskar att partiet bör gå. Men jag är övertygad om att den enda framkomliga vägen mot valrörelsen 2010 är en stadigare organisation. Om vi ska ta tillvara det positiva i det arbetssätt som fört oss dit vi är, samtidigt som vi stagar upp oss för framtida stormar, så ser jag en organisation på tre ben.

En svärms kunskapssökande och mobiliseringsförmåga. Kraften i tusentals människor som samverkar utan annan styrning än att de har ett gemensamt mål har bevisats om och om igen. Detta är vad det nya nätverkssamhället har givit oss. Detta är vad vi försvarar – den fantastiska möjlighet för människor att göra skillnad tillsammans som internet har gett oss.

Självklart ska detta fortsätta att vara Piratpartiets kärna. Vi litar på varandra och vi vet att vi tillsammans kan uträtta mycket mer om vi litar på varandra. Ska vi ta oss in i riksdagen, så är det burna på händerna hos tusentals aktivister som bloggar, debatterar, delar ut flygblad, tar hand om vallokaler, ordnar möten och demonstrationer. Aktivister som gör det som de ser behövs på det sätt de anser att det behöver göras.

Ett företags effektivitet och beslutskraft. Vi har en platt och transparent organisation. Avståndet till ledningen är unikt kort. Vi litar inte bara på varandra, vi litar på våra företrädare. Det ger oss korta beslutsvägar, som leder till effektivare beslutsfattande. Rick Falkvinge brukar jämföra med ett företag — vår partiledning har samma mandat som ett företags ledningsgrupp, vår partiledare kan liknas vid en VD.

I ett företag sker inte ansvarsutkrävande eller styrning från ägarna under löpande verksamhetsår, det sker endast på bolagsstämman. Ledning ges ett stort mandat att fatta beslut och sköta verksamheten och om det inte fungerar byter men ledning. Det finns mycket att hämta i detta arbetssätt för ett politiskt parti.

En traditionell folkrörelses förankring och ansvarsfördelning. Piratpartiet är en folkrörelse för medborgarrätt. Ännu så länge har vi inte organiserat oss såsom folkrörelser traditionellt organiserar sig. Med demokratiskt tillsatta beslutsinstanser på olika nivåer, representativ demokrati etc. Det finns många inom partiet som med rätta är skeptiska mot dylikt. Vi borde kunna vara något annat. Med tillit, transparens och moderna tekniska hjälpmedel kan vi skapa en ny slags folkrörelse, en aktivistbaserad direktdemokratisk folkrörelse kanske.

Jag vet inte vad vi kan och inte kan uppnå tillsammans. Jag tror däremot att vi måste försöka att komplettera svärmens anarki och partiledningens effektivitet med demokratiskt deltagande. Ska vi klara att tillsammans hantera utmaningen att samtidigt tydliggöra och bredda partiets plattform, behövs forum för demokratiska samtal. Det behövs former för att förankra beslut och ställningstaganden bland de partiaktiva. Och vi behöver hitta metoder för att fördela ansvar mellan oss. Embryot till detta finns säkert i våra nuvarande kanaler: forumet, olika IRC- och Skypekanaler, bloggarna. Frågan är hur det ska organiseras.

###Ett nytt sorts parti

Piratpartiet är inte som andra partier. Vi vill inte bli som andra partier. De gamla partierna tycks ha glömt att partier byggs underifrån, att orsaken till att ett parti behövs är att det kanaliserar tankar och uppfattningar som en grupp människor har. De letar efter uppfattningar som folk vill ställa sig bakom, istället för att leta efter folk som vill ställa sig bakom de uppfattningar de redan har. De tappar medlemmar eftersom de har slutat finnas till för sina medlemmar.

Vi är ett parti som byggs av medlemmarna, som bärs av uppfattningar som många delar och som därför drar till sig nya medlemmar.

Baksidan av detta är att vi ses som en främmande fågel. Det blir lätt för motståndare och medier att misstänkliggöra oss och många som delar våra värderingar tvekar inför att stödja oss, för att vi är annorlunda. Kanske finns där en oro att ett parti vars värderingar bestäms av medlemmarna inte går att lita på, att det är svårt att förutsäga hur partiet i framtiden kommer att ställa sig i olika frågor.

När vi skapar nya arbetsformer och utvecklar vår organisation är det värt att fundera på hur vi ser ut utifrån. När vi försöker kanalisera allt det engagemang som finns för våra frågor, behöver vi dels säkra delaktighet och medbestämmande för de som engagerar sig i partiet, men samtidigt behöver vi skydda partiet mot att tillströmmande aktivister kan flytta oss bort från våra kärnvärden. Om gammelpartier, media och politiskt intresserade från olika schatteringar ser att vi står på en stabil värdegrund, en piratideologi, kommer de inte längre kunna komma undan med att mistänkliggöra oss eller ifrågasätta vår existens.

Vi kommer inte bara själva känna att vi är den nya kraften i svensk politik, vi kommer kanske också kunna vara det.

Val-U á là Livbåten 3: Nätpolitiken

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Det finns mycket att säga om hur valet förändrat hur politik bedrivs och kan bedrivas. Och mycket av det har redan sagts av andra kloka skribenter. Just nu lyssnar jag på ett klokt samtal om saken i P1:s Konflikt

Under valrörelsen förekom det en diskussion i gammelmedia om vilket parti som skulle lyckas bäst med att använda sociala medier i EU-valkampanjen. Man talade om att alla sneglade på Barack Obamas fantastiska väg till presidentposten och hur han använde twitter, youtube, flickr mm.

Jag skrev då ett inlägg under rubriken Att göra en Obama:

>Jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Många har försökt använda sociala medier för att sända ut ett budskap. Men poängen med sociala medier är att de är inte byggda för att sända, de är byggda för att samtala. Det betyder att lyckade kampanjer i sociala medier alla har en sak gemensamt: de bjuder in till ett samtal.
>
>Barack Obamas kampanj levde inte på Twitter, Facebook och bloggande. Den levde på Barack Obamas personlighet, hans ödmjuka nyfikenhet och vilja att starta ett samtal med sina väljare. Egenskaper som spred sig genom hans organisation och som de sedan kunde bygga en hel kampanj på. En kampanj byggd på att inkludera alla som ville vara med. Och inte bara som mikrofinansiärer.

Mikael Zackrisson webbchef på VA.se skrev någon månad efter mig också om att göra en Obama och om svenska politikers oförmåga att förstå sociala medier:

>Satsningarna är lovvärda, men skådar man de närmare är de väldigt tunna. Twitter används med primärt som en megafon, inte för att på allvar diskutera politik med medborgarna. Det finns undantag, som GUDRUN SCHYMAN och PER SCHLINGMANN, som faktiskt svarar de som frågar på Twitter. Mängder med människor har frågat MONA SAHLIN saker på Twitter, men hon har, såvitt jag sett, inte svarat en enda. Och då blir det som Martin Gelin säger, att politikerna skaffar sig tekniska accessoarer snarare än använder dem ordentligt.
>
>Sociala medier-experten ANDERS MILDNER sammanfattar det bra:
”Man kan se att de fortfarande inte har fattat poängen. Man lanserar en satsning där man fortfarande har broadccastmodellen som modell för hur materialet ska distribueras. I stället för att gå in där debatten förs så vill man lägga sig på en annan nivå, och föra ut sitt material till välljarna.”
>
>Med andra ord: Politikerna anser sig fortfarande lite förmer än sina väljare.

Några dagar innan hade Niklas Orrenius skrivit i Sydsvenskan om Konsten att släppa megafonen. Och det är just det det handlar om. Jag brukar föreläsa under rubriken Join the Conversation och den föreläsningen beskriver hur dagens marknadskommunikation handlar om att våga gå från ett megafonparadigm till ett dialogparadigm (OBS reklam;-)).

Så nu när valet är över, vad kan man säga om hur partierna klarade av att använda de sociala medierna, att lämna megafonerna hemma?

För mig är en demonstration med Piratpartiet det tydligaste exemplet på att vi i det här avseendet spelar i en egen division. Till och med när vi anammar de gamla traditionella politiska metoderna så skiner deltagarkulturen igenom. En konferencier och två förbokade talare följdes av ett tjugotal aktivister som allihopa spontant klev upp och höll en appell. Alla räknas, alla har en röst.

Men viktigast är inte detta på ett soligt torg. Viktigast är detta på internet i de sociala medierna. Och de kommer bara bli viktigare och viktigare ju fler av oss medborgare som flyttar ut delar av vårt sociala liv på nätet. Det som förr hände i fikarummen på arbetsplatserna kommer i framtiden ske på nätet.

För att förstå hur man blir duktig på att föra det politiska samtalet där skulle jag vilja tala om tre kompetenser.

###Teknologisk kompetens

Som nämndes i inledningen så har diskussionen handlat mycket om verktygen. Många tycks tro att bara man lär sig använda Twitter, Facebook, Flickr, Youtube, Bambuser m fl, lär sin organisation att snabbt producera text, bild och helst video och sprida det så är saken biff.

Med ett instrumentellt perspektiv kan man till och med mäta sin framgång. Visa att man i absoluta tal, länkar, filmer, inlägg, omnämnanden är bättre än huvudfienden. Men verktygen är tämligen värdelösa utan att man funderat över vilket budskap de ska bära.

Och bara för att man använder en hammare betyder det inte att man spikar. Vilket Anders Borg med all önskvärd tydlighet visar – megafonkommunikation i ett dialogmedium.

Så den tekniska kompetensen är grundläggande, den är viktig, utan den är allt arbete i det sociala medierna omöjligt, men den räcker inte.

###Social kompetens

När man behärska verktygen tekniskt måste man förstå hur de fungerar socialt och till vad de kan användas. Det är här samtalet kommer in. Eller som Erik Laakso skriver – om olika kampanjmetoder:

>När jag läste om skillnader på hur de politiska partierna kampanjar på nätet så fångades mitt öga av vad som särskiljer Piratpartiet från de övriga politiska partierna. Nu minns jag inte var jag läste det men jag räknar med att det står i kommentarsfältet inom kort. De övriga politiska partierna funderar över strategier för nätet, kampanjmetoder för You Tube och uppmanar sina företrädare att blogga och twittra. Men sånt hörs aldrig hos Piratpartiet så vitt jag känner till, för de är där. Deras existens sker på nätet och i livet bortom tangentbordet och allt är den naturligaste sak i världen.

Sociala medier är inte ett kampanjverktyg. De är ett verktyg för att komma i kontakt med dem du vill nå. Tvåvägskontakt. De som använder sociala medier är inte intresserade av att bara lyssna. De vill ha möjligheten att säga emot, be om förtydliganden, ställa frågor och berätta att du är en idiot. Det är inte säkert de använder den möjligheten, men de vill ha den.

För att hantera detta bra krävs social kompetens. Man måste klara av att bli ifrågasatt eller avkrävd besked eller förtydliganden. Den politiker som bara är förberedd på att läsa sitt färdiga manus klarar sig inte här. Man måste kunna tänka på fötterna och fort ska det gå.

Den här förmågan har många av våra ledande politiker. De är övade i TV som är ett medium som kräver delvis samma uppsättningen kommunikativa färdigheter. De behöver bara lära sig använda dem i de nya kanalerna. Se på Gudrun Schymans twittrande eller några av våra duktiga politiska bloggare så förstår ni vad jag menar.

###Ideologisk kompetens

Men även när politiker lär sig att använda sina sociala förmågor i de nya medielandskapet och via de nya kanalerna så är det något som fattas. Jag skulle vilja kalla det en ideologisk kompetens. En kompetens som i min mening bara piratpartiet i det svenska politiska samtalet har. Eftersom jag inte är en cyniker som tror att Barack Obama har spelat teater och blåst halva världen vill jag mena att även han och hans kampanjorganisation visade prov på denna.

Bristen på denna ideologiska kompetens var det som fick Deeped att mynta begreppet gammelpolitiker. En gammelpolitiker är en politiker som inte har insett att internet inte är en kanal för megafonpolitik bland andra kanaler för megafonpolitik.

Mary på Minamoderatakarameller är verkligen ingen gammelpolitiker och hon har fattat. Hon skriver om att rädda internet – vår stora gemensamma hjärna…:

>I Clay Shirkys bok Here comes everybody – How change happens when people come together. (ännu ett tack till Jocke för boktips) förklaras hur det i framtiden inte handlar om att “the revolution will not be televised – it will be emailed, texted (SMS), blogged, wikied. Det gälelr för de politiska organisationerna att hänga med på det här. Just att det händer saker när människor kommer samman vet man redan. Socialdemokraternas 1:a majtal – Moderaternas kommunala rikskonferenser, det är ingen skillnad egentligen. Det skapar kraft och gemenskap, man är alltid uppfylld efter sådana möten. De är precis lika starka över internet, om inte starkare för där finns alla möjligheter att finna gemenskap man aldrig funnit på annat sätt. Men det finns förstås en viktig skillnad här och det är att det på internet handlar om interaktion mellan alla. Inte en given ledare som pekar med hela handen så att andra vet åt vilket håll man ska gå. Ledarrollen förändras till att vara en vägvisare till alternativ än till att huvudleden numera.

Det här är kärnan i den ideologiska kompetensen. Att förstå att internet är en hjärnförstärkare, en möjlighet för många människor att samla sina resurser och samverka mot ett mål som är väsenskild mot alla tidigare kommunikativa verktyg.

Svärmar har med hjälp av internet utan organisatoriska ramar och hierarkier skapat uppslagsverk, operativsystem, programvaror, politiska partier, folkstormar, kunskapssamlingar, proteströrelser, revolutioner. Just nu när jag skriver detta använder politiska dissidenter i Iran Twitter för att få ut sin sida av händelseförloppet efter valet förbi regimens censur.

Det här är inte bara teknologi. Det handlar också om makt och kontroll. En svärm kan inte uppstå under en ledare med en färdig lösning och en regelbok. Ovanifrånperspektivet måste först brytas.

Det enda partiet i svensk politik som bejakar detta är piratpartiet. Därför kom vi in i EU-parlamentet och därför kommer vi att komma in i riksdagen också.

Tänk vilken demokrati vi kommer få när alla partier har skaffat sig alla tre kompetenserna. Vi kommer få involverade medborgare som deltar i ett demokratiskt samtal på lika villkor och tillsammans formar sina partier till tydliga och värdefulla politiska alternativ.

Pirater – tjuvar och banditer?

Bildserien nedan (klicka på rubrikbilden för att komma vidare) är från en föreläsning jag höll i morse på min Rotaryklubb under rubriken Pirater – tjuvar och banditer?

Intresset var stort, lika stort som kunskapsklyftan mellan datagenerationerna är djup. Det fanns en enorm vilja att fundera över hur detta påverkar samhällsutvecklingen och vad vi behöver göra politiskt. Medelåldern var 55-60 år.

Många närvarande är medlemmar i något av riksdagspartierna. Flera aktiva kommunalpolitiker. En är före detta riksdagskvinna. Vad gör partierna?

###Kort sammanfattning av vad jag sa

fildelningens historia
: En snabb expose över ”fildelandets” historia, dvs vår historia av att vilja dela med oss av kultur – från lägerelden till nutid. Med utvikningar för kontroverser längs vägen kring tryckta alster, bibliotek, radio, kassettband…

fildelningens teknik
: Kort sammanfattning av skillnaden mellan analog och digital kopiering.
Kommentar kring förändringen av distributionsmöjligheter.
Förklaring av skillnaden mellan BitTorrent och äldre fildelningsteknologi.

fildelningens moral
: 2 000 000 svenskar gör det som man får ett år i fängelse och 30 miljoner i skadeståndskrav för att vara behjälplig med.
Ingenting försvinner alltså är det inte stöld!

fildelningens juridik
: 2 000 000 svenskar gör det och vi valde ut fyra för att statuera exempel.
Förklara att det är ingen eller alla som laddar upp, eftersom filerna delas.
Kort sammanfattning kring rättsläget och vari processen vi nu är.

fildelningens ideologi
: TPB är en svärm. Vilka är då ansvariga?
Vad svärmtänkande är. Exempel på framgångsrika svärmar som publiken känner igen.

fildelningens politik
: Eftersom Rotary inte tillåter partipolitiska appeller nöjde jag mig med att konstatera att politiken måste börja fundera kring frågor som: integritet, kunskap, innovation och utveckling i ljuset av den nya teknologin och det nya sättet att samverka.

Cutmi, pastemi, kopimi! Vill ni använda bilderna finns de alltså på slideshare som Keynotefil. En PPT-version går att få vid förfrågan. Gör vad ni vill med dem!