Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

HAX sammanfattar varför det inte finns något annat alternativ för oss som tror på demokrati, rättsäkerhet och individens frihet mot staten, än att rösta pirat i höst. Avslutningen är så bra att jag stjäl den rakt av:

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Den Goda Viljan

Jag vet inte om ni någonsin funderat över vad Ingmar Bergman menade med titeln Den goda viljan. Själv tolkar jag det som ett försök att fånga den sortens förtryck som sker med vårt bästa för ögonen, förtrycket som är svårast att försvara sig emot, den missriktade goda viljan.

Förtryck klätt i bruna uniformer, förtryck utfört av unga män med rakade skallar och för mycket testosteron eller den skenheliga religiösa övertygelsens förtryck är obehagligt nog. Förtryck som draperar sig i formuleringar som det bästa för alla, försvaret av vår demokrati och liknande är mycket mer inbilskt.

Hur övertygar vi människor om att det finns en klo av järn inbäddat i den bomull som våra makthavare vill linda oss i?

Jag vill inte bli skyddad mot terrorister. Jag vill inte få min upphovsrätt försvarad. Jag vill inte att polisen ska jaga organiserad brottslighet. Inte om det tillåts kosta min rätt att vara ifred med mitt och mina. Jag lever hellre i en anarkistisk skurkstat där den starkes makt råder, än jag lever i ett land där byråkratin anses ha rätt att veta allt om mig. Sen jag läste Zygmund Bauman finns det inget jag är mer rädd för än en välmenande byråkrati med för stora rättigheter.

Nu ska staten ha rätt att lagra uppgifter om alla jag har kontakt med elektroniskt. Trafikuppgifter från telefoni, mobiltelefoni och internettrafik ska lagras och finnas tillgänglig för polisutredningar. Jag skiter faktiskt i vilka massmördare ni vill fånga. Jag vägrar vara med i ert fina register. Var finns uträdesansökan?

Vad hände med den svenska rädslan för att samköra dataregister?

Just nu läggs ett pussel av lagar och tekniska bevakningsmedel över europa som när det är färdigt kommer tillåta den regering som har sådana intressen att följa medborgarnas minsta steg. Det är Stalins våta dröm vi talar om. Men våra politiker ser inget problem: Vi vill ju ingen något illa! Lyft blicken ovanför den lilla bit av byråkratin just du är ansvarig förr, lägg pusslet! Vad ser du då?

När politiker inte talar sanning är det läge att fråga sig vad som döljer sig ibland formuleringarna. (Visst det finns inga opublicerade lagrådsremisser, dokumentet bir en remiss i och med att det offentliggörs, men även ett arbetsdokument är en viljeinriktning.) Men vi kan bortse från politiska tjänstemän som svänger sig. Det finns ett dokument. Vi har sett det.

Så vad är det justitieminister Ask vill? Vill hon bara utföra det Bodström råkade starta? Vill hon förhindra de värsta effekterna av det? Eller vill hon lägga ytterligare en sten på det integritetskränkande lastiftningsbygge som pågår? Fattar hon inte? Eller hemska tanke handlar inte politik längre om att fatta kloka och bra beslut, utan bara om röstmaximerande taktik. Är datalagringsdirektivet bara något som måste gömmas så man förlorar så lite röster som möjligt i EU-valet?

Är det sista spiken i integritetskistan vi ses slås i?
När ska jag sluta känna mig som en del av en skrikig rabiat minoritet som inte klarar av att vara tyst? När ska de tysta få mål i mun?