Det finns något svårt galghumoristiskt när mediebolagens små soldatmyror ger sig på än det ena än det andra. Men den här gången, när Universal kopplar på stora tänkarmössan, kan man inte annat än ta sig för pannan. Förlag och bolag påminner allt mer om parasiter, eller bakterier som äter upp sin värd i sin iver att stilla hungern.

Två pjäser skall nu stoppas anser man. Den ena är, hör och häpna, ”de tre musketörerna” där enligt Universal musiken är handlingsdrivande. Stadsteatern i Stockholm anser att STIM-avtalet räcker, men Universal anser tydligen att det är en musikal. Senast jag kollade funkade Alexandre Dumas berättelser utmärkt utan musik, men i moderniserad och populariserad version hör musiken hemma. Att däremot kalla den handlingsdrivande bara för att den är omsorgsfullt vald är lite väl magstarkt. Vad som händer i slutänden är inte klart än, eftersom Universal sin vana trogen stämmer först och funderar sedan. Med dagens syn på upphovsrätt kommer säkert någon tingsrätt förbjuda användningen av musiken i pjäsen vid hot om miljonvite, så blir vår kultur än lite torftigare.

Den andra pjäsen är det lettiska gästspelet ”Sound of Silence”, en pjäs som framförts i tre länder under två års tid utan problem. Men nu är det tydligen nog. Och man har minsann lyckats med sitt värv, för pjäsen ställs in. Vet hut lättingar, skäms ni inte att använda levande artisters musik som tema för en pjäs?!

Man väntar bara på tjyvargumentet, eller gäller det inte längre?

They say jump, you ask ”how high?”

All musik, all konst, alla foton, filmsnuttar, böcker och annat kulturellt har en ursprungskälla. Det är lätt att konstatera att våra liv och vår kulturhistoria skulle vara lika fattig som de irländska bönderna under potatismissväxten om nuvarande praxis för upphovsrätt alltid tillämpats.

Det ligger i många konstarters natur att den ofta är ett amalgam av intryck från annan kultur. Ingen är opåverkad av sin omgivning, och när det gäller berättande scenkonst skulle den vara långt fattigare om den inte vågade använda andra kulturuttryck som del av sin substans.

Låter vi det här få stå, kommer det innebära att ingen utom de som har miljoner i budget någonsin kommer kunna använda musik som del av teater, amatörfilm, eller happenings.

Är det inte dags att kultursverige förstår vinken och gör sig till en del av den piratrörelse som tycks vara de enda som förstår sin samtid och vår framtid?

Är det här en industris dödsryckningar vi ser? För hur kan man låta saker gå så totalt överstyr om man fortfarande har någon som helst kontakt med verkligheten?

Ibland går jag på som en ångvält och försöker prata omkull folk istället för att resonera. Jag stör mig på mig själv när jag till exempel skall försöka exemplifiera varför nuvarande system för upphovsrätt inte fungerar.

Men just nu kan jag känna underbart skadeglad, eftersom STIM ställer sig på barrikaderna bredvid mig och genom exempel visar några av de sjukaste aspekterna av det nuvarande systemet. Ni vet systemet där vi: betalar STIM för musiken, betalar kassettavgift för lagringsmedia, betalar för hårdvaran vi spelar upp musiken på — för att inte tala om att vi gör bäst i att inte lyssna medan vi jobbar om inte arbetsgivaren skall bli tvungen att betala för privilegiet att hålla oss med ljudkort i datorn…

Vem behöver argumentera, när dumskallarna gör argument överflödiga? Artister har ju också rätt att leva på sitt mitt arbete…