Generationer och språk

Redan om Carl Jonas Love Almqvist sa man att han talade till bönder på bönders vis och med de lärde på latin. En sådan utsaga skulle kunna låta arrogant, som om han ”sänkte sig” till bönders nivå. Ingenting är egentligen mer falskt, för det handlar inte om arrogans så mycket som att förstå och respektera erfarenheten hos den man talar med.

Henrik tangerade det här på livbåten i sina två inlägg om hur han lämnat sossarna för piraterna och hur man skall prata piratpolitik med någon över fyrtio.

För mig blev det en aha-upplevelse och en kalldusch, för trots att jag egentligen vet det Henrik påpekar, så är jag för mycket teknokrat för att riktigt ha lyckats tillämpa det. För mig är det lätt att ta till förkortningar som IPRED, ACTA, FRA och liknande, bara förutsätta att läsaren åtminstone är bekant med begreppen och sedan föra tekniska resonemang om varför de är obehagliga.

Men som Henrik påpekade så är begreppen meningslösa för en stor portion av de som, liksom jag, växte upp under atomparaplyet. Vi som handgripligen kunde åka till Berlin och se muren, medvetna om att det på andra sidan fanns beväpnade vakter vars stående order var att skjuta först och ställa frågor sen. Vi visste att östtyskarna hade gästböcker hemma som de inte själva ägde, utan som alla besökande skulle fylla i för STASIs räkning. Vi visste att vartenda telefonsamtal där kunde vara, och troligen var, avlyssnat.

På den tiden var det digitala inslaget i övervakningen så kallad ADB, automatisk databehandling. Ur dagens synvinkel var dåtidens databehandling jämfört med dagens, som att jämföra Röde Baronens trippeldäckare med ett stealthjaktplan — båda flyger, men där tar liksom jämförelsen stopp… Sjuttiotalets utan jämförelse dyraste icke-nukleära militära fartyg – Aegis-klassen – kostade så mycket på grund av sina elektroniska system. Deras avancerade databehandlingssystem matchar i jämförelse med nutid ungefär en modern netbook i kapacitet. Dåtidens larm om storebrorstendenserna i  samhället klagade över att den pappershög från listskrivare som motsvarade myndigheternas sparade data för en typisk vuxen människa var ungefär en och en halv meter tjock. Det var det i grunden analoga samhällets kapacitet, idag skulle högen vara så tjock långt innan vi ens börjat skolan.

Min generation förstår internet såtillvida att vi använder det. Vi har en profil på fejan, vi sköter våra bankärenden på nätet, vi söker adresser på eniro, vi mailar, googlar och surfar. Däremot är det fortfarande lite av magi för många av oss, men kanske ännu mer tydligt så är den verkligheten ”överlagrad” (jfr engelskans superimposed) på den vanliga verkligheten.

För många fyrtioåringar så är medvetandet kvar i föreställningen att riktiga brev består av döda träd och bläck. För många fyrtioåringar är telefoni kvar i en värld där ett borttaget telefonnummer innebar att alla som ringde det hamnade på samma döda linje, eller ”heta linje” som det blev när vi upptäckte den lilla fjantiga analoga buggen. Eftersom vår förståelse är analog är det många av oss som tror att polisen, om de vill avlyssna en telefon, fortfarande måste köra ut en bil till en växel och fysiskt koppla in sig på tråden. Vi förväntar oss nästan att det skall innebära att man hör något slags eko eller någon form av störningar…

Vi vet att det inte är så, men undantaget de som faktiskt jobbat med den digitala verkligheten, och inte ens alla dessa heller, så är vår världsförståelse präglat av det vi växte upp med.

Douglas Adams uttryckte det så att det som finns innan du fyllt femton är lika naturligt som vattnet du dricker och luften du andas. Det som utvecklas mellan det du fyllt femton och trettio är det senaste, hetaste och det du tänker bygga din karriär på. Det som kommer efter att du fyllt trettio är oförståeligt, onaturligt och borden nog antagligen förbjudas.

Vi måste med andra ord byta språk för att göra oss förstådda.

Dels innebär detta att vi måste föra över verkligheten till något som kan förstås även utanför kretsen unga arga teknokrater. I sak innebär det att allt som min snart nittioåriga mormor inte förstår är för krångligt. Inte ens många som är hälften så gamla som henne förstår alla de tekniska sammanhang vi rapar upp. Det blir för abstrakt, så de ser inte kopplingen till verkligheten.

Abstraktionen gör att samma människor som skulle bli vansinniga om någon föreslog att alla caféer skulle ha mikrofoner under borden – ”om polisen skulle behöva materialet i en undersökning” – gladeligen tycker det är helt OK att samtalsdata från mobiltelefoner lagras i ett år.

Samma personer som tycker det är absurt att det är nästan omöjligt att bestrida en parkeringsbot eller en anmälan från radiotjänst, ser inget problem alls i att Ipred-lagen har så många osäkerhetsfaktorer inbyggda. De förstår att det finns ett problem i att såväl parkeringsbolagen som radiotjänst själva har ett egenintresse i situationen, att de inte är myndigheter men ändå kan agera som om de vore myndigheter, men förstår inte att upphovsrättsbolagen är dåliga poliser av samma skäl.

Samma personer som skulle bli fullständigt galna om de tjuvfiskade, blev kontrollerade och fick sin utrustning beslagtagen, ser inget problem i att en husrannsakan/intrångsundersökning kan frakta iväg en eller flera terabyte av personlig data på hårddiskar som sedan aldrig lämnas tillbaka med mindre än att man frias helt. Ens personliga kontakter, filmerna och bilderna på tjejen/killen/ungarna/personalfesten, alla dokument man skrivit, korrespondens, jobb — ja allt är då bara borta.

Att bli av med hårddiskarna är idag för många en lika stor förlust av den egna personliga historian som en eldsvåda där hela ens liv går upp i rök kunde varit tidigare. Att ha någon grävande i den personliga datan är ungefär lika inkräktande på den personliga integriteten som om polisen skulle ta med sig de gamla kärleksbreven, fotoalbumen och dagböckerna. Detta förstår inte folk över fyrtio i gemen. De kanske skulle komma till insikt om de själva drabbades, men inte ens då är det säkert att poletten helt skulle trilla ner. Min generation kanske flyttat in i den digitala världen, men vi förstår inte alltid vad det innebär.

Det är upp till de som förstått att förklara. Men om vi skall förklara, så måste vi göra det utan att låta vår tekniska och politiska nördighet spela oss ett spratt.

Räcker det inte med en kondom, använd två

Det är övertydligt att motståndare mot, och förespråkare för FRA totalt pratar förbi varandra och att samtalet
blir alltmer frustrerande.

Till och med de kritiker som gärna skulle se FRA läggas ner, är faktiskt inte främmande för att Sverige skall ha signalspaning. Önskan att se FRAs svanesång handlar mer om att man vill se något annat, något som inte kan misstänkas vara en lokalavdelning av Echelon.

När Birgitta Ohlsson talar om att brottsmisstanke skall gälla för avlyssning, så pratar hon inte i nattmössan. Att utmåla det som slutet för all signalspaning är rent trams. Det Birgitta med flera menar, är att signalspaning mycket väl kan pågå på traditionellt sätt, men att det skall krävas domstolsbeslut innan man är och rotar i civilisters privata kommunikation:

> Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.

Och för att än en gång markera grunden för språkförbistringen:

> FRA-lagens förespråkare verkar mena att den potentiella kränkningen sker först när en handläggare på FRA går igenom kommunikation efter att FRA:s superdator använder sökbegrepp, som med Ingvar Åkessons ord ”utformas med hög precision med inriktning på utländska mål och därför inte träffar inrikes trafik”.
>
> FRA-förespråkarna vägrar medge att FRA-lagen vilar på att närmast all svensk internettrafik kan komma att filtreras genom FRA:s superdator, bland annat för att urskilja utrikestrafik.
>
> Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken. Karaktären av intrång förringas inte av att sökningen sker med automatiserad databehandling.

Sverige kan mycket väl signalspana.

Vad Sverige däremot inte skall göra, är att skapa en infrastruktur som ger staten möjlighet att avlyssna sina medborgare.

Så bra då att vi inte bygger en sådan, säger Tolgfors och Reinfeldt i kör, och de tror säkert på vad de säger — men de missar likväl, hela poängen. De talar om det syfte de själva ser med signalspaning, medan kritikerna talar om konsekvenserna. Vi talar om både de faktiska och de potentiella konsekvenserna.

Det är här bristen på förståelse gör sig gällande, och det är därför samtalet blir så frustrerande. Inte ens Fredrick Federley eller Annie Johansson verkar förstå denna poäng, och kanske är det därför som de tycks så tagna på sängen över svekdebatten.

För den som förstår att övergreppet sker redan när staten bereder sig tillgång till vår privata kommunikation, så framstår kontrollerna som rena smörjan.

Det är som att en våldtäktsman skulle försvara sig med att han faktiskt använde kondom. När det inte räcker så föreslår han att han nästa gång skall använda två kondomer, av olika märke — för då blir ju allting myyyycket bättre. För var det inte det hela diskussionen handlade om? Risken för oönskad graviditet och sexuellt överförbara sjukdomar…. eller?

Dessutom får offret betala för våldtäkten och för kondomerna, det är väl naturligt?