En verklig pudel och bortförklarande tramsighet

Eftersom Beatrice Ask inte bara saknar juridisk kompetens, utan dessutom inte ens tycks ha satt sig in i hur man gör en pudel, så behöver hon visst lite hjälp på traven.

De första visdomarna kommer från vår egen Anna:

Timing – en sen pudel är ingen pudelPudlar måste kännas äkta. Det gör de inte om de tvingas fram av allmän opinion.

Omfattning – en dvärgpudel är ingen pudel. (Bara om man verkligen talar om hundar.) När man pudlar lönar det sig att ta i från tårna. Det skickar en signal om att man faktiskt menar vad man säger.

Svammel – en svamlig pudel är ingen pudel. Det bevisar bara att man försöker kollra bort korten, inte att man faktiskt fattat att man trampat i klaveret.

Glowing Spoo  6/52
Skall man göra en pudel, är det lika bra att göra det på riktigt

Nästa visdom handlar om responsnivåer och kommer från Anders Troberg i Annas kommentarer:

1. Behörighet. Du har ingen rätt att anklaga mig. Tex “Detta är en privatsak som inte rör media”.

2. Fakta. Har det verkligen hänt? Tex “Jag har inte haft sex med miss Lweinsky”.

3. Definition. Tolkningen av händelsen är felaktig. Tex “Ja, jag dödade honom, men han attackerade mig med kniv först”.

4. Jämförelse. Visst, det har hänt, men andra är värre. Tex “Jo, jag körde för fort, men varför bråkar polisen om sådant när de inte har fått tag på Palmes mördare än”.

5. Motanklagelse. Visst, det har hänt, men den som anklagar är värre. Tex “Visst, vi attackerar valfångstfartyg med olagliga medel, men de mördar valar”.

6. Skuldförflyttning. Jag har gjort det, men var tvingad. Tex “Jag lydde bara order”.

7. Erkännande. Ja, jag gjorde det, och jag ber om förlåtelse.

En väldigt intressant sak med dessa nivåer är att man ska lägga sig på en så låg (som de är numrerade här) nivå som möjligt, men inte lägre. Man kan nämligen inte öka nivån senare, måste man göra det så är förtroendet borta och man är rökt.

Men vill man lära från en verklig mästare bör man studera David Letterman, när han erkänner otrohet och på en närmast magiskt sätt lyckas kombinera nivå ett i responstrappan med nivå sju. Notera att han inte en enda gång urskuldar sig, och att det är precis det som räddar hans anseende…

Letterman about blackmail attempt:

Man kan väl notera att en politiker som vill göra en pudel kanske inte har tillgång till sju och en halv minuts bakgrundshistoria med tillhörande humor innan själva pudelns kärna (ufff!….), men alla som har något att erkänna skulle kunna gå i skola hos Letterman. Han håller sig privat i så motto att han säger att det är upp till de andra inblandade om de vill synas eller inte. Han säger att han vill skydda kvinnorna, sin familj, och förhoppningsvis sitt jobb, men far inte ut i långa försvartal. Han förnekar absolut ingenting, men väljer att i sitt ”erkännande” bara ta upp de fakta som faktiskt är väsentliga. Genom sin nästan chockerande raka ärlighet har han tagit död på hela skulddebatten, utan att i samma sammanhang försöka föregå diskussionen om eventuella konsekvenser. Han lyckas förmedla både en tydlig gräns för vad som är off-limits, samtidigt som han erkänner något de flesta skulle försöka förneka in i det sista.

Det sista kan med fördel jämföras med Clintons klantiga: ”I did not have sex with that woman.”

En verklig beatricepudel, hur borde den sett ut?

För det första borde den ha kommit i Tidningen redan förra fredagen, dagen efter att hon stoppade foten i munnen. Istället gjorde hon ont värre. Man väntar med pudeln till dess den behövs, men man väntar inte en sekund längre.

För det andra borde den inte ha varit ett halvt förnekande. Istället kunde hon gott ha sagt att hennes utspel var en emotionell reaktion på den fråga hon hade framför sig, och att hon vid närmare eftertanke insåg att ett sådant förslag knappast är önskvärt med tanke på gällande rättsprinciper. Hon skulle inte försökt släta över, urskulda eller mena att de ”viktiga” frågorna glöms bort, utan bara konstaterat fakta kring sitt misstag och att hon insett att det var ett misstag.

Om hon fått en motfråga så hade hon kunnat förklara att frågan om prostitution, och då kanske framför allt att försöka skydda unga från prostitution ligger henne varmt om hjärtat, men att man faktiskt får försöka hitta vägar som går i linje med ett fungerande rättsligt system.

Det hade varit en trovärdig pudel. Svammel och urskuldande en vecka efter en tavla är så dålig spinn att ministern nog borde fundera på om hon inte behöver lite mer hjälp i att förbereda sitt hanterande av egna dumheter.

Recept på en bra konspirationsteori

Skulle jag vara journalist i traditionell media, så skulle jag den närmaste tiden vara mycket försiktig med att kritisera bloggare för bristande etik! DN är tydligen inte längre nöjda med att då och då slå i botten, utan måste nu gräva i den metangashaltiga gyttjan för att ta sig ännu djupare ner bland döda alger och gegga.

Om det inte var för att det drog goda män och kvinnor i smutsen, skulle man möjligen kunna skratta åt tilltaget. När man som nu stänker skitmänniskor vars enda ”fel” är att de kämpar för det de tror på, så kan det inte få stå oemotsagt.

Tydligen har journalisterna ifråga slagit upp en kokbok för konspirationsteorier och rör nu i grytan på bästa Kajsa Warg-maner. En bra konspirationsteori innehåller:

+ Ett menande att man är neutral och endast granskar något djupare.
+ Påstående om en eller flera hemliga, halvhemliga eller obekräftade aktörer som verkar ”bakom scenen”, gärna i dubbla lager.
+ En genomgång av några kraftfulla händelser som tog folk på sängen.
+ En omtolkning av ovanstående händelser som menar att de inte var vad de såg ut att vara.
+ Misskreditering av några viktiga aktörer genom att påstå att de är köpta och därmed indirekt ifrågasätta deras ärliga engagemang.
+ Misskreditering av engagerade genom att insinuera att de är nyttiga idioter.
+ Insinuation om en kampanj med bakomliggande dunkla motiv.

Det skall noteras att medan första lagret bakomliggande aktörer kan behöva namnges, så skall andra lagret aldrig anges. Att låta ”hemligheter” finnas kvar förstärker bara bilden av en konspiration. När man pekar ut aktörer och handlingar, skall det göras på ett sätt som är svårt eller omöjligt att motbevisa.

De oväntade händelserna skall fås att framstå som smått osannolika på egna meriter, och gärna också som vilseledande och rena PR-kupperna.

Misskrediteringar gärna får hålla sig på en nivå som är precis i gränslandet till förtal, men inte skulle hålla i ett civilmål. Ett civilmål kan då till och med stärka konspirationsteorin.

Insinuationer behöver aldrig förklaras, det är till och med en fördel om de sanna motiven aldrig skrivs ut. Ju mindre man säger om dessa, desto dunklare framstår de.

###Det stänker fekalier

HAX, Erik Lakomaa, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Mikael Nilsson, Anna Petersson, stoppafralagen.nu, PR-byrån Westander, Mattias Söderhielm, Mattias Goldman, Olle Schubert, Telia Sonera International Carrier, Amanda Brihed, svart måndag — alla är de namn på personer eller organisationer som kastas omkring i artikeln. Dessutom finns någon finansiär som inte vill stoltsera med sitt namn…

Tekniken att peka ut personer för att sedan använda delvis korrekta uppgifter men på ett sätt som ger felaktiga associationer är basal för fenomenet. Det ger läsaren en upplevelse om att artikelförfattaren vet exakt vad de pratar om och genom detta implicit en trovärdighet som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra.

###Legosoldater och nyttiga idioter

En obehaglig konsekvens av att det yr fekalier i artikeln, är att alla vi som engagerat oss mot FRA fås att framstå som nyttiga idioter.

Vi saknar tydligen all form av egen vilja, för tanken att en rörelse kan uppstå på många olika sätt, utifrån många olika ståndpunkter, utifrån många olika självständiga initiativ och utan central enhetlig styrning finns inte i journalisternas kokbok.

Att Telia Sonera, Westander med flera varit inblandade innebär inte att de orkestrerat hela rörelsen. Jag önskar jag själv kunnat få betalt för all tid jag la ner, men jag fick inte ett korvöre och skrev varenda bokstav, sa varenda ord, helt och hållet på grund av egen övertygelse. Jag får gratulera de företag och byråer som fattade poängen och drog sitt strå till stacken, men även utan deras hjälp skulle jag själv stått på barrikaderna.

Frågan är varför Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg vill nedvärdera motståndet mot FRA-lagen? Är det endast för att plocka billiga journalistiska poäng? Anser de FRA vara en bra idé? TROR DE på det de skriver?
Jag skulle till och med kunna fråga om det är ett beställningsjobb, men då skulle jag göra samma fel som de själva gör.

Hur som helst är de ute och cyklar. De ser ett mönster och en organisation där det i realiteten inte finns något sådant. Eller för att vara mer specifik, det finns visst organisation eller snarare flera separata sådana, men den är inte styrd av dolda intressen. Inte heller är aktörerna i kampen mot FRA legosoldater vars aktivism handlar om den egna plånboken.

FRA är helt enkelt så dåligt att såväl byråer och företag som privatpersoner och organisationer reagerar. Gräv er upp ur dyn och ta en dusch, det börjar lukta illa.