Veckans bloggtema – Pappa

Den här veckan låter Mymlan oss välja veckans bloggtema bland alla de tidigare. Eftersom det lackar mot jul kan jag inte låta bli att skriva om pappa.

Pappa dog för snart tre år sen. Jag var i Frankrike och åkte skidor när det hände, men hade varit hos honom på sjukhuset veckan innan. Det var en hemskt jobbig vår och det är fortfarande jobbigt att han inte finns där som samtalspartner, rådgivare och favoritmotståndare. Extra jobbigt blir det när julen närmar sig, för pappa älskade verkligen julen. Ingen annan kan ersätta hans entusiasm för allt vad julen var och är. Julklappsrim, konstiga julklappar hittade i de fyndlådor han ropade in på auktioner, julmaten och den hemkryddade julsnapsen. Pappa var på så många sätt tomten även sen jag för längesen genomskådat denna myt.

Men pappa var inte bara julen. Framförallt var han en förebild, en inspirationskälla och en ständig drivkraft att bli bättre. Det var svårt att få beröm av pappa. Kanske för svårt. Kanske är det så att han grundlade mitt oändliga behov av bekräftelse genom att hålla inne med sin. Men just detta gjorde också att jag lärde mig att gå några extra steg. Att alltid sträva efter att bli snäppet bättre.

Och framförallt gällde detta språket – orden. Jag tackar min pappa varje dag för mina ord. Texten nedan är det tal som jag skrev, men inte klarade av att hålla vid hans begravning. (Min lillebror skötte förtjänstfullt den biten.)

>I begynnelsen var ordet.
>
>Vår pappa gav oss den viktigaste gåvan ett barn kan få. Språket. Det gör förvisso de flesta föräldrar. Men pappa han nöjde sig inte med detta. Han gav oss också kärleken till språket. Höjdpunkter tillsammans med språkets stora bjöd vår pappa på. Även ett barn förstod storheten hos Frans G Bengtsson i pappas kärleksfulla tolkning på mjuk skånska.
>
>Ord, ord, ord
>
>Diskussioner vid middagsbord, över trasiga båtmotorer och i snart sagt varje situation man kan tänka sig. Att hålla tal var viktigt i helg och söcken. Pappa diktade för kreti och pleti och vi härmade honom så snart vi skaffat tillräcklig språklig förmåga, nåja.
>
>Ord, ord, ord
>
>Pappa lärde sig med tiden ett mycket stort antal snapsvisor. Vi barn drack förvisso mindre, men sjöng desto mer. Tillsammans med mamma fungerade vi som minneshjälp när hågkomsterna och tillvaron blev diffus.
>
>Ord, ord, ord
>
>Vår pappa trodde på en ironisk Gud. Ni som kände honom vet att han ofta tyckte att gud måste skratta alldeles särskilt mycket åt just Lars Rubenson. Därför är det på något sätt typiskt att vår herre valde att berätta för pappa att det var dags att vända hem genom att beröva honom det dyraste han hade. Orden.
>
>Men, tack och lov tar orden inte slut. Nya människor tar över budkavlen.
Så låt oss alla hjälpas åt att fylla tomrummet efter pappa genom att tala och sjunga, dikta och gräla.
>
>Genom att skriva, skrävla och skrodera.

När jag skriver detta, så läser jag igenom talet för första gången sen begravningen. Jag faller i häftig gråt. Men julen måste få innehålla även saknad. Eller hur?

Ett passande snörvligt avslut på ett förkylt år

2008 kommer för min del att gå till handlingarna som katastrofernas år. Det var året då personliga och samhälleliga katastrofer avlöste varandra.

Året började med en sliten Marcus som jobbat alldeles för mycket, jag hade under några månaders tid bränt ljuset i båda ändar, och skulle egentligen behövt tagga ner en aning. Istället hade jag två tunga projekt i början av året, och kombinerade det med att oroa mig för min pappa som relativt snabbt blivit rätt mycket sämre. I slutet av mars lämnade han oss, och den sorg som drabbade mig var mer än bara lite förlamande. Jag tog under några månader pengar från kistbotten, vilket jag kommer få äta upp under hela 2009 — för när jag väl försökte ta mig tillbaka, sammanträffade det med århundradets ekonomiska kris.
Bloggandet var nästan som en terapi under den värsta sorgeperioden, ett sätt att inte trampa runt i samma cirklar hela tiden.

På det politiska planet, avlöste idiotierna varandra. Nog för att flera av årets frågor i fanns i faggorna, men lite naivt trodde jag nog att politikerna skulle inse idiotin i lämmeltåget av integritetskränkande förslag. Icke då. I FRA-frågan fick vi se prov på partimobbing, partipiska, kappvändare och allmänt fulspel.

Vi fick höra att själva det faktum att FRA skulle lagregleras minsann var INTEGRITETSFRÄMJANDE, som om lagens substans inte är minst lika väsentlig som dess existens.

Vi fick också se hur riksdagsman efter riksdagsman personifierade papegojan i Monty Phytons sketch. Sittande på sina pinnar endast i kraft av att vara fastspikade där. De som profilerat sig som liberaler i personvalet gav oss ändå den värsta chocken. Federley skaffade sig tillnamnet Fegerley, när han inte ens kunde erkänna att han blivit påsatt med en kall strumpa gröt, utan körde rena dramatenskådespelet i talarstolen. Inte så att han inte var uppriktigt upprörd, men han lät sig lik förbannat spela rollen som nyttig idiot för Tolgfors och Reinfeldt. En (1) enda alliansriksdagsman vågade gå mot strömmen, men hon blev senare utmanövrerad.

Sen var det dags för IPRED, vilket medan det är en allvarlig fråga dämpade FRA-debatten och stod i vägen för medvetenheten om datalagringsdirektivet. IPRED i sig är en väldigt obehaglig historia eftersom den tolkar våra lagar som Fan tolkar bibeln. Civilrättsliga mål var aldrig menade att ske mellan ojämbördiga parter, vilket man utan vidare kan kalla det om en privatperson ställs mot IFPI, BSA, eller APB. IP-nummer har genom lagen upphöjts till identifikationshandling, åtminstone för internetkontot. För att det skall fungera, så kommer det att krävas antingen ett ansvar för kontot som sådant, vilket går emot vår rättstradition — eller också är risken att folk får påhälsning av fogden som beslagtar datorer för att säkra bevisning. Med IPRED, så visade Beatrice Ask också upp hur mycket hon egentligen förstår av juridik. Hon ansåg sig säkert väldigt generös när hon sa att lagen inte skall gälla retroaktivt — som om det fanns någon som helst rimlighet i retroaktivitet.

Knappt hade förslag om IPRED lagts förrän det var dags för datalagringsdirektivet. Arvet efter Bodström, som innebär att vårt sociala kontaktnät såväl som vår position kan kartläggas i detalj. I praktiken kommer staten sitta på kunskaper om sina medborgare, oavsett brottsmisstanke, som en demokratisk stat inte skall ha.

Allra obehagligast blir det om man lägger samman alla åtgärder och ser vad de får för effekt tillsammans. Än obehagligare om man dessutom tar med tidigare åtgärder från Bodström med anhang. Ditt DNA finns i PKU-registret, dina sociala kontakter kommer lagrat i ett år, FRA har en databas för motsvarande sociograml, och till och med din faktiska kommunikation kan lagras om du talar med ”fel person”. Stora företag får begära ut dina kontouppgifter om misstanke finns om piratkopiering.

Överlag kan man säga att 2008 innebar en stor devalvering för den personliga integriteten och rättssäkerheten. Vi visar nu att vi vill gå med röven in i framtiden och att vi inte förstår att demokrati är något som ständigt måste försvaras.

För mig personligen, en liberal med skepsis mot enfrågepartier, så har året inneburit att jag gått med i Piratpartiet. Det är inte för att jag vill piratkopiera, utan för att jag bryr mig om integritet och demokrati.

Ganska passande sitter jag nu här den sista dagen på året och känner mig som en dunkudde pressats in i kraniet, kombinerat med att någon använt cykelpump för att fylla upp eventuellt tomma kaviteter. Hjärnan är strängt taget ihoppressad under pannbenet och gör sitt bästa för att tränga ut genom bihålorna, varje gång jag hostar känns det som om någon bränner av en dynamitgubbe mellan tinningarna. Jag har hjärtklappning, feber och varierande magkramper. På något sätt passar min misär hur året sett ut.