Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.