En dörr in, eller många vägar ut?

Det har stormat mycket på sistone om försäkringskassa och trygghetssystem. Alliansens politik har fått öknamnet ”den kalla handens politik”, vilket mest får ses som högstämd retorik. Det visar dock på att oppositionen håller på att lyckas skaffa sig tolkningsföreträdet igen, vilket borde oroa den sittande regeringen. Det senaste initiativet kallas ”en dörr in”, en samordning av de olika systemen så att den behövande medborgaren skall få hjälp lättare och slippa bollas mellan myndigheter.

Vi har här på bloggen inte vidare värst höga tankar om den sittande regeringen. Dels handlar det om misshandeln av integritetsfrågorna naturligtvis, men dels handlar det om en irritation över kombinationen av den ovanes tafflighet och total brist på ödmjukhet. Nu senast skrev Marcus om ”cancer och arbetsförmåga”, vilket kan tjäna som en illustration av problemet. Där visar regeringen att den inte riktigt har kontroll på de konsekvenser som följer av fattade beslut, och att de saknar medvetenhet om behovet av uppföljning och förtydliganden. Där skulle de kunna göra en rejäl insats för sin ”regeringsduglighet” snarare än att förlita sig på partipiskor och en unison front.

Trots att vi själva inte helt imponerats av själva genomförandet av det som vi i sak tycker är nödvändig politik, så imponerar knappast oppositionens retorik heller. Den luktar valupptakt, och lite klädsamt ansvarstagande från de som byggt systemet skulle vara på sin plats. För det system som kritiseras har inte plötsligt på några få år gått från ett under av perfektion till en bokstavlig katastrof. Den var en katastrof redan innan 2006.

Det var ett system som läckte pengar utan att ge fullgod service. Ett system där godtycklighet var vardagsmat. Ett system som skapade förtidspensionärer på löpande band, samtidigt som verkligt sjuka fick avslag eller fick vänta på pengar till dess de gick i personlig konkurs.

En dörr in låter väldigt bra på pappret. Det ser nytt och fräscht ut, och tycks ge svaret på hur man hanterar problemet med de människor som kommer i kläm mellan de olika myndigheterna. Det låter nytt om man inte känner till FINSAM (FINansisell SAMordning) en lag som möjliggör precis just en sådan samordning mellan myndigheter som skall förenkla för den behövande och hindra att folk hamnar i kläm. I nuläget bygger det på frivillighet och drivs av eldsjälar som på många ställen gör ett utmärkt jobb. Frågan är dels vad som är nytt och dels vad man vinner på en sådan lagstiftning jämfört med situationen idag?

Dessutom som påpekats på annat håll, så borde väl inte den enda frågan vara bara om det är en dörr in? Minst lika viktigt är att det finns många vägar ut, snarare än en enda — till förtidspension…

För vi behöver lösa två problem utan att det väger över åt det ena eller andra hållet. Det ena problemet är att sjukdom och arbetslöshet inte skall innebära att man hamnar på gatan — och där ligger mycket av de röd-grönas fokus just nu. Det andra problemet är minst lika viktigt att lösa, och det är att se till att en dörr in inte innebär att det som slår igen bakom ryggen är celldörren. Det måste finnas många vägar tillbaka till arbetslivet, och det är bara om någon helt saknar arbetsförmåga som man kan nöja sig med att bara betala ut bidrag. Utanförskap är inte bara att sakna pengar, det är också att sakna möjligheter att förändra eller förbättra sin situation.

Den utsträckta handen

Olof Palme pratade i början på 80-talet om en utsträckt hand, en inbjudan till samtal om den ekonomiska politiken och om löntagarfonderna riktad dels till näringslivet, dels till mittenpartierna. Han ville skapa ett bredare samförstånd runt för landet viktiga beslut. Det handlade naturligtvis delvis om att lugna de delar av de egna leden som var oroliga för hur t ex löntagarfonderna skulle påverka tillväxt och företagande. Det handlade också om att skapa en bredare uppslutning runt nödvändig politik och därmed minska beroendet av VPK. Men det handlade också om retorik, om att framställa socialdemokratin som den konstruktiva parten och borgerligheten som dogmatikerna som inte vara beredda att samarbeta för landets bästa. Jag skulle vilja hävda att den retoriska sidan av Palmes utsträckta hand kom i vägen för den pragmatiska. Det blev inget samarbete och avståndet mellan blocken växte under perioden 1982 – 1985.

Nu är vi där igen – retoriken kommer i vägen för politiken. Den fråga som de rödgröna lyfter upp i sitt ”En dörr in”-initiativ är värd att lösas och lösas nu. Precis nu, när vi befinner oss i lågkonjunkturens verkliga avgrund, skulle samsyn verkligen behövas. På många sätt finns det nog samsyn, men för att nå någonstans behöver man erkänna det. Då skulle det nog gå att komma överens om att förbättra samverkan i socialförsäkringssystemen. För den politiska kontroversen handlar inte om detta. Det finns ingen ”den kalla handens”-politik. Visst finns det rejäla åsiktsskillnader, där de borgerliga mer inriktat sig på möjlighetsaspekten av utanförskapet, medan de rödgröna mer inriktat sig på den ekonomiska trygghetsaspekten.

Men det finns likheter också. Vi vill väl alla att de sjuka liksom de arbetslösa skall få all nödvändig hjälp. Vi vill väl alla se:

  • mer genomskinlighet i systemet
  • större förutsägbarhet
  • bättre service
  • minskad byråkrati
  • ökad närhet till människorna

Vi behöver helt enkelt en tydligare väg genom systemet. Går det att lösa med mer samordning, så är det mer samordning vi skall ha. Men samtidigt måste vi vara lyhörda för risken att skapa ännu en papperstiger: ett nytt vackert system där poesin i lagtexten kommer i vägen för genomförbarheten i det verkliga livet.

Tyvärr har det här blivit en valfråga, vilket effektivt blockerar en samsyn. Vi faller tillbaka i ”den kalla handen” mot ”alla skall med – oavsett om de vill eller inte”. Problemet kommer inte ett dugg närmare sin lösning. Det är inte utan att en viss känsla av hopplöshet infinner sig.

En sörja av missförstånd

Jag ilsknade till på Expressen häromsistens för att de påstod att regeringen vill sänka folks löner och samtidigt säger motsatsen. Jag ilsknade till för att basen för anklagelsen är ett missförstånd av ekonomiska begrepp och politiska föresatser. I slutänden blev effekten inte ens bara missförstånd, utan en sörja av missförstånd.

Det här blir en lång bloggpost, hoppas ni orkar läsa till slut.

Fortsätt läsa ”En sörja av missförstånd”

Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.