Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Martin Moberg berättar i en kommentar på Livbåten och på sin egen blogg att det var datastrul som orsakade det försvunna inlägget som jag efterlyste i morse.

Martin använder min skärmdump för att rekonstruera inlägget.

Det har rört upp riktigt stora känslostormar efter att jag igår kväll publicerat ett inlägg om Erik Laaksos inlägg om att han stödjer Piratpartiet; tyvärr hade jag inte gjort en länkning korrekt med mera. Det är misstag som jag tar till mig och ämnar inte göra om dem; nedan återfinns det inlägg som försvann för mig (jag plockade således inte bort det med flit) Tack för skärmdumpen, Göran

Jag beklagar verkligen Martins missöde och är glad att jag kunde vara till hjälp. Bättre än en skärmdump är naturligtvis orginaltexten som jag fiskat upp ur RSS:en. Därför publicerar jag den också.

Om man kallar sig socialdemokrat; varför då propagera för ett annat parti?

Jag är av den bestämda uppfattningen, säger man sig vara socialdemokrat och står för de värderingarna; då ska man inte propagera för att folk ska lägga sin röst på Piratpartiet om 60 dagar. Claes Krantz skriver följande om Erik Laaksos helprilliga tilltag (utdrag):

Man häpnar lite över att någon som säger sig vara socialdemokrat och har en position som en av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige nu använder den för att propagera för piratpartiet i valet 2010. Har Laakso inte fattat att valet 2010 bestäms av några 100.00 röster fram eller tillbaka. Vill han att PP ett parti som sagt de lika gärna kan rösta med Fredrik Reinfeldt och alliansen som de rödgröna beroende på vad de får ut och som klart sagt att de inte kommer att ta ställning i frågor utanför deras kärnområden ska bli det avgörande vågmästare i riksdagen de nästa 4 åren?

Jag ställer samma fråga som i rubriken; om man kallar sig socialdemokrat (som Erik Laakso gör) varför då propagera för ett annat parti i valet den 19 september?? Relaterat: Peter Andersson om spelar sociala medier någon roll, fler blogginlägg på netroots, rödgrön.se vår samarbetsblogg, politometern, bloggar.se

När Erik Laakso idag uttalar sina sympatier (om än ej sitt stöd eller sin röst) för Piratpartiet genom att efterlysa stödröstande på oss i riksdagsvalet från de av de etablerade partiernas väljare som tycker informationspolitik är viktigt, blir jag varm i kroppen. Erik Laakso är en hedersknyffel och dessutom en spännande och driven skribent. Han har dessutom förstått hur man deltar i samtalet och inte bara ägnar sig åt partipropaganda.

Jag får sälja mina texter så gott det går och jag får sälja mina bilder om jag kan. Det finns inget som säger att det jag använder mina lagringsmedia till, ska försörja artister som inte lyckas sälja sin musik, eller skivbolagsdirektörer som inte klarar att göra sitt jobb. Kyrkan är nästan helt skild från staten numera, kanske kan vi se en framtid där inte nöjesindustrin kan beställa lagar av regeringen. Piratpartiet är de enda som faktiskt vill göra verklig skillnad på det området och bara det kan göra det mödan värt att försöka få ihop kamrat +2,5% från de etablerade partierna.

Några som inte verkar ha förstått detta är de två socialdemokrater som omedelbart angriper Laakso.

Claes Krantz har inte inhämtat den mycket basala kompetensen för en bloggare att man läser innan man skriver:

Personligen vill jag vill ha ett parti och regering som kämpar för arbeten, bostädet, utbilding och ett värdigt liv för alla svenskar. Inte en var vars högsta mål är gratis kultur för alla.

Man får vara höggradigt envis, blind eller icke läskunnig för att som deltagare i sociala medier ha lyckats missa att Piratpartiets högsta mål inte är ”gratis kultur till alla”. Claes, ett råd i all välmening: läs på!

Martin Moberg har missar några andra centrala delar i bloggkulturen.

1. Att man länkar den man angriper så att denne vet att den är omskriven och så att läsarna kan gå till källan och se själva vad som där skrivs. (En annan socialdemokratisk bloggare glömde länka mig idag när jag var refererad. Efter att jag påpekade det ringde han till och med och bad om ursäkt. Johan Westerholm – respekt!)
2. Att det är olämpligt att skriva ett inlägg med en skarp ton och sedan lämna sitt modererade kommentarsfält obevakat i timmar efteråt så att det blir omöjligt för folk att gå i svaromål eller diskutera det man har skrivit.

Jan-Olof på Futuriteter har skrivit allt annat jag vill ha sagt i själva sakfrågan.

Läser statsministern på DN Debatt, där han yvs över att de nya moderaterna är det nya samhällsbärande partiet. Han hävdar där två saker som jag vill anmäla en avvikande uppfattning om:

Den första:

Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar. Vår utgångspunkt tar vi i en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat (SIC).

Det är möjligt att det är elakt att påpeka att rättsstat stavas med två s, när den som skriver och hans parti genom sin justitieministers försorg snart förlorat all trovärdighet på det rättspolitiska området. Moderaterna är i två av dessa avseenden inte längre det idéburna parti som jag en gång var stolt medlem i. Under de senaste åren har man totalt abdikerat från rollen som rättsstatens och den personliga frihetens banerförare i svensk politik. Det är inte ett samhällsbärande parti som Fredrik Reinfeldt skapat, utan ett statsbärande. Det är inte samma sak.

Den andra:

Alternativet för väljarna är att rösta på särintresset och vakna med dess faktura. Något större delen av Europa nu upplever.

Det går alldeles utmärkt att rösta på något som inte är ett särintresse. Piratpartiets kamp för integritet, kunskap och kultur är inte ett särintresse som talar, det är en kamp för något som ligger i det allmännas intresse. Frihet från ingrepp i den personliga integriteten, återupprättande av den rättssäkerhet som så sakteliga demonteras, informationsfrihet även på internet.

Moderaterna är delaktiga i en allians som häromdagen offentliggjorde sin rättspolitik. Den debattartikeln inleds med orden ”Igår infördes flera straffskärpningar för allvarliga våldsbrott.” Men rättssamhället kan inte bara byggas med hårdare tag och utökade polisiära befogenheter. Vi blir inte tryggare för att polisen får kroppsundersöka barn utan föräldrarnas medgivande, eller åklagare utdöma fängelsestraff genom strafföreläggande. Det senaste förslaget från Göteborg att polisen fritt ska få visitera medborgare utan brottsmisstanke, kan inte ens en polischef uppskatta. Moderaterna måste vara galna skriver Lake och jag håller med.

Kära moderater: De här problemen löser ni inte med en rosa buss, ett statsmannamässigt tonfall och storhetsvansinne.

Möjligen kan ni räddas av att motståndarlaget inte bara har en skadskjuten ledare, utan också roar sig med att själva prickskjuta på henne av missriktad välvilja. Vad annars ska man kalla det när 26 ledande företrädare går ut och offentligt visar att man inte tror att den egna ledaren kan försvara sig mot skitsnack. Ett ett år gammalt kedjebrev motiverar inte en debattartikel om hur elaka moderaterna är mot er Mona. Besinna er!

När ni läsare funderar på vad ni ska rösta på i höstens val så väljer ni alltså mellan ett lag som håller på att spricka av självtillräcklighet och ett som inte litar på den egna ledningen. De finns förvisso i alternativa smaker, men de själva och ni och jag vet att det bara är en nyansskillnad.

Men var lugn, det finns ett alternativ. Rick Falkvinge på SVT Debatt:

Många, framförallt unga, reagerar starkt mot övervakning, filtrering och censur av de digitala arenor där de tillbringar en stor del av sin tid.

Vi lämnar politikens röstmaximerande mittfält till de andra partierna. De får lova åtgärder mot ungdomsarbetslöshet, skattetryck eller klimathot.

Vi lovar väljarna att vi kommer att göra allt för att få gehör för våra frågor och har en strategi för det. Vi är ett nytt sorts parti som har ett program där bara det viktigaste finns med, utan gungor och karuseller.

Oavsett vilka i den blåröda röran som går segrande i striden om mitten så lovar vi pirater att vi ska göra vårt yttersta för att få dem att sluta montera ner vårt rättssamhälle och avskaffa vår rätt till privatliv. Kan det inte vara värt din röst?

Politometern publicerade igår till sist sin rankning av Sveriges politiska bloggar. Vi på Livbåten är glada över vår 23:e plats men ännu gladare över att Piratpartiet går så bra.
Emma Opassande blir välförtjänt etta och vi har fem bloggar på topp-tio (se hela listan nedan).

Bra jobbat av Martina Lind. Jag får erkänna att jag var tveksam till projektet i början, men nu är jag svårt imponerad. Jag är övertygad om att Politometern kommer att bli ett viktigt inslag i den digitala valrörelsen.

Jag är övertygad om att Emma blir etta för att hon inte bara bloggar. Hon lever i bloggosfären (but in a good way) och det betyder att hon läser mycket mer än hon skriver. Se bara hennes inlägg om Politometerns lista. Vi får en resa genom hennes dagliga eller i alla fall veckovisa engagemang i vad folk skriver om på sina bloggar. Det finns något att lära sig här. Det politiska samtalet på nätet lever och frodas i allas vår vilja att gå över partigränserna för att läsa, försöka förstå och reagera, långt från slagordsutväxling, vid Emmas digitala köksbord. Det finns gott om andra digitala köksbord. Ett av mina favorittillhåll är Farmorguns. Hon nämner också Emmas framgång. i sitt senaste inlägg.

Niclas Strandh kommenterar också Emma. Han använder orden: Mycket vist som vanligt. Och jag håller helt med. Extra kul för mig är att det är idel bekantingar i Emmas expose över sina irrfärder i den politiska delen av bloggvärlden.

Bland moderaterna Mary, Kent och på senare tid Tokmoderaten. Bland folkpartisterna Klamberg, Amanda Brihed och nu lägger jag in Annika Beijbom i RSS:en på chefens order. Hos centern hittar jag precis som Emma ofta till Hanna Wagenius, Mårtensson, Lake och Hultin. På senare tid har Ankersjös Stockholmsperspektiv intresserat mig. Staffan Danielsson är jag mest arg på, men läser honom just därför – för att försöka förstå.

Johan Ulvenlövs arbete med socialdemokratin och net-roots imponerar. Jag har många favoritbloggar hos socialdemokratin. Laakso, arvidfalk.se och Johan Westerholm t ex. Rosmari Södergren som toppar den socialdemokratiska blogglistan på Politometern och HBT-sossen vet jag att jag borde läsa oftare. F!, miljöpartiet och vänstern följer jag av någon anledning mest på Twitter via @gudschy, @andwal och @aliesbati.

Emma sammanfattar min syn på det politiska bloggandet ganska precis:

Som jag ser det blir det ingen debatt om man inte är intresserad av vad “andra” tycker, ur ett partipolitiskt perspektiv. Det är inte konstigt alls att de som kan diskutera tvärpolitiskt är de som får mycket uppmärksamhet. Bloggande har dessutom fört med sig det underbara att öppna upp partipolitiska interna samtal. Det slår mig ofta hur vettiga människor är, hur olika de än tycker och hur hög nivå diskussionerna håller. Flera av de ovanstående ger mig hopp om det politiska engagemanget och det som jag upplever är nästan lika viktigt; ärlighet och tydlighet i sina intentioner och åsikter. Ser jag det draget hos en person, så spelar det ingen roll om de tycker olika än jag i specifika frågor.

Samtidigt som man hyllar det politiska bloggandet måste man ta både det och den här sortens popularitetsmätningar i sandlådan med en rejäl nypa salt. Erik Laakso får vara dagens slav på triumfvagnen viskandes memento mori i våra öron.

Om man kunde samköra en mätning som den nu genomförda med tillförlitliga siffror av besökarantalet samt med omnämnanden i medier som når intresserade långt utanför bloggläsarnas skaror samt en körning som ser hur besökandet från medier och myndigheter (creeper & mediacreeper) ser ut på de olika bloggarna så kan man nog få en riktigt spännande bild över hur och vilka bloggar som har verkligt inflytande ser ut.

Topp-25 på Listan

1. Opassande (Pp)
2. Jinges Web och Fotoblogg (V)
3. Rick Falkvinge (Pp)
4. Kulturbloggen (S)
5. Piratpartiet Nyheter (Pp)
6. Mina Moderata Karameller (M)
7. Christian Engström (Pp)
   8.Oscar Swartz (Pp)
8. Peter Andersson (S)
9. Esbatis kommentarer (V)
10. Promemorian (S)
11. Alla dessa dagar (M)
12. Alliansfritt Sverige (S)
13. Mitt i steget (S)
14. Federley (C)
15. Mark Klamberg (Fp)
16. Magnus Andersson (C)
17. Enligt min Humla (Pp)
18. Erik Laakso (S)
19. Kent Persson (m) blogg (M)
20. Farmor Gun (Pp)
21. Stockholm enligt Ankersjö (C)
22. Sagor från Livbåten (Pp)
23. Anna Troberg (Pp)
24. In Your Face (S)

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X Jensen på MinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det är nästan skrattretande att Bodström med Bodströmsamhället fått ansvar för ungdomsfrågorna. Hur tänkte Mona?

Mannen som en hel ungdomsgeneration ser som synonym med övervakningssamhället som talesman för ungdomsfrågorna – är inte det att sätta bocken till trädgårdsmästare? Är han den ungdomlige ungdomsministern i skuggkabinettet. Med blont hårsvall och ett ungdomligt leende ska han få ungdomar att tro på politiken igen.

Men dra mig baklänges!

Jag ser egentligen bara tre alternativ:

• Mona Sahlin skämtar med oss.
• Mona Sahlin är dum i huvudet.
• Tomas Bodström är utsatt för ”Set-Up-To-Fail”-syndromet

Intressant val är han hur som helst Bodström. Hans äventyr i bloggosfären kanske ger honom kontakt nog med den yngre generationen för att ro det i land. Fast då vill det till att han ger sig in i samtalet/samtalen. Att han inte sitter kvar i sitt elfenbenstorn och skriver hur det är.

Jag har följt bloggen Bodströmsamhället från starten. Jag tycker det är bra att Tomas Bodström ger sig ut i bloggvärlden. Han skriver ofta rakt på och engagerande, inte utan självdistans och humor. Men jag saknar något. Han deltar inte. Hans inlägg är sällan frukten av något han läst på andra bloggar. Han deltar sällan om någonsin i diskussionen i sina kommentarsfält. Han läser dem, för ibland lyfter han upp vad som sagts där till ett eget inlägg. Jag har svårt att tro att han deltar i diskussionen på andra bloggar och man ser honom aldrig länka in sig i det pågående samtalet.

Tomas Bodströms blogg är en gammaldags megafon. En sändare och inte en plats för samtal. Synd!

Synd, eftersom framgång i bloggvärlden och bland ungdomar handlar om att man lyssnar. Inte på deras telefon och datatrafik, utan på dem!

Idag rapporterar media om en ny Demoskopundersökning, t ex SvD:

Alliansen har nu högre väljarstöd än oppositionen enligt en opinionsundersökning från Demoskop, skriver Expressen. Alliansen får 50 procent av väljarstödet, ett försprång på nästan fem procentenheter mot oppositionen.

Moderaterna är nu största parti men alliansbröderna har problem C och KD får under 4% väljarstöd i undersökningen. Störst problem har dock Mona Sahlin som rasar med hela 9% enligt mätningen. Ulf Nilsson tror på Monas avgång och statsvetare spekulerar: håller M på att lyckas med att bli det nya arbetarpartiet?

Monas anti-fanclub på vänsterkanten firar triumfen och hoppas väl på bättre tider utan Mona vid rodret.
Andra vänsterdebattör oroar sig över det allvarliga läget

Den borgerliga sidan försöker fira försiktigt. Niklas Frykman utropar att Sverige är blått, Dick Erixon glädjer sig åt att regeringen har folkets stöd samtidigt som Hultin påminner om faran i att C och KD åker ur riksdagen. En majoritet väljarstöd behöver ju inte betyda en riksdagsmajoritet.

PJ Anders Linder på SvD uppmanar regeringspartierna att bilda en borgerlig valallians.

Fast visst finns lite smolk i en borgerliga glädjebägaren. Opinionsmätningen är strålande nyheter för Moderaterna och regeringen men inte för alla allianspartier. Centern backar med 2,6 procentenheter till 3,4 procent. Kd ligger strax ovanför men under fyraprocentsspärren. Bäggedera lär förändras den dag det blir skarp valrörelse, men M-dominansen ger slagsida åt Alliansens skuta.

Det behövs många åtgärder för att komma tillrätta med saken men en är uppenbar: Bilda valallians! Gå fram under gemensam beteckning. Manifestera den starka enigheten – och passa samtidigt på att göra hela diskussionen om bortkastade röster irrelevant!

På båda sidor söker man förklaringar: Mona, Wanja, Fredrik och Anders, krisen, förnyelse eller kyssar i media?

Mary med MinaModerataKarameller funderar kring om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Man kan tänka sig att moderaterna helt enkelt är bra och har stort förtroende för dem av den anledningen, att de är bra och gör ett bra jobb. Det behöver inte vara så att de vinner bara för att andra är dåliga. De senare kanske bara är mindre bra. Halvfyllt eller halvtomt glas? Så i stället för att skriva Mona och Wanjaeffekten borde man skriva Fredrik R och Anders B-effekten. Stabilt har de faktiskt stått i blåsten.

Själv är jag djupt splittrad. Visst hoppas jag att regeringen får sitta kvar. Gärna på ett starkare förändringsmandat också. Mer liberalism är vad Sverige behöver enligt min mening. Men regerande grundat på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på högersidan kanske inte utgör någon större skillnad mot alla de regeringar vi haft baserade på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på vänstersidan.

Varför vinna regeringsmakten till borgerligheten om borgerligheten på vägen tvingats sälja ut de väsentliga skillnaderna mot socialdemokratin?

Och ännu mer bekymrad känner jag mig över Sverigedemokraternas framgångar och frånvaron av en ordentlig integritetsdebatt utanför bloggosfären. Vår tids kanske viktigaste politiska frågor: FRA, IPRED, ACTA är inte det som påverkar hur opinionsvindarna blåser eftersom det faktiskt inte är det som svensken i gemen funderar kring och oroar sig över.

Mona Sahlin och Tomas Östros gör ett utspel i DN idag och det är så man tar sig för pannan.

”Inför ny förmögenhetsskatt och höj inkomstskatterna” « DN:

Mona Sahlin och Thomas Östros: Det behövs fem ­miljarder i nya skatter för att ta Sverige ur krisen. Förmögenhetsskatten bör återinföras. Personer med över två miljoner i förmögenhet ska betala en procent i skatt. Inkomstskatten måste höjas för höginkomsttagare. Den som ­tjänar närmare en miljon kronor per år får betala mer i skatt än i dag. Det skriver Socialdemo­kraternas partiledare Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros. De nya skatterna ska finansiera ett paket av insatser mot den ekonomiska krisen.

Jag skall låna ord från en annan bloggare, Sahlin-Östros Flumskolans offer? « Norah4you’s Weblog:

Inte nog med det. Herrskapet har fått för sig att de som tjänar över 1 miljon kronor skall betala högre skatt än idag. Observera över 1 miljon kronor, inte de som tjänar över 2 eller 3 miljoner vilket är betydligt färre. År 2005 var de 32 000 personer. http://www.ratio.se/pdf/wp/gdr_skatter.pdf Förvisso kan det antalet stigit, men av Sveriges dryga 9 miljoner människor, är det även idag mindre än 1%, i verkligheten runt 0,5% som tjänar över 1 miljon per år. Det betyder att inte ens om skatten höjdes för dessa personer med 10%, vilket vore hutlöst men också drabba de som har bäst möjlighet att genom höga lån, ränteavdrag etc spekulera på ena eller andra sättet så att de ändå inte drabbades lika hårt som en vanlig person skulle drabbas av 1% skattehöjning, så skulle hälften av de 5 miljarderna kunna komma in till statskassan.

Sahlins och Östros utspel mer konkret:

1. En ny förmögenhetsskatt. Vi socialdemokrater vill införa en ny förmögenhetsskatt, där de som har en förmögenhet som överstiger 2 respektive 4 miljoner kronor får betala 1 procent i förmögenhetsskatt.

2. En rättvisare fastighetsskatt. Det är orimligt att de med stora attraktiva fastigheter inte bidrar med mer i skatt än vanliga radhusägare. Vi vill att de med villor som är taxerade till mer än 5 miljoner kronor ska betala en extra fastighetsskatt på 1 procent av taxeringsvärdet över denna nivå. Vi vill också minska fastighetsskatten för de med låga inkomster genom att låta begränsningsregeln omfatta alla.

3. Höjd skatt för höginkomsttagare. Vi vill höja inkomstskatten för dem med riktligt höga inkomster. Vi tittar på olika modeller – men den som tjänar närmare en miljon kronor om året kommer med vårt förslag att få betala mer i skatt än i dag.
   Med dessa förslag om rättvisare skatter beräknar vi få in över fem miljarder kronor som bidrar till att finansiera våra förslag för att ta Sverige ur krisen. Vi stänger inte heller dörren för att det kan behövas ytterligare skatteförändringar. Krisen är djup – och alla måste axla sin del av ansvaret.

Framgång kräver rättvisa.

Förmögenhetsskatt när en av de saker Sverige verkligen lider brist på är riskvilligt kapital verkar ju vara en strålande idé… NOT! Det tar i värsta fall brödet ur munnen på hoppfulla nya företagare. Dessutom kommer det som vanligt inte att drabba andra än de som inte har möjlighet att skatteplanera, vilket gör värdet mycket tvivelaktigt.

Fastighetsskatten har aldrig varit rättfärdig, och bör knappast höjas. Det är väl däremot ett ganska bra förslag att se till att alla omfattas av skyddet mot märkliga effekter.

Om vi räknar snällt på inkomstskatten och säger att det är runt 30000 personer i Sverige idag som tjänar över miljonen, och att de tjänar i snitt en och en halv miljon och inte gör några avdrag. Då krävs ett skatteuttag på dryga tio procent över och utöver vad de betalar idag för att få ihop fem miljarder. Det vill säga i snitt 166000 per person. Ytterligare ungefär 14000 kronor i skatt per månad ovanpå den vanliga skatten och värnskatten. Samma siffra sett över hela gruppen skattepliktiga, alla fyra och en halv miljon är ungefär 1100 kronor — eller i snitt ungefär en hundring mer i skatt per månad.

Så antingen får 30000 personer betala 14000 per person och månad, eller också får 4500000 personer betala 100 per person och månad. Fortfarande förutsatt att ingen skatteplanerar.

I detta ligger problemet. Du får inte ut några verkliga summor genom att beskatta på toppen, utan bara genom att skatta brett över alla inkomstlager. Det är inte Wallenbergs, Rausings eller ens Kamprads privata skatter som bekostar välfärden, det är Larsson, Lundström, Andersson och Svensson som betalar helt enkelt för att det är där pengarna finns att hämta. Det är Sahlin och Östros mycket medvetna om, men de har nog svårare att få stöd för att höja sjuksköterskornas skatt än VD:arnas. Den bärande frasen här är: ”Vi stänger inte heller dörren för att det kan behövas ytterligare skatteförändringar.” — vilket i klartext nog får tolkas som att svensson och lundström får betala i alla fall.

De ”rika”, vars skalper sossarna alltid försökt räkna in är inte källan till välfärdspengarna genom skatt, men likväl en källa. Deras kapital är precis det som används för att hjulen skall snurra. Utan kapital stannar Sverige. Resonemangen från sossetoppen följer en logik liknande en alkoholists. Har man baksmälla är den bästa kuren ”håret från hunden som bet mig” — det vill säga mer alkohol.

Sen undrar jag var de fått summan fem miljarder från, som en summa som skulle kunna lösa krisen? Eller för att vara sanningsenlig, som ”bidrar till att täcka sossarnas förslag”.

Betänk att den svenska offentligheten omsätter mellan ett och halvannat tusental miljarder per år. I det sammanhanget är fem miljarder mindre än en halv procent. Menar Sahlin och Östros på fullaste allvar att en halv procents ökning i de offentliga utgifterna som genom magi skulle kunna göra något åt krisen? Skulle det vara statens uppgift att genom investeringar lösa upp krisen i Sverige, skulle det krävas ett par tiopotenser högre summor än de stackars fem miljarderna.

Det som kan vända krisen är en snabb omställning av svenskt näringsliv från de områden där vi varken är bäst eller billigast till områden där vi kan vara åtminstone det ena. Men vem vågar satsa när det inte finns något riskvilligt kapital, och när man ovanpå kris och katastrof dessutom skall leva med ett skattesystem och en byråkrati som är problematisk till och med under högkonjunktur?

Som Christian påpekar, så tar sossarna äntligen bladet från munnen.

Som Christian också konstaterar, så gör det i alla fall matematiken simpel:

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

• En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
• En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Åtminstone enkelt och lättfattligt.

Sen bär det utför…

Emma noterar att sossarna tydligen tycker anonymitet online är farligt:

Det finns till exempel redan idag en rad olika sätt att skydda sin identitet för den som vill surfa anonymt. Denna utveckling för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturskapare och konsumenter. Och det är också en utveckling som måste följas aktivt och med en ständig handlingsberedskap från regeringen. Vi föreslår därför att en Kommission för upphovsrätt och tillgänglighet på internet tillsätts.

Exakt vari hoten och möjligheterna består lämnar de åt läsaren att spekulera i. Man får anta att den så kallade ”handlingsberedskapen” består i att skriva nya lagar och förordningar för att hindra oss vanliga dödliga från att använda anonymiseringstjänster? För inte kan det väl vara ett slag för att informera medborgarna om att de existerar och hur man gör, eller?

Slutligen tycks arbetsgruppen bakom sossarnas ställningstagande/artikeln fått total soppatorsk i hur lagen skall hanteras praktiskt:

-Vi menar att det är bättre att upphovsrättsinnehavarna får gå in i en gemensam organisation. Det kommer också att underlätta för Datainspektionen för den ska ju granska vad som händer med IP-adresserna, säger Jansson.

Det krävs en riksdagspolitiker för att helt missa david vs goliat-kritiken av IPRED — ja för den delen av hela den praktiska immaterialrätten.

Den lilla kreatören kan inte pressa CD/DVD utan att betala straffskatt till NCB. Den lilla kreatören har inte de ekonomiska muskler som krävs för att väcka talan, utan är beroende av stora organisationer som till exempel IFPI. Den lilla kreatören har inte självklar tillgång till de stora organisationernas muskler, eftersom många av dem är sammanslutningar inte av kreatörer utan av publicister — etcetera.

Vi behöver inte en ny elefant på lerfötter. Vi behöver inte en ny elefant i porslinsbutiken. Och vi behöver inte förskjuta makten ytterligare till Goliats fördel — ge åtminstone David tillbaka hans slunga.

Lars-Erick har kanske rätt, för det tycks som om riksdagspartierna ingår i piratpartiets valorganisation.

Uppdatering: Copyriot noterade samma sak om kolossen sossarna vill skapa