FRApperande luftsnack

Det är inte alls förvånande att ”FRA-shoppen” nu skall öppnas för säkerhets- och rikspolisen. Obehagligt som helsike, men en utveckling fullt i linje med vad vi kritiker sa skulle hända redan när lagen klubbades för fyra år sedan.

Då varnade vi för att allt tal om hur lagen skulle begränsas och hur det inte skulle påverka svenskar som pratade med varandra var rent nys. Det var skådebröd för att lugna kritikerna och ge de osäkra en flyktväg när de kunde peka på alla ”förbättringar”.

I realiteten har det visat sig att FRA sköter sin roll rätt uselt, i alla fall om tanken är att de verkligen skall följa de begränsingar som sattes upp. Kritik har kommit från många håll, men om något faktiskt gjorts är inte direkt solklart. Att man trots det vill utöka omfånget på lagens användningsområden visar bara att allt prat om begränsingar bara är just det… prat.

Det är svårt att tolka det på annat sätt än att planen är klar och att hur det verkligen fungerar med integritet och ständiga övertramp är starkt underordnat, eller till och med ointressant för vidare beslut.

Varför är man då så tondöva och ointresserade av hur saker faktiskt fungerar? Är det prestige? Är det önskan om att ha något att byta med när man pratar med utländska säkerhetstjänster? Eller är det till och med så att man känner behovet av att ha en så långtgående kontroll över sina medborgares liv?

Det sista låter som någon slags konspirationsteori, men ser man ut över omgivningen blir man lite rädd. Betrakta hur övervakning av den egna befolkningen hanteras runt om i Europa och det är lätt att konstatera att integritetskompassen verkar ha gått sönder och sänkts till havets botten ingjuten i en cementklump.

De officiella motiven är som vanligt människohandel, terrorism, knarksmuggling och annan gränsöverskridande grov brottslighet – ju grövre exempel desto bättre.

Diskussionen kring dessa låter dessutom hela tiden antyda att dessa är värre än någonsin, men är de verkligen det? Jag tvivlar.

FRA-lagen var det som fick mig att hoppa över till Piratpartiet. Det var också det som fick mig att bestämma mig för aldrig ens överväga att lägga en röst på något av de partier som ingår i alliansen. Inte så länge någon i den ledande klicken som nu styr sitter kvar, inte heller så länge de ryggradslösa idioter som rättar in sig i leden och agerar gummistämpel för ledarna sitter där som nyttiga idioter.

För någon som i grunden är liberal, så minner det hela för mycket om hur politbyrån fungerade i det gamla Sovjet, eller hur ledarskapet i det ”socialistiska” Kina fungerar fortfarande. Ett parlament som pratar skit och röstar som beordrat, medan det verkliga ledarskapet ägs av en liten klick vars beslut och handlingar inte är föremål för diskussion.

Det finns undantag. Mathias Sundin var ett sådant. Han tog i debatten effektivt kål på idén att det faktum att FRA inte lagrar innehållet i telefonsamtal, SMS, mail och dylikt skulle vara något skydd för den personliga integriteten. Han använde den gamla facebookappen ”Friends Wheel” som illustration av hur lätt det är att ta reda på saker som politisk hemvist, sexuell läggning och liknande saker staten inte har med att göra. Han refererade också till hur våra system och prylar innebär att man kan övervaka varje steg vi tar, varje kontakt vi tar och därmed hur transparenta vi blir. Hur det påverkar oss och får oss att begränsa oss själva.

Det är inte meningen att privatpersoner skall vara så transparenta. Det är den grundläggande visdom dagens politiker har alldeles för lätt att glömma. Siffrorna 272-43 är så deprimerande att man vill dra ett gammalt loppigt täcke över huvudet.

Om dessa glömska politiker verkligen vill skydda demokratin som de så ofta påstår, så är det dags att gnugga geniknölarna och börja minnas grunderna den står på.

Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Martin Mobergs text återfunnen

Martin Moberg berättar i en kommentar på Livbåten och på sin egen blogg att det var datastrul som orsakade det försvunna inlägget som jag efterlyste i morse.

Martin använder min skärmdump för att rekonstruera inlägget.

Det har rört upp riktigt stora känslostormar efter att jag igår kväll publicerat ett inlägg om Erik Laaksos inlägg om att han stödjer Piratpartiet; tyvärr hade jag inte gjort en länkning korrekt med mera. Det är misstag som jag tar till mig och ämnar inte göra om dem; nedan återfinns det inlägg som försvann för mig (jag plockade således inte bort det med flit) Tack för skärmdumpen, Göran 🙂

Jag beklagar verkligen Martins missöde och är glad att jag kunde vara till hjälp. Bättre än en skärmdump är naturligtvis orginaltexten som jag fiskat upp ur RSS:en. Därför publicerar jag den också.

Om man kallar sig socialdemokrat; varför då propagera för ett annat parti?

från Martin Mobergs blogg av Martin Moberg
Jag är av den bestämda uppfattningen, säger man sig vara socialdemokrat och står för de värderingarna; då ska man inte propagera för att folk ska lägga sin röst på Piratpartiet om 60 dagar. Claes Krantz skriver följande om Erik Laaksos helprilliga tilltag (utdrag):

Man häpnar lite över att någon som säger sig vara socialdemokrat och har en position som en av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige nu använder den för att propagera för piratpartiet i valet 2010. Har Laakso inte fattat att valet 2010 bestäms av några 100.00 röster fram eller tillbaka. Vill han att PP ett parti som sagt de lika gärna kan rösta med Fredrik Reinfeldt och alliansen som de rödgröna beroende på vad de får ut och som klart sagt att de inte kommer att ta ställning i frågor utanför deras kärnområden ska bli det avgörande vågmästare i riksdagen de nästa 4 åren?

Jag ställer samma fråga som i rubriken; om man kallar sig socialdemokrat (som Erik Laakso gör) varför då propagera för ett annat parti i valet den 19 september??

Relaterat: Peter Andersson om spelar sociala medier någon roll, fler blogginlägg på netroots, rödgrön.se vår samarbetsblogg, politometern, bloggar.se