Ur ingressen till ett DN-reportage av Bengt Ohlsson nyligen:

I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid …

Föraktet mot vanliga människors möjligheter att själva ta till orda i ett offentligt samtal bortanför elitens kontroll har gamla anor på DN. I SvD recenserades för någon månad sedan en bok av Gunnar Hallingberg om läsandet i 1800-talets väckelserörelser (som liksom sociala media karaktäriserades av att vanliga människor på eget initiativ träffades, förkovrade sig och diskuterade utan att först be eliten om tillstånd.) Först citeras DNs ledarsida från 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Föraktet inför vanliga människors möjlighet att utbyta tankar med varandra tycks vara detsamma då som nu.  Också attityden till ny kommunikationsteknik. Hallingberg berättar vidare:

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Jag påminner gärna om att den väckelse som så hånades av DN var den som byggde upp frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som visade hundratusentals vanliga människor att deras röst räknades och gjorde skillnad, som därmed hade en svåröverskattad betydelse för övriga folkrörelsers uppkomst, och därigenom förändrade Sverige i grunden.

Kanske hätskheten i dagens attityd till sociala medier och piratrörelse kan bero på att dagens elit fruktar att något liknande åter kan vara på gång?

Hur mycket makt har en ensam människa? Precis så mycket som andra människor är beredd att ge. Så är det i alla fall i civiliserade samhällen. Vi kan hitta undantag där människor genom våldsanvändning (ekonomiskt, psykologiskt eller kroppsligt våld) tillskansar sig makt över andra människor. Oftast sker det ändå som en följd av omgivande människors tysta medgivande.

Makthavare blir man alltså genom att andra människor tilldelar en makt. Det kan ske demokratiskt genom formella val, men i störst utsträckning sker det indirekt och kanske också informellt. Människor tillåter en person att utöva makt och därmed är den personen en makthavare.

Med makt menar jag flera olika saker: makt över tanken, makt över andras livsval, makt över vilken information de kan basera dessa på.

IDG refererar forskaren Ester Pollack som menar att bloggarna inte utgör några nya makthavare. Flera bloggare har motbevisat hennes tes genom att analysera den forskning och de antaganden hon stödjer sig på; genom att visa på den utveckling som pågår eller genom att ta fram exempel på sociala mediers genomslag. Andra reflekterar över det demokratiska värdet av engagemang och hur sociala medier blivit ett nytt sätt att kanalisera det. Ytterligare några funderar över att pådyvlas maktlöshet genom att bli definierad som betydelselös.

De länkade ”makthavarna” – Jerry, Lake, Britt, Peter, Mary, Kent, Emma och Gun – har makten inte bara att ifrågasätta vad de läser utan att dela detta med andra. Hur stor den makten är avgörs sist och slutligen av hur många de når och hur många de påverkar. Jag har svårt att acceptera både perspektivet att det pågår en tävling mellan gamla och nya medier, gamla och nya opinionsbildare och de regler och mätmetoder denna tävling i så fall grundar sig på. Det som händer nu är mycket mer spännande än så.

Ingen människa är betydelselös. Ingen människa är maktlös. Bloggandet och användandet av de sociala medierna eller för den delen hela internet som ett ställe för opinionsbildning och idéproduktion individuellt eller i grupp är en förstärkare. Den makt som alltid funnits i oss människor att ta ansvar för våra egna idéer och tankar om hur vårt eget och vårt gemensamma liv ska gestalta sig, den har fått en ny kanal. Det finns nya vägar ut ur den självpåtagna maktlösheten. Det finns en ny arena att be om andra människors stöd, bifall eller samarbete. När du får någon av dessa saker så får du makt, tillsammans bygger ni en maktbas som om den blir stor nog kan påverka folks tankevärld, folks uppfattningar och i sista ändan deras beslut. Det är så man gör.

Ingen av oss är maktlös. Vi är till och med något mindre maktlösa än vad vi var innan internet. Våra försök att ta makten över våra liv kan idag med större lätthet sprida sig bland likasinnade, synkroniseras och faktiskt lyckas. För ett år sen fick det till resultat att partiet som bara var en Facebookgrupp enligt vissa bedömare vann platser i Europaparlamentet. Det har fått tusentals andra små och stora effekter på samhället. Och allra bäst vi är på väg mot en värld där de möjligheterna  bara blir fler och fler, större och större.

Både du som läser det här och jag som skriver det här är makthavare – glöm inte det.

Idag tog bajset steget in på den svenska politiska arenan genom Edvard Unsgaard kanske inte så välbetänkta uppdatering på Facebook.

Alla tidningar (DN, SvD, Expr, AB) skriver om Edvard Unsgaards uttalande, kommentatorer från hela det politiska spektrat skriver debattartiklar eller bloggar om det, på Twitter går samtalet om saken på högvarv i några timmar. Att få tala om bajs utan att skämmas tycks oemotståndligt.

Naturligtvis samlar sig olyckskorparna och i det värsta ljus så framstår naturligtvis detta uttalande som utomordentligt allvarligt. Några exempel.

Yttrandefrihet FTW:

Dock bör Unsgaard få en eloge för att som moderat ovanligt nog tala svenska och inte Schlingmannska, så att man till sist förstår vad borgarnas politik går ut på. Arbetslinjen innebär alltså att invandrare med en halvtimmes varsel, oavsett tidpunkt eller veckodag, ska kunna torka exkrementer åt de välsituerade klasserna. Logiskt sett borde det bekräfta den misstanke som grott sedan 2006, att ”det nya arbetarpartiet” vänder sig till dem som har råd att ha pigor arbetande åt sig.

Luciano Astudillo, riksdagsledamot( s) på politikerbloggen

Nu fick ändå historien ett lyckligt slut och Unsgaard fick möjlighet att beskriva sin syn på arbetslinjen: Duktig invandrarföretagare som till och med en söndag skickar en invandrarkvinna att städa hos mig. Alltid redo.

Läskigt.

Isabelle Ståhl

arbetslinjen är alltså att knäppa med fingrarna och få hit flitiga utlänningar som torkar upp den vite mannens bajs medan han har söndagsbjudning i salongen. fresh.

Jag tycker nog att det finns en mängd andra och mänskligare sätt att tolka Edvard Unsgaards Facebookuppdatering. En Facebookuppdatering är ju inte en pressrelease eller en debattartikel. Den är mer känslomässig, mer omedelbar och därmed mindre övertänkt.

Däremot kommer vi inte ifrån att i just detta omedelbara och obetänkta så kan värderingar eller världsbilder skina igenom som annars är bortslipade. Om detta är tecken på något, så är det inte ett tecken på fördold rasism eller folkförakt hos moderata partigängare. Nej, det är ett tecken på något som jag kände när jag vara medlem hos moderaterna. I vissa grupper inom moderaterna så finns det ett avstånd till låt oss kalla det ”verklighetens folk”. Världsbilden blir fastfrusen i brist på inflöde av tankar, idéer och intryck från arenor utanför dem där moderata politiker och tjänstemän normalt rekryteras.

Jag minns t ex att jag när jag berättat min brokiga livshistoria för en tämligen högt uppsatt och klok moderat fick svaret. ”Satsa på politiken, vi behöver dig!” Nu tror jag inte det är så illa. Mina två moderata bloggkamrater Kent och Mary är levande bevis för att moderater kan leva mitt i verkligheten, bland oss andra.

Jag tror alltså inte att vad vi hört idag är ett tecken på fördomar eller ideologi. det är ett tecken på avstånd. Ett avstånd som är så stort att man inte förstår hur andra grupper kommer reagera på de ord och koder man använder inom gruppen. När dessa formuleringar sprids ut i det offentliga samtalet så ser vi en kulturkrock.

Av en man som jobbar med kommunikation och med medier kan man naturligtvis begära mer än så. Att detta skulle bli mumma för socialdemokratiska debattörer och andra var väl tämligen självklart. Och nu har vi fått ett nyhetsdygn som handlat om bajs, när det kanske fanns viktigare saker att tala om. Det får Edvard Unsgaard ta på sitt ansvar, eller som PJ Anders Linder skriver:

Ingen kan på allvar tro att han menat något illa med vad han skrivit, men ingen kan heller undgå att se de demagogiska möjligheter som hans inlägg skapar. Som central politisk aktör måste man tänka noga på vad man skriver inte bara i pressreleaser utan också på Facebook, inte minst när det är feces som står på tapeten…

Vad menade han då?

Mary på MinaModerataKaramneller funderar över hur man kan tolka och misstolka och drämmer till med sitt favoritcitat:

I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant. (Robert McCloskey)

Edvard Unsgaard själv har förtydligat sig på Facebook i en ny liter mer verserad statusuppdatering:

För att undvika missförstånd: Jag tycker att det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen. Tydligen finns det de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel.

Socialdemokratiska bloggaren Fredrik Pettersson reagerar med ett kärnfullt:

Skönt!

Som sagt finner jag ingen anledning att betvivla detta. Det räcker liksom med att vara så klantig så att man sammanför de tre storheterna bajs, invandrare och arbetslinjen i en och samma text, att dessutom göra det med illvilja? Så korkad kan väl ingen vara?

Mymlan ser det till och med som nära en hyllning av invandrade företagare. Tänk så olika det kan vara.

Politiker i sociala medier

En annan sida värd att fundera över är ju politikers roll i sociala medier och deras kompetens för att delta där. Något som livligt debatterades i såväl media som bloggvärld förra veckan. (Jag orkar inte länka eller referera den diskussionen igen.) Den begåvade och intressante socialdemokratiska bloggaren Krassman på In Your Face intresserar sig för detta perspektiv:

En Facebook uppdatering är inte samma sak som en blogg eller ett annat ”öppet” socialt media men jag slås ändå av avsaknaden av tanke bakom Edvard Unsgaards formuleringar. Eller är det kanske just tanke det finns bakom detta agerande. Den lilla texten som Unsgaard nu publicerat på sin profil, som inte alla kan se, men gott hans 797 vänner har givit denna pressekreterare ett genomslag i media som kräver ett enormt arbete. Kan det vara så att detta är en del av hans personvalskampanj till riksdagen 2010? Eller är det helt enkelt så att Reinfeldts pressekreterare har så dålig koll på sociala media och dess effekter.

Sociala medier kan alltså föra en högst upp på agendan i alla Sveriges medier. Om det var någon som betvivlade det, så är det nu bevisat. Det tål alltså att tänka på hur man ska förhålla sig till dem och hur man kan använda dem som politiker.

Några tips från Mymlan i Aftonbladet:

Och från Niclas Strandh, expert på sociala medier:

Inför kommande valrörelse kommer framförallt politiker att få tänka till ett antal gånger när det gäller sin närvaro. Det bör inte innebära att man låter bli – utan att man sätter upp strategier för sin närvaro på sociala nätverk. Som politiker, politisk – och som offentlig person generellt måste man se till att man tänker igenom sin personliga sociala mediestrategi och handlar smart. För ju mer sociala nätverken växer desto fler kommer också använda det som informationskanal.

Låt oss hoppas att politikerna och partierna tar sig en funderare och att den inte leder till stenhårda regler som kväver samtalet utan till förnuftiga förhållningssätt där de nya kommunikationsplattformerna tillåts fördjupa det demokratiska samtalet inte stoppa det.

Politik är viktigare än så här

Jag är nämligen mycket mer bekymrad över debattklimatet i Sverige än över Edvard Unsgaards relation till ryska städerskor. Eller med favoriten Kjellbergs ord:

Jag hoppas inte att det är på den här nivån som vi ska föra debatten när valrörelsen 2010 kryper närmare och närmare. Vare sig imbecilla rykten om att Mona Sahlin skulle sidsteppas av Margot som statsministerkandidat eller långtgående spekulationer om den moderata människosynen baserat på en berömmande kommentar till förmån för ett städföretag.

Miljöpartisten Anders Wallner är inne på samma linje.

Valåret är inlett och idag är de flesta politrucker tillbaka från semestern verkar det som. I alla fall om man bedömer nivån på den politiska debatten. På twitter och bloggar snackas det om att Edvard Unsgaard, riksdagskandidat för (M) framhållit sin städfirmas etnicitet när de kommit och städat bajs. På Politikerbloggen anklagar (M)-kvinnorna Mona Sahlin för de sju dödssynderna i tur och ordning i krystad retorik.

Är det konstigt om folk inte bryr sig om politik? Och orkar följa ”den politiska debatten”?

Politiker är också människor

Till sist vill jag slå ett slag för att sluta ställa så höga krav på våra makthavare och politiker. De måste få vara mänskliga. Vill vi kunna ha varma, förtroendegivande och meningsfulla relationer med dem så har vi nu chansen genom möjligheten för vem som helst att komma i kontakt med och tala med i stort sett vem som helst.

Låt oss som samhälle ta den chansen! För att kunna göra det måste vi bli mycket mer förlåtande. Vi måste kunna skratta bort att det förekommer grodor ibland, att det görs misstag, att folk är mänskliga. Vi kan inte ha det så att så fort någon faller minsta lilla utanför ramen eller manus så går det ett drev. Om vi behandlade andra människor i samhället än politiker med det löje, den plumphet och den hänsynslöshet, skulle det gränsa till mobbing.

Därför var jag med och startade Facebookgruppen: Shit happens – en stödgrupp för politiker. Mest for the lulz, men tänk efter, och om du är politiker och tycker att det är dags att vi blir lite snällare när ni gör misstag, eller om du är väljare och vill vara lite mer överseende med när skit händer så varför inte gå med.

Innan jag slutar kan jag inte undanhålla er dagens bästa inlägg!

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X Jensen på MinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Jag tog en blogg/Twitter/Skype/mejlpaus över jul och har nu tillbringat några timmar med att läsa ikapp. Många tycker jag är lite galen i mitt tvångsmässiga behov att läsa backlogg: Att skumma igenom hundratals blogginlägg och det de eventuellt länkar till. Och jag kan medge att det finns en släng av tvångshandling i det. Men i ett av många inlägg jag skummade fann jag en sundare förklaring till mitt beteende.

Det var inlägget Jag outar mina tvivel av Anna Lindberg på Mindpark. Hon avslutar sin lista på tvivel med att fundera kring det sociala i de sociala medierna.

När jag tvivlar som mest tänker jag att vi har tappat den grundläggande förmågan att faktiskt vara sociala. Att lyssna intresserat, utan att försöka räkna ut var i samtalet man kan sätta in sin egen stöt. Istället letar vi efter fame och framgång, precis som när det handlade om att synas i tv-rutan. Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.

Och här tror jag kärnan i mitt tvångsmässiga läsande. När du samtalar med någon måste du lyssna för att kunna tala, annars blir du aldrig hörd. Värdet i det du säger hämtas bland annat i din förmåga att lyssna på din samtalspartner och hämta energi, infallsvinklar och kopplingar i deras berättelser och tankevärld när du svarar.

Om bloggandet är ett samtal, om twittrandet ska vara ett samtal, så blir det bara det om vi ”lyssnar” dvs läser mer än vi skriver. Jag kan inte skriva ett blogginlägg utan att först ha koll på vad en av mig arbiträrt utvald skara väsentliga bloggare och nyhetsmedier har skrivit om ämnet. Jag behöver läsa först och koppla mitt skrivande till vad andra redan skrivit (antingen uttalat genom länkningar och citat eller outtalat genom att jag påverkats av det jag läst).

Så jag läser stora mängder text, ibland så stora att jag inte hinner skriva. Sen skriver jag, om det känns som att jag fortfarande har något att tillföra till samtalet. För att skriva måste jag läsa.

Mitt första inlägg här från i februari handlade om Facebookgrupper.

När någon frågar dig om du vill skriva under ett upprop eller stödja en viktig sak på något annat sätt. Hur förhåller du dig då? Jag förhåller mig försiktigt avvaktande. Jag efterlyser mer information och om den inte är omedelbart lättillgänglig, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar den information som görs tillgänglig och är det inte uppenbart vem som är avsändare, kan de glömma mitt stöd. Jag kollar vad de står för och är det inte kristallklart vad jag ombeds stödja, kan de glömma mitt stöd. Jag funderar på vad jag själv tycker och om jag inte till hundra procent håller med dem, så, ja ni har gissat rätt, då kan de glömma mitt stöd.

Nu vill jag egentligen bara säga vad var det jag sa.

Men jag kollade min Facebookprofil och insåg att jag måste städa lite framför egen dörr. Nu har jag gått ur alla grupper där jag inte har en personlig relation (afk eller digital) med någon i gruppens kärna. Mina kvarstående gruppmedlemskap:

Vi som sörjer peter ”punk” andersson , Musik_källarn Revival festival Karlstad 2009, Textival, Ordbajsarklubben aka Bajsbook, Nätverket Svart Måndag – För Integritet, Demokrati och Frihet, NSM – Göteborg, PUNK I VÄRMLAND II 1988-99, Union Carbide Productions, Punk i Värmland, Jag har varit full med någon i den här gruppen, Fuck you I am from Värmland, I ♥ Pelle Carlberg, Ungdomens Hus i Uppsala, Rubensöner, tärningsspelare, MAGASINET Göteborg 1990 -1994, Tullpackhuset, Café Royal – Karlstad, C-I-D, ROSA BANDET, Lek-VM

Jag uppmanar er inte att göra detsamma. Bara att tänka efter på vilken nivå ni vill lägga ert engagemang. När och varför går just du med i en Facebookgrupp?

(Niclas Strandh på DigitalPR och Mary på Minamoderatakarameller har kommenterat Facebookeländet bra tycker jag.)

Säg att du har ett sätt att säga vad du tycker till miljontals människor på samma gång i ett sammanhang. Där vem som helst av dessa kan svara dig omedelbar. Där det du sagt och alla andras svar på det lagras för var och en att gå tillbaka till, inget går att sudda. Där ingen grindvakt bestämmer vilka yttranden som är viktiga. Där det kloka och intressanta lyfts av att många väljer att lyssna på det och tala om det. Där detta kan ske i korta 140-teckens twittrar eller i längre ordnade framställningar. Där du kan understödja dina åsikter med källhänvisningar, bildmaterial, videofilmer eller snart sagt vilket annat media som helst. Där alla samtalen, alla delar av samtalen och alla metasamtal om samtalen blir omedelbart sökbara för den intresserade att hitta just det som den är nyfiken på.

Visst låter det bra! Det mest fantastiska är att det är verklighet, här och nu, idag.

Låt oss fundera över var den intressanta diskussionen om vad vi vill med våra liv, med vår samverkan i små och stora grupper – nätverk, företag, föreningar, kommuner, nationer, överstatliga samarbeten – kommer att föras. Vad tror ni?

Är det på DN-debatt, där ett urval av det som grindvakterna bestämt har något intressant att säga som tillåts predika för alla andra?

Är det i riksdagshuset och kommunfullmäktige, där vi förvisso har varit med i valet av våra företrädare, men där partihänsyn och gamla rigida strukturer för vad ett politikt samtal är tillåts styra?

Är det i partiernas möteslokaler, där vi kan träffas några i taget för att skicka våra idéer, åsikter och tankar uppåt i en kedja mot de slutna rum där besluten tycks fattas?

Politik har varit konsten att förena behovet av förankring i en stor samling av människor med behovet av att sända ut tankarna och åsikterna från en upplyft talartribun.

Har varit säger jag, för detta är gammelpolitik för gammelpolitiker.

Internet är inte teknik. Internet är inte bloggar, forum, nyhetstjänster, wikis, Youtube, Google eller Twitter. Internet är det nya torget, en marknadsplats för idéer där vi kan se värdet av våra och andras idéer genom det omedelbara gensvar de får.

Politik kommer att vara konsten att kanalisera människors engagemang och människors idéer på detta torg till konkreta, genomförbara målsättningar och att omsätta dessa i politiska handling (lagstiftning, budgetering, utnämning, styrning).

De är ingen utopi jag målar upp. Framtiden är redan här. Vi befinner oss just nu i en situation där framtiden är möjlig. Vi behöver bara börja leva i den. Men det finns alltid de som har något att förlora.

Gammelpolitiker, experter på det gamla sättet att förankra och distribuera idéer och beslut. Många av dem ser inte ens det nya. De är fast i en begreppsvärld där detta inte får plats. Andra ser det men reagerar med rädsla och skepsis. Det är bäst att förbjuda eller begränsa det man inte förstår. Ytterligare andra bejakar, försöker förstå, försöker vara med.

Tillsammans kommer vi att ta oss till framtiden. Men det finns en risk att födslovärkarna har sönder något som hur vackert och funktionellt det än är, fortfarande är ömtåligt. Det fria samtalet och tankeutbytet på internet tål mycket det har vi sett i olika repressiva länder världen över. Men jag tror inte att det tål en fullständig lagring och genomlysning från statsmakternas sida.

Jag kan bara vädja till de som är rädda för framtiden, eller rädda om sina positioner. Låt inte er rädsla för det nya förstöra för oss andra.

Jag har blivit tipsad om följande text på Twitter säkert tio gånger de senaste dagarna. Den är skriven av Gary Goldhammer på bloggen Below the Fold. Jag tyckte den var värd att översätta till svenska.

Medier är sociala.
Samtal är sociala.
Samtal är permanenta.
Teknologi är inte samtal.
En blogg är teknologi.
En bloggare är det inte.
Bloggare är inte bara intryck.
Bloggare kan påverka.
Bloggare är människor.
Människor är medium.
Människor är sociala.

Alla medier är sociala.
Det finns inga sociala medier.

Folk tycks tro att Barack Obamas framgångsformel var teknisk till sin natur. Att det var förståelsen för och utnyttjandet av nya kommunikationsteknologier som låg bakom världens bästa valkampanj någonsin.

Jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Många har försökt använda sociala medier för att sända ut ett budskap. Men poängen med sociala medier är att de är inte byggda för att sända, de är byggda för att samtala. Det betyder att lyckade kampanjer i sociala medier alla har en sak gemensamt: de bjuder in till ett samtal.

Barack Obamas kampanj levde inte på Twitter, Facebook och bloggande. Den levde på Barack Obamas personlighet, hans ödmjuka nyfikenhet och vilja att starta ett samtal med sina väljare. Egenskaper som spred sig genom hans organisation och som de sedan kunde bygga en hel kampanj på. En kampanj byggd på att inkludera alla som ville vara med. Och inte bara som mikrofinansiärer.

Jag struntar i vilket svenskt parti som kan betala Obamas konsulter bäst, eller bygga den fräckaste lösningen för att använda sociala medier i sitt kampanjarbete. Frågan är vilken eller vilka politiska ledare som vågar släppa på sin prestige och rädsla att bli utmanad och börja samtala med sina väljare.

I riksdagspartierna menar jag då. Utanför riksdagen har vi ju redan en partiledare som till och med bjuder in till mys med sina väljare.

Fredrick Federley (om ni minns honom, det har ju varit tyst ett tag) skriver idag att: Det behövs en regeringsombildning.

Han menar att detta är enda sättet att stärka de små partierna i opinionen och underförstått rädda kvar dem i riksdagen. Moderaterna ska dela med sig av sina ministerposter till de andra tre partierna för att ge dem mer plats på scenen inför valet 2010. Valtaktiskt låter det kanske som en rimlig idé. Alliansen kan ju få svåt att samla en majoritet om ett eller flera av de fyra partierna trillar ur riksdagen. Partitaktiskt för Centern är det förstås en utmärkt idé att få lite mer att säga till om – två ministrar till som Federley föreslår.

Men vänta lite. Ska de partier som folk tycker sämst om få mer makt. Är inte det lite bakvänt i en demokrati. Jag vet att opinionsmätningar inte….

Hit kom jag i mitt inlägg innan jag bestämde mig för att dubbelkolla något och då upptäckte att Fredrick Federley bara trollar lite. Säga vad man vill om honom och hans roll i hela FRA-debaclet, men om någon svensk politiker i en handvändning skulle kunna visa betydelsen av sociala medier så var det väl han.

Cudos Fredrick!

Gammalmedia hänger på:
UNT, SvD, DN

Bloggare kommenterar:Signerat Kjellberg
Fredrik Axelsson