En tillrättalagd rapport

Nu släpper Livbåten inspirerade av Springtime vår första rapport om hur eu-valet gör avtryck digitalt.

Om man ser till partierna som är representerade i EU-parlamentets närvaro i sociala medier kan man konstatera att Piratpartiet fortfarande är störst. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ökat antalet anhängare (det vill säga likes, följare och prenumeranter) på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube med mer än 10 procent på bara en månad. Alliansen har ökat med dryga 5 procent under samma period. Piratpartiet står fortfarande starka med 93600 anhängare.

Sverigedemokraterna presterade de mycket sämre än alla andra riksdagsparter I sociala medier under mars. Tillväxten för SD var knappt 3 procent till strax över 90 000, vilket innebär att S med sina knappt 87 000 anhängare bara ligger efter SD med 3000 anhängare och PP med 6 800 anhängare. Piratpartiet står som sagt fortfarande starka med 93600 anhängare.

Om utvecklingen fortsätter under april kommer S närma sig att bli det största partiet i sociala medier. Piratpartiets mobilisering i och med EU-valrörelsen borde räcka för att behålla förstaplatsen.

EU-partiernas följare i Sociala medier

PP  93 600
S  86 800
MP  57 400
M  51 300
V  45 500
FP  23 800
C  23 000
KD 18 000

Tack Aftonbladet för inspirationen.

Samma förakt nu som då …

Ur ingressen till ett DN-reportage av Bengt Ohlsson nyligen:

I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid …

Föraktet mot vanliga människors möjligheter att själva ta till orda i ett offentligt samtal bortanför elitens kontroll har gamla anor på DN. I SvD recenserades för någon månad sedan en bok av Gunnar Hallingberg om läsandet i 1800-talets väckelserörelser (som liksom sociala media karaktäriserades av att vanliga människor på eget initiativ träffades, förkovrade sig och diskuterade utan att först be eliten om tillstånd.) Först citeras DNs ledarsida från 1877:

Den religiösa farsot som kallas läseri har nu brett ut sig och på den senaste tiden tilltagit på ett sätt som hos varje fosterlandsälskande individ måste väcka stigande oro. Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?

Föraktet inför vanliga människors möjlighet att utbyta tankar med varandra tycks vara detsamma då som nu.  Också attityden till ny kommunikationsteknik. Hallingberg berättar vidare:

Inte bara ledarskribenter anslog en hånfull ton. På nyhetsplats gjorde man sig lustig över att Evangeliska fosterlandsstiftelsen var så modern att det hade installerats telefon på expeditionen. Därigenom, noterar redaktören, slipper ju deras missionärer resa ut utan kan sitta hemma ”och till lägre kostnader omvända zulukaffrer och ghonder per telefon”.

Jag påminner gärna om att den väckelse som så hånades av DN var den som byggde upp frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, som visade hundratusentals vanliga människor att deras röst räknades och gjorde skillnad, som därmed hade en svåröverskattad betydelse för övriga folkrörelsers uppkomst, och därigenom förändrade Sverige i grunden.

Kanske hätskheten i dagens attityd till sociala medier och piratrörelse kan bero på att dagens elit fruktar att något liknande åter kan vara på gång?

Jag, makthavare?

Hur mycket makt har en ensam människa? Precis så mycket som andra människor är beredd att ge. Så är det i alla fall i civiliserade samhällen. Vi kan hitta undantag där människor genom våldsanvändning (ekonomiskt, psykologiskt eller kroppsligt våld) tillskansar sig makt över andra människor. Oftast sker det ändå som en följd av omgivande människors tysta medgivande.

Makthavare blir man alltså genom att andra människor tilldelar en makt. Det kan ske demokratiskt genom formella val, men i störst utsträckning sker det indirekt och kanske också informellt. Människor tillåter en person att utöva makt och därmed är den personen en makthavare.

Med makt menar jag flera olika saker: makt över tanken, makt över andras livsval, makt över vilken information de kan basera dessa på.

IDG refererar forskaren Ester Pollack som menar att bloggarna inte utgör några nya makthavare. Flera bloggare har motbevisat hennes tes genom att analysera den forskning och de antaganden hon stödjer sig på; genom att visa på den utveckling som pågår eller genom att ta fram exempel på sociala mediers genomslag. Andra reflekterar över det demokratiska värdet av engagemang och hur sociala medier blivit ett nytt sätt att kanalisera det. Ytterligare några funderar över att pådyvlas maktlöshet genom att bli definierad som betydelselös.

De länkade ”makthavarna” – Jerry, Lake, Britt, Peter, Mary, Kent, Emma och Gun – har makten inte bara att ifrågasätta vad de läser utan att dela detta med andra. Hur stor den makten är avgörs sist och slutligen av hur många de når och hur många de påverkar. Jag har svårt att acceptera både perspektivet att det pågår en tävling mellan gamla och nya medier, gamla och nya opinionsbildare och de regler och mätmetoder denna tävling i så fall grundar sig på. Det som händer nu är mycket mer spännande än så.

Ingen människa är betydelselös. Ingen människa är maktlös. Bloggandet och användandet av de sociala medierna eller för den delen hela internet som ett ställe för opinionsbildning och idéproduktion individuellt eller i grupp är en förstärkare. Den makt som alltid funnits i oss människor att ta ansvar för våra egna idéer och tankar om hur vårt eget och vårt gemensamma liv ska gestalta sig, den har fått en ny kanal. Det finns nya vägar ut ur den självpåtagna maktlösheten. Det finns en ny arena att be om andra människors stöd, bifall eller samarbete. När du får någon av dessa saker så får du makt, tillsammans bygger ni en maktbas som om den blir stor nog kan påverka folks tankevärld, folks uppfattningar och i sista ändan deras beslut. Det är så man gör.

Ingen av oss är maktlös. Vi är till och med något mindre maktlösa än vad vi var innan internet. Våra försök att ta makten över våra liv kan idag med större lätthet sprida sig bland likasinnade, synkroniseras och faktiskt lyckas. För ett år sen fick det till resultat att partiet som bara var en Facebookgrupp enligt vissa bedömare vann platser i Europaparlamentet. Det har fått tusentals andra små och stora effekter på samhället. Och allra bäst vi är på väg mot en värld där de möjligheterna  bara blir fler och fler, större och större.

Både du som läser det här och jag som skriver det här är makthavare – glöm inte det.