Mosa Mona, Basha Ask …

En av veckans hetaste diskussioner bland de politiska bloggarna har handlat om förtal av Mona Sahlin. DN och SvD skriver på nyhetsplats att ett fejkat brev från Mona Sahlin har spårats till en moderat. Båda tidningarna använder ordet förtal. Brevet har snurrat runt på nätet i ett år knappt och det mesta tyder på att det har sitt upphov på Flashback.

I diskussionen om hur smutsig valrörelsen kommer att bli (i synnerhet på nätet) kommer detta som en skänk på posten (eposten alltså). För socialdemokraterna blir det en chans att återigen beklaga sig över den smutsiga Mosa Mona-kampanjen. När retorikexperten Elaine Bergqvist recenserar Mona Sahlin i en tv-intervju görs detta till ytterligare ett inslag i mobbingen av henne. Jytte Guteland går ut i Aftonbladet och anklagar SVT för vuxenmobbing. Socialdemokrater lägger pussel med moderata kommunalråd, Karl Rove och PR-firmor med kopplingar till moderaterna. De ser en smutsig kampanj och reagerar där efter. Det är inte svårt att se hur det hela hänger ihop mediadramaturgiskt. Hartman förklarar hur det fungerar.  Somliga ser ett ljus i slutet av tunneln. I grunden finns en förhoppning om en sakpolitisk valkampanj utan sådan här ovärdiga inslag.

Den borgerliga reaktionen är en blandning av instämmande i att detta inte har i valrörelsen att göra, att det kanske ändå inte är så allvarligt och att Socialdemokraterna överdriver. På Medborgarperspektiv kallar man förtalskampanjen för en faktakampanj. Annika Beijbom tycker att det finns roligare saker att debattera och Mary påminner oss om att det är politiken vi ska kritisera inte politikerna.

Jag tror inte att sak och person är möjliga att skilja. I den politiska diskussionen kommer därför alltid att förekomma personangrepp. Hård hud, giftpilar och underhållningsvärde är en del av den politiska verkligheten. Mona Sahlin är inte den enda politikern som får ta emot personliga angrepp. Johan Batong, Tant Gredelin och själva statsministern har fått utstå en del på den fronten. (Bilden nedan hittad hos Per Ankersjö.)

Vi pirater bashar Bea Ask, när moderater mosar Mona och andra mobbar Maud. Det beror på två saker:

  1. Politik är och måste vara personligt. De som söker vårt förtroende måste vara beredda på att inte bara granskas utan även utsättas för prövningar. Av media, av väljare, av anhängare och av motståndare. Sen antikens Grekland har personlig vandel och personlig resning varit en del av den politiska processen.
  2. För att engagera väljarna behöver den politiska debatten vara underhållande. Utan skärpa, satir och udd somar folket framför teven, hängande över dataskrämarna eller med dagstidningen över ansiktet i hängmattan. Politik är tråkigt. Det är en av opinionsbildarnas uppgifter att göra den kul. Därför kan inte allt vara snällt gullegull eller torr analys.

Med detta sagt: Under eller bakom våra angrepp på personer måste det finnas sakpolitik. Man kan håna någon och hitta på öknamn för att väcka uppmärksamhet, men då ska man ha en sakpolitisk kritik i botten. Satiren måste koppla till det ställningstagande man angriper personen för. Att bara angripa personen är ovärdigt.

Orsaken till det sammanfattas så bra av Utsikt från ett tak att hans ord får avsluta detta inlägget:

Ni är helt enkelt dumma i huvudet, om ni verkligen tror att det är EN persons egenskaper som kommer avgöra hur landet ska styras.

Låtsasfrågor

Kan du inte angripa någon i sak, så angrip deras person, deras historia. Det är inte så noga om du berättar hela historien, tvärtom är det oftast mer effektfullt att berätta valda delar. Att det gör att du indirekt ljuger genom att förtiga är inte så noga, det är endast i en rättssal sådana saker räknas lika med en direkt lögn.

Den som senast fått känna på den smällkaramellen är Henrik Alexandersson, allas våran HAX, tokliberal och stridbar bloggare och bryssellobbyist.

Vi pratar om en människa som kan konsten att skaka om makthavare. En person som inte räds att publicera protokoll som visar hur myndigheter missköter sig, även om det innebär en risk för åtal. En skribent som gräver djupare än de allra flesta journalister riktigt vågar, och som inte räds att öppet ta ställning.

HAX har ett brokigt förflutet, liksom många verkligt intressanta människor har. En av de saker han gjort i sitt liv är att filma pornografi för Carl Serung, något han inte gillade eftersom farbror Serung inte spelade rent mot tjejerna. Eller för att vara mer brutal så tankade han dem med alkohol och förnedrade dem.

> På 90-talet började jag som reporter på en herrtidning. Eftersom jag kan hantera så väl professionell foto- som videoutrustning övertalade man mig att vara med vid företagets filminspelningar. Jag har inget emot porr. Däremot är jag stenhårt emot när någon tvingar eller lurar någon annan att göra saker som den personen inte vill. Jag insåg snabbt att det som skedde minst föll under rubriken ”lurar”. Så jag exponerade verksamheten genom att träda fram som ”kameramannen Per” – med utsmugglade bildbevis – i TV4, Aftonbladet och Expressen. Vilket bidrog till att sätta stopp för verksamheten. Enligt Expressen levde jag efter detta under hot, även om det aldrig kom till skarpt läge.

Som Mary säger:

> Förvisso ingår det i det politiska spelet att försöka ta udden av den andre, men man ska aldrig underskatta sin publik. När Expressen börjar skriva om bloggaren HAX och hans inblandning i porrbranschen som någon slags förklening av hans lämplighet har det gått för långt. Hade han hållit på idag skulle jag iofs personligen spöa upp honom. Men nu är det här en gammal dumhet och man ska inte behandla människor som om de inte lär sig av sina misstag. Det är ett misstag. För faktum är att HAX avslöjade porrkungen så att han åkte dit. Det var en bra grej.

Expressens artiklar, framförallt artikel två, är hårt vinklade för att visa hur ”omöjlig” HAX borde vara som hjälpreda till Christian Engström i Bryssel. Mona Sahlin och Lars Ohly får uttala sig och den första känner vämjelse och den andra tycker det är pinsamt, men det är inte utan att man undrar hur frågorna till dem ställts? Kan det vara så här:

–Är det OK att Piratpartiet anställer en av Serungs tidigare medarbetare som assistent i Bryssel?

För det var väl knappast så här?:

–Piratpartiet tänker anställa den man som smugglade ut band till pressen och gjorde Carl Serung omöjlig i Sverige, tycker ni att det är OK?

Käre Karl-Johan Karlsson, de flesta människor har en historia, behandla den varsamt. En dag är det kanske din egen som ifrågasätts, och då vill du nog att folk hanterar den schysst.

Sen kan man verkligen fråga sig vad Expressen har för rätt att komma med moralism?

Ett bra tecken på att man är ute på djupt vatten är om politikerbloggen gör ett ”avslöjande”. Jag har en gång för alla bestämt mig för att inte länka dit, men för de som ändå vill läsa så har ni url:en till inlägget med den tendentiösa titeln ”HAX försökte förekomma Expressens porravslöjande” som text här: http://www.politikerbloggen.se/2009/07/01/22062/

Ge er nu Expressen, här är ni helt åt helvete fel ute.

Recept på en bra konspirationsteori

Skulle jag vara journalist i traditionell media, så skulle jag den närmaste tiden vara mycket försiktig med att kritisera bloggare för bristande etik! DN är tydligen inte längre nöjda med att då och då slå i botten, utan måste nu gräva i den metangashaltiga gyttjan för att ta sig ännu djupare ner bland döda alger och gegga.

Om det inte var för att det drog goda män och kvinnor i smutsen, skulle man möjligen kunna skratta åt tilltaget. När man som nu stänker skitmänniskor vars enda ”fel” är att de kämpar för det de tror på, så kan det inte få stå oemotsagt.

Tydligen har journalisterna ifråga slagit upp en kokbok för konspirationsteorier och rör nu i grytan på bästa Kajsa Warg-maner. En bra konspirationsteori innehåller:

+ Ett menande att man är neutral och endast granskar något djupare.
+ Påstående om en eller flera hemliga, halvhemliga eller obekräftade aktörer som verkar ”bakom scenen”, gärna i dubbla lager.
+ En genomgång av några kraftfulla händelser som tog folk på sängen.
+ En omtolkning av ovanstående händelser som menar att de inte var vad de såg ut att vara.
+ Misskreditering av några viktiga aktörer genom att påstå att de är köpta och därmed indirekt ifrågasätta deras ärliga engagemang.
+ Misskreditering av engagerade genom att insinuera att de är nyttiga idioter.
+ Insinuation om en kampanj med bakomliggande dunkla motiv.

Det skall noteras att medan första lagret bakomliggande aktörer kan behöva namnges, så skall andra lagret aldrig anges. Att låta ”hemligheter” finnas kvar förstärker bara bilden av en konspiration. När man pekar ut aktörer och handlingar, skall det göras på ett sätt som är svårt eller omöjligt att motbevisa.

De oväntade händelserna skall fås att framstå som smått osannolika på egna meriter, och gärna också som vilseledande och rena PR-kupperna.

Misskrediteringar gärna får hålla sig på en nivå som är precis i gränslandet till förtal, men inte skulle hålla i ett civilmål. Ett civilmål kan då till och med stärka konspirationsteorin.

Insinuationer behöver aldrig förklaras, det är till och med en fördel om de sanna motiven aldrig skrivs ut. Ju mindre man säger om dessa, desto dunklare framstår de.

###Det stänker fekalier

HAX, Erik Lakomaa, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Mikael Nilsson, Anna Petersson, stoppafralagen.nu, PR-byrån Westander, Mattias Söderhielm, Mattias Goldman, Olle Schubert, Telia Sonera International Carrier, Amanda Brihed, svart måndag — alla är de namn på personer eller organisationer som kastas omkring i artikeln. Dessutom finns någon finansiär som inte vill stoltsera med sitt namn…

Tekniken att peka ut personer för att sedan använda delvis korrekta uppgifter men på ett sätt som ger felaktiga associationer är basal för fenomenet. Det ger läsaren en upplevelse om att artikelförfattaren vet exakt vad de pratar om och genom detta implicit en trovärdighet som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra.

###Legosoldater och nyttiga idioter

En obehaglig konsekvens av att det yr fekalier i artikeln, är att alla vi som engagerat oss mot FRA fås att framstå som nyttiga idioter.

Vi saknar tydligen all form av egen vilja, för tanken att en rörelse kan uppstå på många olika sätt, utifrån många olika ståndpunkter, utifrån många olika självständiga initiativ och utan central enhetlig styrning finns inte i journalisternas kokbok.

Att Telia Sonera, Westander med flera varit inblandade innebär inte att de orkestrerat hela rörelsen. Jag önskar jag själv kunnat få betalt för all tid jag la ner, men jag fick inte ett korvöre och skrev varenda bokstav, sa varenda ord, helt och hållet på grund av egen övertygelse. Jag får gratulera de företag och byråer som fattade poängen och drog sitt strå till stacken, men även utan deras hjälp skulle jag själv stått på barrikaderna.

Frågan är varför Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg vill nedvärdera motståndet mot FRA-lagen? Är det endast för att plocka billiga journalistiska poäng? Anser de FRA vara en bra idé? TROR DE på det de skriver?
Jag skulle till och med kunna fråga om det är ett beställningsjobb, men då skulle jag göra samma fel som de själva gör.

Hur som helst är de ute och cyklar. De ser ett mönster och en organisation där det i realiteten inte finns något sådant. Eller för att vara mer specifik, det finns visst organisation eller snarare flera separata sådana, men den är inte styrd av dolda intressen. Inte heller är aktörerna i kampen mot FRA legosoldater vars aktivism handlar om den egna plånboken.

FRA är helt enkelt så dåligt att såväl byråer och företag som privatpersoner och organisationer reagerar. Gräv er upp ur dyn och ta en dusch, det börjar lukta illa.