Mosa Mona, Basha Ask …

En av veckans hetaste diskussioner bland de politiska bloggarna har handlat om förtal av Mona Sahlin. DN och SvD skriver på nyhetsplats att ett fejkat brev från Mona Sahlin har spårats till en moderat. Båda tidningarna använder ordet förtal. Brevet har snurrat runt på nätet i ett år knappt och det mesta tyder på att det har sitt upphov på Flashback.

I diskussionen om hur smutsig valrörelsen kommer att bli (i synnerhet på nätet) kommer detta som en skänk på posten (eposten alltså). För socialdemokraterna blir det en chans att återigen beklaga sig över den smutsiga Mosa Mona-kampanjen. När retorikexperten Elaine Bergqvist recenserar Mona Sahlin i en tv-intervju görs detta till ytterligare ett inslag i mobbingen av henne. Jytte Guteland går ut i Aftonbladet och anklagar SVT för vuxenmobbing. Socialdemokrater lägger pussel med moderata kommunalråd, Karl Rove och PR-firmor med kopplingar till moderaterna. De ser en smutsig kampanj och reagerar där efter. Det är inte svårt att se hur det hela hänger ihop mediadramaturgiskt. Hartman förklarar hur det fungerar.  Somliga ser ett ljus i slutet av tunneln. I grunden finns en förhoppning om en sakpolitisk valkampanj utan sådan här ovärdiga inslag.

Den borgerliga reaktionen är en blandning av instämmande i att detta inte har i valrörelsen att göra, att det kanske ändå inte är så allvarligt och att Socialdemokraterna överdriver. På Medborgarperspektiv kallar man förtalskampanjen för en faktakampanj. Annika Beijbom tycker att det finns roligare saker att debattera och Mary påminner oss om att det är politiken vi ska kritisera inte politikerna.

Jag tror inte att sak och person är möjliga att skilja. I den politiska diskussionen kommer därför alltid att förekomma personangrepp. Hård hud, giftpilar och underhållningsvärde är en del av den politiska verkligheten. Mona Sahlin är inte den enda politikern som får ta emot personliga angrepp. Johan Batong, Tant Gredelin och själva statsministern har fått utstå en del på den fronten. (Bilden nedan hittad hos Per Ankersjö.)

Vi pirater bashar Bea Ask, när moderater mosar Mona och andra mobbar Maud. Det beror på två saker:

  1. Politik är och måste vara personligt. De som söker vårt förtroende måste vara beredda på att inte bara granskas utan även utsättas för prövningar. Av media, av väljare, av anhängare och av motståndare. Sen antikens Grekland har personlig vandel och personlig resning varit en del av den politiska processen.
  2. För att engagera väljarna behöver den politiska debatten vara underhållande. Utan skärpa, satir och udd somar folket framför teven, hängande över dataskrämarna eller med dagstidningen över ansiktet i hängmattan. Politik är tråkigt. Det är en av opinionsbildarnas uppgifter att göra den kul. Därför kan inte allt vara snällt gullegull eller torr analys.

Med detta sagt: Under eller bakom våra angrepp på personer måste det finnas sakpolitik. Man kan håna någon och hitta på öknamn för att väcka uppmärksamhet, men då ska man ha en sakpolitisk kritik i botten. Satiren måste koppla till det ställningstagande man angriper personen för. Att bara angripa personen är ovärdigt.

Orsaken till det sammanfattas så bra av Utsikt från ett tak att hans ord får avsluta detta inlägget:

Ni är helt enkelt dumma i huvudet, om ni verkligen tror att det är EN persons egenskaper som kommer avgöra hur landet ska styras.