Kriget om internet

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

> Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.
>
> – EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.
>
> – Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.
>
> – Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?

Är det detta ni kallar regeringsduglighet?

Jag börjar mer och mer luta åt att alliansen består av idel nyttiga idioter.

Möjligen med undantag för vissa undergrupper av extremt konservativa, så vilar den svenska borgerligheten på en frihetlig historia. Därför är det så förvånande att de nu står i spetsen för den allt snabbare utvecklingen mot ett modernt samhälleligt panoptikon.

Det som i debatten motiverar denna utveckling är som vanligt säkerhetspolitik och laglydnad. Det vill säga precis det som menas i det gamla citatet om den som säljer ut delar av sin frihet för lite säkerhet, och varken får eller förtjänar endera.

Det vi samtidigt ser, är ett paradigmskifte av en typ man ser ett par gånger per millennium. De av oss som inte sitter fast i vad som varit, är oroliga för att vi kommer att göra samma misstag den här gången som vi gjorde för femhundra år sedan. Den gången var det Gütenbergs tryckpress och hela frågan om informationsspridning och kontroll som var på tapeten. Man skulle med visst fog kunna påstå, att reformationen skulle ha haft farthinder om varje exemplar av de nya idéerna skulle ha fått kopieras för hand.

Det som sker nu är lika stort, kanske större. På samma sätt så är samhället helt inrättat utifrån vad som existerade innan skiftet, och precis som förra gången så kretsar huvudfrågorna kring kontroll av information och tillgång till information. Kunskap är makt, information är makt, och de som har makten vill av naturliga skäl inte avstå den.

FRA-frågan visade på hur lite den gamla makten vill förstå. Det man föreslog, och beslutade genomföra, är inte på något sätt mindre inkräktande på medborgarna än att sätta upp mikrofoner för att bugga alla miljöer där mer än en person samlas. I det läget har man naturligtvis inte möjlighet att lyssna på varje enskild konversation, men själva mikrofonen är i sig ett övergrepp.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen är brevhemlighet, privatliv, integritet, frihet från åsiktsregistrering och meddelarfriheten viktig, och då tullar man inte på den, eller också är den oviktig och då får man vara så snäll att klämma ur sig detta. Det är omöjligt att slå ihjäl någon bara lite, antingen gör man det eller inte.

Med IPRED, så gifter man sig med gamla modeller för hur upphovsrätt fungerar, och tillåter försvaret av dessa modeller ta vilka proportioner som helst. Upphovsrätt likställs med äganderätt, vilket är att vulgarisera innebörden. Man väljer att moralisera över förändringen istället för att fundera över vilka frågor som _verkligen_ behöver lösas.

De gamla modellerna för kreatörers inkomster är inte på något sätt bra, men kombinationen av upphovsrätt, dyr reproduktion och dyr distribution har jämnat vägen för den rådande situationen. IT-revolutionen har sedan dragit undan mattan för modellerna genom att ta bort två av de tre ben de står på.

Att reproducera eller distribuera är nu så billigt att det inte finns något existensberättigande för två tredjedelar av mellanhänderna mellan kreatör och konsument. När dessutom originalskapandet är nästan lika billigt som reproduktion och distribution, och ligger inom räckhåll för kreti och pleti – så suddas gränserna mellan kreatörer och konsumenter ut.

Detta väljer man att bortse från, vilket gör att man skapar lagar ingen kommer vilja följa. Det är dessutom lagar som kommer att bli svåra att applicera på ett sätt som är rimligt. Det påminner starkt om fenomenet voodoo-programmering, som är ett signum för den som inte förstår vad han eller hon gör.

Den nya lagen kommer antingen vara helt tandlös, förutsatt att domstolsväsendet _faktiskt gör sitt jobb_ och kräver rimlig bevisning. Eller så kommer den få följden att människor görs rättslösa, då privata aktörer kan få ut deras personuppgifter, göra husrannsakan och frysa tillgångar enbart baserat på att en DHCP-logg säger att det IP-nummer som är aktuellt, just då användes av ditt internetabbonemang. Det är ungefär lika sansat som att sätta dig i fängelse för att någon ”kanske lånat” din bil och kört ihjäl en fotgängare, eller åtminstone var det en bil av samma färg och årsmodell.

När man sedan konstaterar att man gett privata aktörer större rättigheter än svensk polis, så funderar man inte ens på om man gått för långt. Istället säger man att då är det väl naturligt att polisen får samma befogenheter.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser sägs det. Ju mindre man agerar utifrån principer, och ju sämre ordning man har på sina principers prioritetsordning, desto lättare är det att man hamnar på det sluttande planet. Detta är tyvärr fruset och isbelagt, så om ingen producerar broddar snabbt, så glider vi snart rakt åt helvete.

Upphovsrätten är idag det enda område där säljaren stämmer, eller hotar stämma, sina potentiella privatkunder – sunt förnuft har spolats ner i toaletten, och knappt ens när man upptäcks med händerna i kakburken så har man vett att skämmas. Det är lätt att konstatera att Beatrice Ask med flera just lagt grunden för framtida ”brottsprovokation”, där firmor specialiserar sig på honeypots och liknande för att kunna skicka ut hotbrev till så många som möjligt. Inte nog alltså att vi legaliserar utpressning, vi lägger grunden för en utpressningsindustri – är det detta Beatrice tror är den ”nya ekonomin”?

Det är dags att sätta framtidsfrågorna på kartan. De etablerade partierna är nästan absurt valhänta i frågor som rör demokrati, integritet, frihet, rättssäkerhet och framstegsvänlighet. Möjligen är jag då en aning orättvis mot miljöpartiet, men de har sina alldeles egna problem i frihetsfrågor, där en storstadsmiljömuppmentalitet tillåts köra över hela den svenska landsortens behov.

Det enda parti idag som faktiskt har siktet på andra sidan paradigmskiftet är piratpartiet. Det är tragiskt men sant. Det spelar faktiskt ingen roll längre att piratpartiet inte har några andra frågor på programmet än just upphovsrätts-, integritets-, frihets- och demokratifrågor. Eftersom dessa frågor just nu befinner sig i politisk härdsmälta, så får allt annat vänta – till och med den värsta ekonomiska krisen på ett århundrade.

(Uppdatering: la till en mening om voodoo-programmering.)