Principer och immateriellt skydd

Rikard Bergsten på Trygghetsvakten skrev ett närmast bejublat inlägg i förra veckan om en uppfinnares syn på upphovsrätt.

Nu kommer fortsättningen där han efter att ha läst kommentarerna efterlyser de som försvarar upphovsrätten. Han vill ha en principdiskussion inte juridiskt hårklyveri:

> I andra forum har försvarare av rådande system kommenterat min artikel, dock alltid utan att beröra kärnpunkten om vad som är ett rimligt skydd. Juridiska spetsfundigheter kring Bernkonventionen och internationella upphovsrättskyddssystem intresserar mig inte. Jag förde och vill föra en principdiskussion om vad som är syftet med upphovsrätt, patent och andra immateriella skydd.

Våga diskutera principer för immateriellt skydd” är klart läsvärd, fortfarande med lika mycket integritet, lika modigt och lika resonerande — läs den!

Idéer som eld på prärien

Thomas Jefferson begrep något (min och Görans översättning):

> Att idéer sprids fritt från den ene till den andre över hela globen, för den moraliska och ömsesidiga bildningen av människan och förbättringen av hennes livsvillkor, tycks vara en märklig och nyttoinriktad konstruktion av naturen, som skapade dem liksom en eld som sprids utan att intensiteten i en enda punkt förminskas, och liksom den luft vilken vi andas, rör oss i och omsluts av, oförmögen till kontroll eller ensamrätt. Uppfinningar kan därför ej naturligt vara föremål för ägande. Ett samhälle kan ge exklusivitet till förtjänsterna som de utmynnar i, som en uppmuntran till människor att utforska idéer som kan skapa nytta, men det står samhället fritt att göra eller låta bli som det behagar och finner praktiskt, utan krav eller klagomål från någon. I enlighet med detta, är det ett faktum så långt jag vet, att England till dess vi kopierade henne var det enda land på jorden som någonsin enligt allmän lag givit lagliga rättigheter till det exklusiva användandet av en idé. I några andra länder görs det ibland, i särskilda fall, genom en ensartad och personlig handling, men generellt ser andra länder dessa monopol mer som en källa till genans än som en fördel för samhället; och man kan då också observera att dessa nationer som förkastar monopolen på innovationer är lika fruktsamma med nya uppfinningar som England.

Anledningen att översätta just det här stycket av Jefferson är en blinkning till Proteus, som använde originalet i en kommentar – jag minns inte vilket inlägg – vilket var så totalt klockrent att jag inte kunde låta bli.

För det är här problemet ligger.

Vi har glömt att såväl patent som upphovsrätt från början var en kompromiss. En ofullständig avvägning mellan den frihet som borde vara och de behov upphovsmän och uppfinnare hade att kunna slå mynt av sitt arbete — snarare än att någon annan gjorde det i deras ställe.

Det naturliga är att kunskap, idéer och kultur rör sig fritt, de är de mänskliga skatterna, de som förmerar och förädlar hela mänskligheten.

Vi måste förstå att detta är idealet. Alla inskränkningar som görs i detta är möjligen något nödvändigt ont för att samhället inte annars förmår låta det kreativa vara det lukrativa för de kreativa. Därför måste varje ingrepp vara så litet som möjligt. Varje ingrepp måste vara villkorat till att det löser ett faktiskt problem, och varje problem som skall lösas måste faktiskt existera.

Det skulle vara intressant som ett experiment att införa ett globalt moratorium på upphovsrätten i ett decennium. Det skulle sedan utvärderas om de faktiska upphovsmännen till kultur av olika slag förlorat något på affären, och utifrån det skulle man kunna ta en diskussion. De faktiska upphovsmännen är inte skivbolag, förlag eller ens filmbolag — men för att vara schysst kan även deras öde utvärderas.

Personligen tror jag att det skulle vara ett par turbulenta år innan alla anpassat sig till den nya spelplanen, sen skulle deras affärer gå bättre än någonsin. Jag kan ha fel, men klart är att som det nu ser ut kommer väldigt många att bli förlorare.

Happy birthday to you???

Har någon sjungit ”happy birthday to you” för dig när du fyllt år? Har du kanske till och med gjort det själv? Har det funnits andra än familj och närmaste vänner som kunnat höra?

I sådana fall har du begått upphovsrättsbrott, för verket är skyddad av copyright fram till 2030 (tom 2016 i europa, eftersom Mildred Hill dog 1916 och Patty Hill 1946). Sången har sina rötter i slutet av artonhundratalet när de två systrarna Patty och Mildred Hill publicerade Good Morning To All i en sångbok för barn. Texten ”Happy Birthday” kom till senare, hur är osäkert. 1935 säkrade en annan syster Hill copyrighten för sången med den nya texten, vilket gav den skydd i 28 år med möjlighet till förlängning i ytterligare 28 år.

Med andra ord borde sången ha hamnat i public domain allra senast 1991 efter 56 års skydd.

Men ve och fasa, första delen av mickey mouse-lagstiftningen kom 1976 och förlängde skyddet till 75 år — det vill säga 2010. 1998 var det dags igen och skyddet blev nu 95 år, det vill säga 2030. I Europa är det skaparens livstid plus 70 år, det vill säga 2016 ut (som noterat).

2004 köptes rättigheterna av Time-Warner, som fortsätter hävda upphovsrätten. Vill du till exempel använda sången i en film kan du räkna med licenskostnader i storleksordningen $10000. Hör du den i en film, kan du kika i eftertexterna och kommer då att se namnen på de sedan länge döda systrarna Hill. Vi har alltså en sång som skrevs 1893, och som troligen bygger på diverse tidstypiska småmelodier som fortfarande 116 år senare inte ligger i public domain.

Det blir lite tröttande att läsa vad sådana som Jan Rosén hävdar, eller vilka lagförslag som ligger på bordet. När slutade upphovsrättskramarna ha kontakt med verkligheten? Tror någon på fullaste allvar att upphovsrätten i sin nuvarande form på något sätt stimulerar nytt skapande eller deltagande i kulturen?

Ett tips till upphovsrättsanhanget: Ta inte ens ordet moral i munnen innan ni är beredda att göra något konstruktivt åt det absurda i det nuvarande systemet.