Retorisk lathund för argumenterande korta texter

När journalister kallar bloggosfären för en kloak, så har de naturligtvis inte rätt, men de har inte helt fel heller. Det är en smältdegel inte lik någon annan och det är lika diversifierat som en multitud av konversationer i en stor folkmassa skulle vara, eftersom det är ungefär det det är fråga om.

För den som läser och försöker följa bloggosfären skulle det vara underbart om den blev lättare att ta till sig, lättare att läsa och hade renare och klarare analyser. Precis som när man talar, så finns det de som kan föra ett sammanhållet resonemang och de som mest bara bluddrar. Det innebär inte självklart att de som kan konsten har ett bra budskap. Inte heller att de som bluddrar inte har något att säga alls, bara att de inte är skolade i hur man får fram det man vill ha sagt.

Det finns mängder med vanliga fel som görs i parti och minut:

  • Man försöker spänna över för många frågor i en och samma text, vilket innebär att man inte kommer i mål i en enda fråga.
    Det är en fördel om du isolerar en enda fråga som fokus för artikel och argumentation.
  • Man försöker argumentera medelst ”ångvältsmetoden” och staplar argument på argument på argument till dess det inte längre går att läsa texten utan att somna.
    Det är en fördel om du låter läsaren tänka själv och väljer dina argument med omsorg — allt behöver inte sägas varje gång.
  • Man blandar vilt temporala former, perspektiv och metaforer, vilket istället för att lätta upp texten gör den tröttande.
    Försök att inte göra omedvetna växlingar och när du växlar, gör det medvetet och konsekvent (som i denna lista: man/du)
  • Man växlar mellan berättelse, teser och argument om vartannat, vilket gör att läsaren till slut inte kan reda ut vad det är man vill.
    Det är en fördel att använda en logisk struktur (exempel kommer senare), så att du inte tröttar ut läsaren.

Poängen är tydlighet och enkelhet så att läsaren snabbt förstår vad som sägs och varför. Budskapet blir inte bättre av att det är krångligt.

När man höjer nivån, så blir de egna åsikterna och ståndpunkterna klarare inte bara för läsaren utan även för en själv. Man trasslar inte in sig lika mycket, vilket gör det lättare att försvara och förklara om det behövs. När vi blir duktigare skribenter, så blir vi duktigare debattörer och i slutänden duktigare ideologer.

När man höjer nivån blir det lättare att hålla isär en frågas kärna från krims-kramset och att väga olika aspekters vikt mot varandra.

När man höjer nivån är man snäll mot läsarna som får lättare att läsa och uppskatta det som läses. Det gör att man får fler återkommande läsare.

Det är sant att vissa texter inte passar normala mallar, men de flesta mår faktiskt bra av enkelhet och tydlighet. Så även när man bryter mot retoriska regler är det bra att först använda dem.

Väl beprövad visdom

Tänk först på innehållet. Redan Aristoteles och Cicero sammanfattade kunskapandet i några hållpunkter: vad, varför, när, var, hur, vem och med hjälp av vad. Alla dessa har flera aspekter och är bra verktyg för att för sig själv klargöra vad som är tillräckligt kött på benen. Leta länkar, citat och fakta och bygg pusslet.

Sen behöver du strukturera dig. Det finns en klassisk retorisk struktur, en dispositio, som stötts och blötts under ett par millenia. Den har tagit sin form helt enkelt för att den fungerar. Det innebär inte att man alltid slavisk måste följa den, men däremot har man alltid nytta av att ha den med sig när man skriver.

Strukturen har sin grund i uppmärksamhet och trovärdighet. I början förutsätter man att man inte har någotdera, så därför skaffar man sig först uppmärksamheten och sedan trovärdigheten för att sedan lägga fram det man vill ha sagt och argumentera för det. Avslutningen är menad att återlämna frågan till läsaren och/eller sluta resonemanget, samtidigt som den ofta uppmanar till handling och samhörighet.

Strukturen är enkel, men enkelheten är bedräglig eftersom det krävs disciplin att följa den. Alla delarna har en roll och rollerna följer en logik. Man får helt visst bryta mot strukturen, men den är ett kraftfullt verktyg:

  • Inledning är till för att väcka uppmärksamhet och/eller att sammanfatta varför och vad. Här kan du vinna eller tappa en läsare, så lägg mycket krut på en bra inledning.
    I denna artikels första två stycken använder jag kloakliknelsen, konversationen och skolningen för att sätta ramarna för artikeln.
  • Bakgrund/berättelse är menat att ge kött på benen, att förklara mer och ge en kontext. Dessutom byggs trovärdigheten upp. Den kan vara kort eller lång, men är den lång bör huvudfrågan redan ha berörts i inledningen.
    Jag använder listan över typiska dumheter och motsvarande metoder att hålla rent.
  • Tesen i sin tur förklarar själva poängen, vad man är ute efter, artikelns kärna. Det är en bra sak att skriva först, så att den får en disciplinerande funktion på resten av författandet.  
    Jag använder resonemanget om enkelhet.
  • Disposition utelämnas oftast i kortare texter och tal. Om du har många aspekter att ta upp kan det vara bra att först spalta upp dem för läsaren/lyssnaren. I den anglosaxiska juridiska traditionen används ofta en disposition i slutanförandet inför juryn för att preparera marken för argumenten och se till att lyssnaren inte missar någon aspekt.
  • Argumenten är till för att stödja tesen. Börja och sluta med de bästa argumenten och fyll ut mellanrummet med övriga argument som förtjänar att tas med.
    Jag använder tankens renhet, att inte trassla till det för sig och att få fler läsare som argument.
  • Kontraargument, när man väljer att ha med dem, är till för att mota olle i grind. I praktiken använder man dem när man redan på förhand känner till motargument och vill bemöta dem direkt.
    Jag kontrar en invändning om att alla texter inte passar mallen.
  • Slutordet är platsen för pedagogiska resonemang som det här, för sammanfattningar, för att sluta resonemangen, för att skapa vi-känsla och för att mana till handling.

Utöver strukturen finns tre aspekter/typer av argumentation kallade ethos, logos och patos. Ethos har samma ordstam som etik och handlar om trovärdighet, att visa att man vet vad man pratar om och är värd att lyssna på. Logos handlar om logik och stringens. Patos i sin tur handlar om känslor, motivation och vädjan.

Den som är riktigt skicklig kan få med både struktur och aspekter i ett enda stycke, till exempel:

Jag blir så förbaskat trött på det trygghetsknarkande kontrollsamhället där dårarna tycks ha satts att sköta dårhuset. Under senare år har kontrollen löpt amok med både kameror, avlyssning, registrering och tillhörande lagstiftning. En sammanställning av nya kontrollerande lagar, som den hos opassande, är därför väldigt dyster läsning. En god start på arbetet att komma åt dumheterna vore att riva upp såväl FRA som IPRED och vägra införa teledatalagringen. Dels finns det inget som visar att dessa fyller den funktion de påstås ha och dels kommer de rent konkret att göra medborgarna osäkra, självcensurerande och rubba tilliten till vårt demokratiska samhälle. Håller vi tyst så accepterar vi utvecklingen. Håller vi tyst visar vi att vi inte värdesätter demokratin. Håll inte tyst!

Ethos, logos och patos. Inledning, bakgrund, tes, argument och avslutning i ett enda stycke… Fler exempel önskas!

Come on!

PS Jag får väl räkna med att en drös av våra texter här analyseras och sågas utifrån min lathund… Shit happens 🙂 DS

PPS Hållplats Hålldén körde under juli en liten serie med Retorik — så funkar det: Del 1, del 2, del 3, del 4 och länkade även till Westanders PR-handbok, som är väl värd en stunds läsning. DDS

För att skriva måste man läsa… först

Jag tog en blogg/Twitter/Skype/mejlpaus över jul och har nu tillbringat några timmar med att läsa ikapp. Många tycker jag är lite galen i mitt tvångsmässiga behov att läsa backlogg: Att skumma igenom hundratals blogginlägg och det de eventuellt länkar till. Och jag kan medge att det finns en släng av tvångshandling i det. Men i ett av många inlägg jag skummade fann jag en sundare förklaring till mitt beteende.

Det var inlägget Jag outar mina tvivel av Anna Lindberg på Mindpark. Hon avslutar sin lista på tvivel med att fundera kring det sociala i de sociala medierna.

>När jag tvivlar som mest tänker jag att vi har tappat den grundläggande förmågan att faktiskt vara sociala. Att lyssna intresserat, utan att försöka räkna ut var i samtalet man kan sätta in sin egen stöt. Istället letar vi efter fame och framgång, precis som när det handlade om att synas i tv-rutan. Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.

Och här tror jag kärnan i mitt tvångsmässiga läsande. När du samtalar med någon måste du lyssna för att kunna tala, annars blir du aldrig hörd. Värdet i det du säger hämtas bland annat i din förmåga att lyssna på din samtalspartner och hämta energi, infallsvinklar och kopplingar i deras berättelser och tankevärld när du svarar.

Om bloggandet är ett samtal, om twittrandet ska vara ett samtal, så blir det bara det om vi ”lyssnar” dvs läser mer än vi skriver. Jag kan inte skriva ett blogginlägg utan att först ha koll på vad en av mig arbiträrt utvald skara väsentliga bloggare och nyhetsmedier har skrivit om ämnet. Jag behöver läsa först och koppla mitt skrivande till vad andra redan skrivit (antingen uttalat genom länkningar och citat eller outtalat genom att jag påverkats av det jag läst).

Så jag läser stora mängder text, ibland så stora att jag inte hinner skriva. Sen skriver jag, om det känns som att jag fortfarande har något att tillföra till samtalet. För att skriva måste jag läsa.