När Douglas Adams uppfann sin Bistromathic drive hade han nog inte haft beröring med den svenska skoldebatten. Om det är någonstans matematiken och rumtiden upphör att bete sig rationellt är det i curriculumdiskussioner. Visst beter sig matematiken irrationellt i restauranger, men när vi diskuterar timplanerna i skolan så upplöses sambanden mellan talen, tiden och tanken. Det hade Douglas Adams förstått att utnyttja.

De senaste decennierna har en rad nya ämnen lanserats för omedelbart införande i våra skolor: etik, datakunskap, sex och samlevnad, miljö, genuskunskap, grundläggande IT-kunskap osv. Ingen har någonsin brytt sig om att definiera var tiden för det nya ämnet ska tas ifrån. Tydligen utgör skolan ett system där det alltid går att trolla fram extra tid.

Tänk vilken praktisk ordning det vore om man ska konstruera ett framdrivningssystem som skall fungera för världsrymdens oändliga avstånd.

Den svenska skolan har i själva verket slut på tid, under trycket från en ständigt ökande kunskapsmassa, när det som för några decennier sedan var frontlinjeforskning plötsligt anses tillhöra allmänbildningen. Samtidigt gör konservatism och revirtänkande det mycket svårt att stryka något av det som traditionellt anses höra till kunskapsstoffet. Vi kan till och med fortfarande se spår av den medeltida skolans trivium och quadrivium i vår läroplan.

Trivium och Quadrivium

Kursplanerna i ämnena sväller samtidigt som många ämnen fått färre timmar i timplanerna. Till slut kommer det att spricka, om det inte redan har gjort det. Det finns de som hävdar att orsaken till att lärare vid högre läroanstalter klagar på att varje generation elever kommer till dem med svagare förkunskaper, inte har att göra med att skolan blivit sämre, utan att eleverna idag kan mindre och mindre om ett allt större område.

Lösningen på problemet, att det inte går att stoppa in fler ämnen i våra sprickfärdiga kursplaner, har blivit att man istället säger att vissa nödvändiga perspektiv ska belysas ämnesöverskridande som fokusområden eller infallsvinklar. Detta kanske låter som en lösning, men det har sina egna inbyggda problem.

En lärare ska inte bara undervisa i sin specialdisciplin utan också ta i beaktande att göra det så att etiska förhållningssätt, genusperspektiv, ekologisk hållbarhet, dataanvändning och kritiskt tänkande belyses, beaktas och/eller tillämpas. Till slut är läraren så yr i huvudet av alla avvägningar mellan allt detta viktiga att inget fokus finns kvar till själva ämnet.

Jag tror inte skolan mår bra av politisk styrning. Jag tror skolan mår bra av att det sätts upp ramar som är hållbara över tid, att lärare, kollegier och skolledningar ges största möjliga autonomi inom dessa ramar och att det finns system för resurstilldelning som är transparenta, rimliga och förutsägbara.

Låt lärarna ta hand om skolan. Den yrkesstolthet det skulle ge dem skulle öka statusen och attraktionskraften hos läraryrket. Om lärarna hade självförtroendet och respekten att det är de som gör en bra skola möjlig skulle de också värdesättas ekonomiskt. Skolan skulle börja spendera sina resurser på lärare istället för på byråkrati eller mirakelkurer.

Detta inlägg skrivs som en del av den pågående breddningsdebatten inom Piratpartiet. Närmare bestämt som en reaktion på en motion om att införa kritiskt tänkande som skolämne. Det är min fasta övertygelse att en pirat skolpolitik måste bygga på principen att vi inte reglerar skolan mer utan mindre. De sakpolitiska ställningstaganden vi gör borde inte handla om enkla konkreta förslag för att ta tag i olika symbolfrågor. Svensk skolpolitik har redan för mycket av sådan politisk klåfingrighet. Ett av skolans största problem är att alla tror sig vara experter, eftersom alla har varit elever och många har varit föräldrar till elever. Som brukare av skolan anser vi oss veta hur den ska bli bättre. Oftast genom just vår favoritkäpphäst.

Skolpolitiska program borde handla om att minska regeltrycket och klåfingrigheten till förmån för tydliga ramar, stor autonomi inom dessa och en förutsägbar och rättvis tilldelning av resurser. Vi pirater borde leta efter förslag som åstadkommer detta. Jag har själv motionerat till det pågående årsmötet om att skolan borde ta ekonomiskt ansvar för skapandet och vidmakthållandet av kollaborativa öppna läromedelsprojekt och referensdatabaser (som t ex Wikipedia) istället för att spendera pengar på dyra kommersiella läromedel. I en annan motion diskuteras elevhälsovård och psykisk hälsa. Den typen av övergripande beslut om formerna för skolverksamhet tror jag är viktiga. Där finns det handfasta framtidsinriktade reformer att göra.

Nu införs betyg från sexan i den svenska skolan. Jag är en rabiat betygsmotståndare ska erkännas. Jag har svårt att se någon kunskapsproducerande situation där värdet av att kunna göra urval bland deltagarna i efterhand överväger de destruktiva inslag själva mätandet innebär för den pedagogiska processen.

Då menar jag inte att det är fel att mäta, jag menar bara att betygen mäter fel saker på fel sätt i de fall de överhuvudtaget mäter något.

När en lärare vet att den ska sätta betyg på de som deltar i undervisningen påverkar det honom eller henne på en rad sätt. Urvalet av ämnesstoff, var man sätter fokus och hur man skildrar det blir plötsligt föremål för prövningar utifrån frågeställningar som: kan jag ha med det här på provet, hur mäter jag det här, vad är en godkänd förståelse. Dessa ersätter givetvis inte andra relevanta frågeställningar för undervisningen som: är detta intressant, är detta viktigt eller är detta relevant, men de undanträngs i någon mån.

Elever eller studenter som vet att de ska betygssättas gör naturligtvis samma typ av bedömningar. Frågan om hur man uppnår ett bra resultat i betygshänseende överskuggar snart frågan om man lär sig något.

Jag tror vi kan ersätta betygens pedagogiska och roll. Jag tror det finns andra instrument för att mäta om inlärning sker och för att skapa motivation. Jag tror att instrument som inte designats som urvalsgrund till högre studier eller arbete, påverkar undervisning mindre. Vi kan använda andra metoder för att kontrollera att inlärning sker, andra metoder för att skapa motivation, som är bättre än betygen.

Det finns pedagogisk forskning som tyder på att det främst är när vi mäter i nära anslutning till inlärningen som vi får bäst inlärnings- och motivationseffekter. Elever och studenter får bättre hjälp om vi mäter direkt och/eller om vi tydligt visar vad vi mäter än av allmänna bedömningar i efterhand.

Men till detta behövs det engagerade och ambitiösa lärare som inte är upptagna med att mäta och dokumentera sitt mätande för att kunna sätta rättvisa betyg.

Ambitiösa lärare finns

Överallt i skolan har vi dessa ambitiösa lärare som skulle kunna ge både elever och deras föräldrar mer relevant information än ”han ligger på gränsen till VG”. Ett exempel jag vill visa är från en helt vanlig kommunal skola för yngre elever. Lärarna där sammanställde och skickade ut skriftliga omdömen till alla barn och deras föräldrar av den här typen:

Bild
Under våren har vi arbetat med gips, lera, kroppens proportioner, tryck, hur man kan rita av bilder samt olika tekniker. Du visar ett bra intresse för ämnet även om det inte alltid blir som jag tänkt det.

Musik
Du når målen för årskurs 6. Du arbetar bra på musiken. Du är positiv och intresserad vilket gör att du tar till dig kunskapen på ett myket bra sätt. Du har en bra utveckling i ditt instrumentalspel.

Biologi
I biologi har vi arbetat med människokroppen. Du har lärt dig om skelettets uppbyggnad och funktion. Du har läst om organen hjärta, njurar, lungor och könsorgan. Du har fått lära dig hur blodet transporteras runt i kroppen samt dess funktion. Du har också läst om vad som händer under puberteten. Du har visat att du tagit till dig fakta både genom diskussioner och förhör. Du har varit aktiv vid försök och experiment. Du har visat nyfikenhet och intresse.

Engelska
Vi har arbetat mycket med muntlig engelska där du fått visa att du kan delta i diskussioner, spela upp enkla samtal och göra muntliga redovisningar. Vi har också tränat grammatik; some/any, this/that, frågeord och verb. Du har övat din förmåga att skriva längre texter på engelska. I de prov och förhör vi har haft har du visat på bra ordförståelse och grammatik. Du är alltid väl påläst och visar stort intresse för ämnet. Du når absoult vårens mål.

Idrott & Hälsa
Eleven har uppnått målen. Under vårterminen har vi t.ex:
arbetat med dans – bugg och cha cha, redskapsgymnastik – matta, hopp, räck, ringar. Olika bollspel,
framförallt volleyboll. Efter påsklovet har vi mestadels varit ute och bedrivit olika idrottsaktiviteter i skog och på
skolgård. Du ligger bra till kunskaps- och färdighetsmässigt
inom nämnda områden.
(…)

Jag tror att den här typen av dialog mellan lärare och elev, lärare och föräldrar och den här typen av dokument är långt mycket värdefullare än en kolumn med siffror eller bokstäver. Vi kommer inte heller ifrån det faktum att kunskap är svårmätbart. För att inte tala om att vilket betygsystem vi än skapar, ska det administreras av felbara människor. Betyg kommer därför alltid innebära ett visst mått av godtycke.

Svensk skola är nästan alltid i fokus. Någon aspekt av den är ständigt högaktuell i samhällsdebatten. Är det inte betygen, så är det kommunaliseringen, de dåliga kunskaperna hos våra ungdomar eller smutsiga toaletter. Just nu debatteras förslaget att redovisa den ogiltiga frånvaron i terminsbetygen.

Skola och utbildning har tagit en ovanligt stor plats i mitt liv. Jag har inte bara varit elev i 12 år och student i ytterligare några. Jag har också varit lärare både i skolan, på vuxenutbildningar i den ideella sektorn och i näringslivet. I min universitetsexamen var pedagogik huvudämnet. I min släkt kryllar det av lärare. Jag har utbildat lärare och varit pedagogisk handledare åt utbildningskonsulter. Jag har anordnat studiecirklar och kursverksamhet. Under några år drev jag ett utbildningsföretag. När jag var kommunalpolitiskt aktiv var jag suppleant i gymnasienämnden. Idag har jag två barn i den utskällda svenska skolan.

Är skolan värd sitt dåliga rykte? Det är svårt att svara på. I debatten om skolan så blandas förenklingar, svårtolkade mätresultat och skillnader i grundläggande utgångspunkter på ett sätt som gör det mycket svårt att avgöra skillnaden mellan fakta och argument. Hur bra skolan är beror helt enkelt på vad vi menar med en bra skola.

Jag själv tror att den svenska skolan är mycket bättre än sitt rykte. Kanske inte den bästa skolan i världen, men den är bra. Bättre än vad den har varit och i ständig förbättring. Skolans stora problem är vår syn på den - bilden som målas upp i media och samhällsdebatten av ett misslyckande. Det sätt vi talar om skolan formar den. Att vi ständigt återberättar exempel på skolans misslyckande, men bra sällan de tusentals solskenshistorier den också rymmer gör skolan sämre än vad den behöver vara.

En verksamhet som ständigt förringas, ett yrke som bespottas och en plats som svartmålas får svårt att dra till sig de bästa människorna. Med dåligt rykte följer låg status och låga löner. Med en stämpel av misslyckande i pannan blir det svårare och svårare att lyckas.

Den bästa skolan är en skola med en modern humanistisk människosyn. Elever är människor först och produkter i en kunskapsfabrik i sista hand. Vi har en skola som strävar efter att bejaka elevernas initiativförmåga, som låter dem vara med och forma sin utbildning. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola med en realistisk kunskapssyn. Kunskap är en process, en pågående förändring i våra uppfattningar om omvärlden. Kunskap är inte synonymt med vetande. Kunskap är också ett verktyg för inhämtande av mer kunskap. Vi har en skola som sätter elevernas lärande före katederundervisning och faktakunskaper. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola som inser att målet är att lära in och inte ut. Vi människor lär oss själva. Modern neurofysiologisk forskning visar att kunskapsinhämtning är en kreativ process. Undervisning kan vara en metod för att starta eller påverka inlärning aldrig ersätta det. Vi har en skola som har förstått att den egna motivationen och intresset står i centrum för all inlärning. Det ska vi vara stolta över.

Även i den bästa skolan finns det naturligtvis saker som inte fungerar. Skolan och de som är verksamma i den har en ohyggligt svår uppgift. En lärare är i direktsändning stora delar av arbetsdagen inför en publik som ofta är där under tvång. Med begränsade resurser ska hon eller han väcka intresse för information som inte efterfrågas i konkurrens med hela populärkulturen. Att resultaten kan skifta och att de ibland är rena katastrofen ska vi inte sticka under stol med.

Jag har naturligtvis åsikter om vad som är dåligt och vad som kan förbättras i svensk skola. Liksom jag har åsikter om de olika förslag och krav som ställs i debatten. Men det tänker jag skriva om en annan gång. Det här är inte ett inlägg i den debatten. Det här är en vädjan om att se till det som är bra. Att hjälpas åt med skolans varumärkesproblem.

Jag vill att vi börjar tala om när skolan är bra. Jag vill höra historier från nöjda elever, föräldrar och lärare. Historier om unga människor som lämnat skolan väl förberedda för livet. Historier om elever som fått det stöd som behövts av engagerade lärare. Historier om lärare som gör ett bra jobb tillsammans. Vi vet ju alla att de historierna finns att de kanske till och med är fler än historierna om skolans misslyckande.

Men goda nyheter kommer inte i tidningen, tyvärr.

Idag startar jag en Facebookgrupp: Den bästa skolan. Där hoppas jag få se alla de historier som så sällan syns i debatten om skolan. Jag hoppas vi ses där.

I fredags lyssnade jag på ett föredrag av en engagerad matematiklärare från Almåsskolan i Lindome. Han och några kollegor har dragit igång ett projekt för att förbättra undervisningen i matematik och samtidigt förhoppningsvis öka elevernas intresse för ämnet och höja dess status.

En del av detta arbete är att förvandla matematiken till ett mer laborativt arbete. Matematiklärarna i fråga har under hösten börjat sammanställa ett stort material av laborationer av olika svårighetsgrad som passar för elever mellan 9 och 15 år. Ambitionen är att täcka så stor del av ämnet som möjligt. Det handlar om labbar i så skilda delar av matematiken som t ex: taluppfattning, algebra, geometri, bråk och procent, samband och förändring, statistik och sannolikhet.

Men laborationerna i sig är inte tillräckligt för att förändra situationen. I projektet på Almåsskolan är målet att bygga klassrum som är avsedda för matematikundervisning – matteverkstäder. Det handlar om ett rum som är utrustat för matematiklaborationer, men som också har en högre datortäthet och tillgång till pedagogiska spel som kan öka matematikförståelsen.

Jag tror på det här. Ett specialiserat rum med laborationer, mattespel och tillgång till datorer skulle kunna väcka liv i en överteoretisk och tråkig matematikundervisning.

Datorer och laborationer

För att åstadkomma det lärarna på Almåsskolan vill behöver man två resurser som är begränsade (lokaler, läromedel och lite matematikspel ryms inom skolans ordnarie budget): Datorer och kvalitativa laborationsmaterial, att på en enskild skola åstadkomma detta är tufft.

Om vi börjar med datorerna. På Almåsskolan har man inte ens en dator per tionde elev. Att hastigt och lustigt få fram två klassrumsuppsättningar datorer (oavsett om det är för hel eller halvklass) inom ramen för en upphandling i en normal kommunal IT-miljö är helt enkelt omöjligt utan extra anslag. Utvecklings- eller projektanslag kan inte alltid användas till denna sorts investeringar.

Laborationerna är också en rejält resurskrävande insats på en enskild skola. Det är mycket arbetstid som går åt för att skapa ett brett och djupt material för eleverna att arbeta med. Det är bara möjligt på skolor där man har lärare som brinner för uppgiften som är beredda att lägga av sin fritid.

Svärmtänkande

Nu tror jag detta är precis ett sånt problem som löses enklare med svärmkraft än med gammaldags resursallokering. Alla inblandade behöver bara släppa tankegången att det ska byggas upp ett kapital, intellektuellt och maskinbaserat som någon ska äga. Både datorer och laborationer är resurser att bruka inte saker att äga.

Om alla engagerade mattelärare i Sverige (eller t o m i världen) hjälptes åt att kreera laborationer och skriva laborationsinstruktioner, skulle man på en wiki eller i en liknande miljö bygga upp ett stort samägt material på relativt kort tid. Om man gjorde på samma sätt med andra delar av undervisningen skulle man snabbtt kunna minska behovet av att använda pappersläromedel. De sparade pengarna från läromedelssidan skulle räcka till en hel del datorer om kommunerna var beredda att bestycka skolorna med äldre datorer som kör Open Source-mjukvara; datorer som utan problem kan köra den sortens applikationer en grundskoleelev behöver i skolarbetet – man kommer långt med webbaserade applikationer som Googledocs idag.

Om man lät en del av driftandet och skötseln av dessa ”labb”-datorer falla på eleverna, som i många fall har ganska bra koll och i samtliga fall behöver lära sig hur en dator fungerar, skulle man också kunna spara pengar som idag går till de som tillhandahåller IT-support.

Vad hindrar en sådan här lösning av problemet? Två saker: Kunskapen finns inte alltid i skolan?
Kunskapen finns definitivt inte hos politikerna? Om kunskapen funnes bland politikerna kunde man se till att utbilda skolpersonalen på området. Men nu händer inget, för de som är satta att förvalta skolan och kan påverka hur datorer, läromedel med mera sköts, vet inte tillräckligt mycket om moderna möjligheter.

Är det inte dags att göra något åt detta? Jag har själv varit tveksam till om Piratpartiet har i kommunala val att göra. Men efter dessa funderingar börjar jag bli tveksam. Om man kan ha kommunala enfrågepartier runt frågor som att stoppa ett flygplatsbygge, ett vägprojekt eller liknande, varför då inte runt skolan och skolansutveckling in i IT-åldern. Vi pirater bär på kunskap och idéer runt svärmtänkande och användning av datorer som skolan skulle ha nytta av. Kanske skulle vi sikta på en pirat i varje gymnasie-/skol-/utbildningsnämnd!

Fast ändå, för mig kvarstår frågan – hur smala politiska program kan man egentligen gå till val på?

Sedan jag skrev om Carin Jämtins debattartikel har debatten fortsatt, främst inom socialdemokratin. Erik Laakso skrev ett ”socialliberalt” inlägg med tankar och argument som påminde mycket om mina. Robert Noord och fem andra socialdemokrater skrev en debattartikel i DN under rubriken ”Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna”. Tydligen finns det gott om ledande socialdemokrater som inte stämmer in i Jämtins syn på vinstdrivande företags roll i välfärden, vilket innebär att jag var onödigt skarp och generaliserande i mitt förra inlägg.

En debattartikel i SvD skriven i samverkan mellan socialdemokraternas Lars Stjernkvist, moderaternas Johnny Magnusson och nationalekonomen Ingvar Nilsson pekar ut en ny riktning för diskussionen om offentlig finansierad välfärd i privat eller annan regi.

Det vore glädjande om den interna socialdemokratiska debatten om formerna för produktion av vård, skola och omsorg kunde avslutas åt endera hållet. Just nu tycks det finnas starkt stöd både för privata alternativ och för den gamla tanken om att offentligt finansierad välfärd bör produceras i offentlig regi. Enn Kokks reaktion är ett exempel på traditionalisternas syn på socialdemokratisk förnyelse.

Den socialdemokratiska partikongressen i höst har möjligheten att åtminstone ta ett första steg mot att återskapa en skola, som syftar till att öka jämlikheten i samhället.

Just strävan att öka jämlikheten i samhället är det som mest av allt särskiljer socialdemokratin från andra politiska idériktningar, även socialliberalismen.

Det tycks de socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin inte begripa.

För den politiska valfrihetens skull vore det inte så dumt om socialliberalismen, en på många sätt sympatisk men ändå otillräcklig idériktning, åter fick ett eget parti att frodas i.

Enn Kokk är knappast ensam om sina åsikter.

Varför vill jag då se en avslutning av socialdemokratins interna diskussion? Jag skulle önska att vi kunde lägga hela diskussionen om formerna för välfärden åt sidan. Antingen genom att förnyarna (om man kan kalla dem så) vinner socialdemokraternas inre strid, eller genom att traditionalisterna gör det och svenska folket (förhoppningsvis) visar i val att de inte är intresserade av att få de gamla offentliga monopolen tillbaka.

I mitt jobb talar vi ofta om vadet och huret. När man ska starta ett projekt måste man ta ställning till vad man vill uppnå och hur man vill uppnå det. Många har en tendens att hoppa direkt till frågan om hur innan man är helt klar över frågan om vad. Det fungerar dåligt. När man inte är riktigt klar över vad man vill uppnå, vad man vill göra, vad man vill åstadkomma så blir kvaliteten på beslut om hur man ska gå tillväga ganska låg. Ofta sitter man sedan fast i dessa hur-beslut, trots att man när målet med eller innehållet i projektet klarnar kanske hade velat göra på ett annat sätt. Det kan handla om en redan bokad lokal, ett val av kommunikationskanal eller fastslagna arbetsformer.

Enligt min mening har svensk välfärdsdiskussion fastnat i samma dilemma. Vi är fast i en strid om hur välfärden ska produceras innan vi gjort klart för oss vad det egentligen är som ska produceras. Det vore mycket bättre om vi kunde få till en bra debatt om välfärdens mål, om de krav vi som medborgare ska kunna ställa på den och om det innehåll den ska ha istället.

Perpektivet att det vore bra med en debatt om välfärdens innehåll har väckts av andra som t ex Kent Persson som skriver om sjukvården. Det berörs också av Peter ErlandssonAndersson i hans kommentar till debattartikeln av Robert Noord et al. I artikeln som jag länkade till i början berör författarna också detta perspektiv:

I dag när Skolverket prövar tillstånd för friskolor läggs störst vikt vid bolagets ekonomiska och administrativa delar. Det vill säga att frågan om det finns betalda skatteskulder är viktigare än vilken kvalitet den blivande friskolan kommer att få.

Vi vill tydliggöra kvalitetskraven i samband med att frågan om en friskolas rätt till bidrag behandlas. Kvalitetskraven kan handla om skolans möjligheter att anställa behöriga lärare, garantera den pedagogiska insikten samt att skolan har möjlighet att följa kunskapsmålen.

Eftersom jag själv som pedagog och fd utbildare, som förälder och som fd fritidspolitiker med skolfrågor på agendan är extra intresserad av just skolfrågor så är det just denna fråga som griper tag i mig.

Problemen i den svenska skolan handlar inte om vem som äger eller driver skolorna. Den handlar om en otillräcklig politisk styrning och kontroll. Bra skolverksamhet bedrivs av duktiga pedagoger med ett tydligt uppdrag. En duktig lärare på en skola med en bra värdegrund och tydlig ledning från rektor. Ett duktigt kollegium på en skola som drivs av en huvudman med tydliga visioner för sina skolor. Duktiga tjänstemän och lärare i en kommun där pålästa och starka politiker styr skolan. Ni förstår vad jag är ute efter.

En bra svensk skola växer ur övertänkta mål, tydligt ledarskap och bra uppföljningsarbete. Det handlar dels om kravställandet. Oavsett huvudman för skolan måste vi hitta arbetssätt som gör att vi genom översyn och styrning kan se till att skolan följer läroplanen och lever upp till kvalitetsmålen. Det handlar också om den pedagogiska kunskapen. Att det vet vi om barn och ungdomar och deras lärande idag tillåts få genomslag i hur vi bedriver skolverksamhet. Det finns ett starkt lekmannainflytande över skolan genom skolpolitiker och föräldrar som har starka åsikter om hur skolverksamhet borde bedrivas ibland utan att ha stöd i vare sig beprövad erfarenhet eller pedagogisk vetenskap.

Jag tror att det är bra om skolan är starkt målstyrd med stor frihet för utförarna (kommuner och friskoleföretag, men också enskilda skolor) att utforma verksamheten. Jag tror på en låt tusen blommor blomma attityd. Jag tror att engagerade och duktiga lärare och rektorer kan göra stordåd med de resurser som finns om de får ett stort ansvar för verksamhetens utformning och utveckling.

Men, för att vi ska våga släppa dem fria måste vi få tjänstemän och politiker som är duktiga kravställare och bra på kvalitetsuppföljning. Regelverk och styrdokument för skolan måste ge dem möjlighet att sätta stopp när verksamheter utformas på ett sätt som går ut över kvaliteten på undervisningen eller över eleverna. Detta gäller för såväl friskolor som för kommunala skolor. Ett extremt exempel på vad som händer om kravställandet inte fungerar är utvecklingen på Hammarkullsskolan i Göteborg. Det duger inte att det är först efter en tingsrättsdom för våldtäkt som det synliggörs att skolan har ett mönster av sexuella trakasserier. Någonstans på vägen har uppföljning och kravställande gått snett. Nu är vi i en situation då man bara kan hålla med GP:s ledarskribent: stäng skolan!

Det är alltså inte så enkelt som att man kan släppa formerna fria och låta väljarna välja. Det kan bli ett dyrt experiment när vi talar om barn och ungdomars framtid. Hur många av elever och föräldrar till dessa visste något om sextrakasserier när de valde Hammarkullsskola t.ex.

Hur sådana styrdokument och regelverk skulle kunna utformas och se ut är en av de saker som en skolpolitisk diskussion borde handla om. Men det får anstå till ett annat blogginlägg, om ingen annan vill ta upp pennan…