Obligatoriskt gymnasium

En varningslampa om att oljan är slut lyser rött på instrumentpanelen i din bil, hur reagerar du?

Det rimligaste att göra är att köra åt sidan och kolla om du faktiskt har någon olja i motorn. Om du har det och om temperaturen i motorn inte plötsligt stigit i höjden, så kanske du chansar på att ta dig till närmaste mack för att få hjälp att kolla noggrannare. Vad du än gör så nonchalerar du inte problemet, för bara för att det finns olja i tråget innebär inte självklart att den når dit den ska.

Mindre rimligt, men troligen alltför vanligt är att knacka på lampan och tänka vafan… Sen köra in på närmaste mack och fylla på mer olja oavsett om det behövs eller inte, tänka att det var det och köra vidare. Lampjäveln lyser på i godan ro, men det skiter man i för man vet ju att man har olja i tråget, så det bara måste ju vara fel på lampan.

Lite som roten till alltför många säkerhetshål och buggar… istället för att reda ut varifrån ett fel verkligen kommer, så ser man till att felet inte syns.

 

xkcd

 

Socialdemokraterna och miljöpartiet har hur som helst fått för sig att det är en bra idé att göra gymnasiet obligatoriskt. I botten finns två orsaker:

  • Dels är man näst intill oanställningsbar för alla jobb som inte baseras på någon slags lönebidrag om man inte har åtminstone ett gymnasiebetyg, oavsett om det rent faktiskt behövs eller inte.
  • 99% av ungdomarna söker sig iofs in i gymnasiet, men bara 72% har en examen vid 20 års ålder.

Så varningslampan lyser, något är skitfel.

I en grupp av hundra tjugoåringar, så är det 28 som inte har gymnasiebetyg, av dem är det endast 1 (en) som aldrig kom in.

27 av 100 ungdomar klarade inte av att slutföra, eller kände sig inte motiverade att slutföra en utbildning som i det närmaste är en förutsättning för att ha en chans på arbetsmarknaden.

De rimliga tolkningarna på ett sådant problem är att gymnasierna inte håller tillräcklig kvalitet, att de inte är tillräckligt bra på att motivera, eller att gymnasiet helt enkelt inte är till för alla sexton- till nittonåringar. De rimliga tolkningarna innefattar inte att vi är för dåliga på att tvinga våra ungdomar att gå i skolan.

Att införa tvång är istället som att hälla mer olja i tråget utan att först kolla om det är det som är det verkliga problemet. Sure, de ytterligare resurserna som utlovats skadar säkert inte, men inte heller löser de problemet om man inte först tagit reda på var problemet sitter. Tvång kan till och med skada för den som håller på att bli vuxen. Läs gärna Johan Norbergs kolumn på temat ”S och MP vill sätta polisen på de skoltrötta”:

Men det fanns också ett replikskifte som hade stor betydelse för mig. Vi hade en gång en vikarie i engelska, som noterade mitt utåtagerande beteende, och höll kvar mig efter lektionen och frågade varför jag agerade så. Jag svarade att jag inte tyckte att gymnasiet gav mig någonting, och att jag avskydde att vara där. Då svarade han ”Men gå hem då.”

Han förklarade att det var en ursäkt som fungerade på högstadiet, dit jag tvingats, i sista hand med polis om jag vägrade dyka upp. Men gymnasiet är frivilligt. Om jag tyckte att det var ointressant eller destruktivt kunde jag strunta i det.

Men genom att komma dit hade jag förbundit mig att göra mitt bästa av det och i alla fall inte störa dem som gjorde det. Jag var på väg att bli vuxen och då borde jag agera lite vuxet.

Flexibilitet inte tvång

Möjligheterna att kunna ta igen det man förlorat senare är tricket. Alla kommer inte kunna, eller vilja gå gymnasiet som duktiga små robotar precis mellan 16 och 18 års ålder. Inte ens om vi har världens bästa gymnasium, med världens bästa, mest motiverade och högst aktade lärare.

Istället för att ersätta spirande unga vuxnas motivation och mognad med tvång, ger man dem möjlighet att komma ikapp. Vuxengymnasium, distansutbildning, deltidsutbildning – alla dessa är vägar att reparera skadorna på de egna studierna, när den egna motivationen till slut hinner ikapp. Det har vi alltid vetat, men vi kanske har glömt bort att vi skall komma ihåg det?

Samtidigt har vi problem med kvaliteten och kompetensen. Man skall i och för sig inte överdriva. Det är lätt att dra i larmklockan, men hur djupa problemen egentligen är, är inte fullt så självklart.

Det finns dock områden där man med fog kan påstå att det skulle kunna vara bättre. De som jobbar inom läraryrket måste få en eloge för vad de gör och många av dem är bra. Samtidigt är lärarna undervärderade och många som tidigare skulle kunna sökt sig till lärarutbildningarna väljer idag andra alternativ just därför. Varför välja ett yrke där man får så lite uppskattning, är så underbetald och har så låg status. Att gå till näringslivet är då troligen bra mycket mer lockande.

Med risk för att säga att det var bättre förr, så tror jag mer på möjligheterna att upprätthålla en hög utbildningskvalitet med en yrkeskår som dels har hög självkänsla, dels ett erkännande från omgivningen och dels ett intyg på det egna värdet i lön, förmåner och tid. Den systematiska nedvärderingen av lärarna som skedde från tidigt nittiotal och framåt, den rensade lärarutbildningarna från många av de verkliga talangerna och de som är kvar tycks inte riktigt tro på sig själva på det sätt jag minns från åttio- och nittiotalet.

Hur som helst så har vi inte direkt gjort det lättare att komma igen för elever som inte orkar följa mönstret, utan snarare sparat in alltmer på just den flexibiliteten.

Kanske är det i den änden vi behöver börja? Återge lärarna som yrkeskår deras yrkesheder och ge de elever som inte orkar möjligheten att reparera skadan av sin skoltrötthet. Kanske till och med ifrågasätta om varje förbaskat yrke från hamburgervändare och städare till snickare och plattläggare verkligen kräver gymnasiekompetens?

Finns flexibiliteten att ångra sig och läsa upp betygen, så kanske man kan jobba några år och sedan komma på att man vill något mer. Då skulle vi få in folk i ”intellektuella” yrken, som har fler erfarenheter än de de fått i skolbänken, det om något skulle väl vara ett revolutionärt koncept?

 

(Artikelbilden cc(by-sa) länk till fotograf)

Skola, datorer och binär alfabetism

Jag ska i denna bloggpost testa tanken om det kan finnas något man skulle kunna kalla för binär alfabetism, en slags grundläggande färdighet kombinerad med teoretisk insikt kring den moderna informationstekniken, som det skulle vara  skolans plikt att ge det uppväxande släktet. Som är mycket viktigare än träning i att hantera de olika datorprogram, som för tillfället används i arbetslivet. Och som kan vara något att begrunda när vi i Piratpartiet nu arbetar med att utveckla och fördjupa vår sakpolitik.

(1) Skolans viktigaste uppgift är att ge den uppväxande generationen de redskap den behöver för att bli fungerande samhällsmedborgare, för att kunna orientera sig i samhället, och delta i de demokratiska processerna.

Några kunskaper och förmågor har ansetts vara särskilt viktiga: att kunna läsa och skriva (svenska). Att kunna räkna och förstå samband, även när de uttrycks i formler (matematik). Att kunna förstå och uttrycka sig på de viktigaste främmande språken. Och att ha en grundläggande uppfattning om hur samhället fungerar, om vår och andra kulturers historia, och de religiösa föreställningar, som har en stor betydelse för många människors liv och livsval.

Men frågan är om det inte är dags att föra in ytterligare en förmåga bland dem: Att kunna förstå och orientera sig i det tekniska landskap som växer fram, och som gör det så mycket lättare för människor idag än när jag var liten att hitta information och bygga sociala relationer.

Men hur kan detta göras?

(2) Dessa tekniker har under de senaste tio åren utvecklats blixtsnabbt. Vi ser hur unga människor naturligt lär sig hantera de nya användningar som dyker upp, samtidigt som vi föräldrar med en fåraktig min tittar på skärmen och förläget frågar vår tonåring vilken knapp vi borde trycka på.

Då kan poängen och målet med det hela knappast vara att skolan ska lära eleverna använda de program och system för datorerna som är vanliga just idag. Ty är det något vi kan vara säkra på, så är det att dagens tolvåringar INTE när de blivit 35 år kommer att använda Excell för att göra en tabell eller WordPress för att tala om för resten av världen att de  fått en god idé.

Vad vi istället måste fundera över är hur den IT-undervisning ska se ut som kan göra att dagens elever inte ser ut som samma obegåvade fårskallar då de om 25 år möter sina tonåringars informationstekniker, som jag och många av mina jämnåriga gör idag.

Det hela påminner lite grand om situationen för drygt hundra år sedan, då det som varit viktigt att veta i generationer hade haft att göra med sådd och skörd, plogar och spadar, fölande och mjölkning. Och det plötsligt visade sig vara viktigt och nödvändigt att alla människor kunde läsa. Så de kunde förstå instruktioner och varningstexter till de allt mer komplicerade maskiner de skulle arbeta invid.

Så vad är den nya tidens motsvarighet till förmågan att läsa och skriva? Hur ser ”binär alfabetism” ut?

(3) Tittar vi på svenskämnet i skolan handlar det inte bara om läsförmåga och om att själv veta hur man fogar bokstäver till ord. (Det handlade det om före folkskolans tid, då syftet med det hela bara var att lära folket läsa Luthers katekes.)

Numera handlar svenskämnet också om att kunna reflektera över innehåll och form i det skrivna. Att själv kunna foga ihop olika slag av skrivna meddelanden. Att utnyttja olika knep och grepp för att göra dem effektivare.

Dessutom finns där kunskaper på metanivå: Som ordklasser, satslära, språkhistoria, litteraturhistoria, retorik. Kunskap, som anses viktig för att verkligen kunna förstå vad man gör när man använder det skrivna ordet. Kunskap, som man kanske inte är analfabet om man saknar. Men som hjälper en att kunna använda språket effektivare.

Låt oss göra tankeleken, att man på ett liknande sätt bygger upp ett ytterligare kärnämne för digital allmänbildning, som följer elever från första klass tills de slutar skolan. Vad skulle det innehålla?

Jag tror att där bland annat måste finnas:

(4a) Människan är herre över maskinen. För det allra första tror jag skolan måste förmedla att det är människan som är herre över maskinen. Att även om de informationstekniska redskapen kan utföra fantastiska saker bygger allt på att de mekaniskt lyder mycket enkla order. Hopsatta med varandra i komplicerade aggregat.

Och det enklaste sättet att lära sig förstå detta är att göra det själv. Programmera! Lära sig att säga åt datorerna vad de ska göra. Och se att de lyder. Blint! Jag ser tydligt att de trettonåringar som sprungit i huset som haft föräldrar som kunnat låta dem leka med programmering hemma har en mycket hälsosammare respektlöshet mot maskinerna, än sina jämnåriga kompisar som bara spelat och surfat.

(4b) Teknikens grunder: För det andra tror jag att det inte skadar att få veta grunderna för hur de olika apparaterna fungerar. Ju tydligare man vet vad dagens saker egentligen är, desto lättare blir det att begripa hur morgondagens och övermorgondagens skiljer sig från dessa.

Dvs sådant som: Skillnaden mellan digitalt och analogt. Grunden för vad en transistor är. Hur information flödar genom ett kretskort, hur information kan lagras, och logiska operationer processas. Hur mer komplexa kommandon kan brytas ner till enkla logiska operationer. Hur informationen kan flöda genom trådar och luft, och växla mellan de två. Och vidare genom den skog av fenomen, som jag så gärna önskar att jag begrep mer än en bråkdel av: processor, internminne, hårddisk, server, nätverksnod …

(4c) Teknikens historia: För det tredje är det alltid nyttigt att få lära sig grunderna i fenomenets historia. Om inte annat för att få perspektiv på teknikernas oerhört snabba utveckling.

(5) Att använda program lär man sig bäst i andra ämnen! Att lära sig använda de olika program, som för tillfället är i bruk, gör man nog däremot betydligt naturligare i de ämnen, där man har nytta av dem. En blogg om böcker man läst skapar man naturligtvis i svenskämnet. Program för att göra tabeller och diagram har man nytta av i matematiken. Hitta ordlistor och översättningsprogram gör man i främmande språk, och lära sig leta och utvärdera information på nätet är en viktig del i moderna samhällsorienterande ämnen.

Jag är inte speciellt orolig för om morgondagens elever ska få lära sig tillräckligt mycket om hur man använder de program och tekniker, som är aktuella under deras skoltid. Men vi måste tänka till ordentligt om vi ska kunna forma en skola, som hjälper dem att senare i livet ta till sig och förstå de nya informationstekniker, som då dyker upp!

Björklunds förakt för kunskap

Så händer det igen. Utbildningsminister Björklund (major efter studier vid militärhögskolan på Karlberg) vet bättre än Sveriges samlade experter och forskare.

För en tid sedan var det betygens effekter på pedagogiken. Entydliga forskningsresultat som inte passade Björklunds politiska åsikter avfärdades som oseriösa, eftersom de internationella forskare som tagit fram dem var ”flumpedagoger”. (Känner vi möjligen igen sättet att argumentera från vissa vänsteraktivisters sätt att förhålla sig till nationalekonomisk vetenskap?)

Nu har tolv av landets mer aktade professorer i olika geografiska ämnen undertecknat en debattartikel som kritiserar att Björklund kört över de experter som för skolverkets räkning gjort ett förslag till kursplan i geografi. Björklund gjorde ett antal populistiska förändringar i förslaget, som professorerna menar

kommer att motverka elevens förmåga till öppen analys av världen, insikt om närområdet som en del av världen och förståelsen av olika kulturer i olika delar av världen och deras samverkan i en globaliserad värld,

Vad svarar då Björklund? Jo:

Hos det pedagogiska etablissemanget finns ofta en panisk rädsla att uppfattas som gammaldags.

Hallå: Det är inte det pedagogiska etablissemanget som kritiserar. Det är det vetenskapliga etablissemanget, i just det ämne, som diskussionen gäller!  Så vad är det Björklund säger? Jo: Att han vet bättre än våra främsta forskare i geografi vilka färdigheter och kunskaper i just ämnet geografi det är viktigt att våra barn får med sig ut i livet.

Vad vi ser är ett ohöljt förakt för vetenskap och för kunskap, så snart denna pekar i en annan riktning än Björklunds föreställningar och fördomar!

Det är faktiskt bara en gradskillnad mellan Björklunds anspråk, och de lokala skolpolitiker i olika delar av USA, som anser sig veta bättre än den sammanlagda expertisen av biologiska forskare huruvida ”Genesis” eller ”Om arternas uppkomst” ger rimligast beskrivning av livets och människans uppkomst.