Med sådana vänner behöver upphovsrätten inga fiender…

Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

A blast from the past!

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

  • Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
  • Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
  • Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…

Musikens problem

av Steve Albini (översatt av Marcus Fridholm)

Den här artikeln av Steve Albini har ofta varit en referens för diskussioner om skivbolagens metoder. Den dök upp första gången i början av 90-talet i tidningen ”Maximum Rock’n’Roll”. En hel del av siffrorna och informationen tillhör nittiotalet innan den digitala eran.

För mig var det extra roande att läsa och översätta artikeln eftersom jag var en av de som simmade (ni förstår snart vad jag refererar till), men som istället för att ryggsimma tillbaka tappade sugen. Jag var nog lite för smart för att känna mig helt bekväm, men jag gick på alldeles åt helvete för många myter på vägen. För mig är det både en herrans jävla tur att det sket sig lite innan det hann skita sig på allvar, men samtidigt kan jag fortfarande idag känna sorg över vad som i det närmaste blev en släckt skapande musikalisk låga. Jag har inte sedan dess ens försökt mig på att på allvar och med ambition skapa, framföra eller spela in musik. Jag hängde med på ett bananskal i andras projekt under korta perioder, men fick aldrig på allvar tillbaka suget efter att komponera.

Jag har delat upp styckena, eftersom de var extremt långa för onlinepublicering. Jag har även lagt till lite formatering för att göra saker mer lättlästa, i övrigt har jag försökt vara så sann mot originalet som möjligt.

Nu till själva artikeln

Varenda gång jag talar med ett band som är i färd med att skriva kontrakt med ett av de stora bolagen, så slutar det alltid med att jag tänker på dem i en alldeles speciell kontext.

Jag föreställer mig ett dryga metern brett dike, ungefär en och en halv meter djupt och kanske femtio meter långt, fyllt med löst rinnande, ruttnande bajs. Jag föreställer mig dessa människor, några av dem mina vänner andra knappt bekanta, i ena änden av diket.

Jag föreställer mig också att det i andra änden av diket står en ansiktslös musikindustrilakej hållande en reservoarpenna och ett kontrakt som väntar på signatur. Ingen kan se vad som står på kontraktet. Det är för långt bort och dessutom får stanken ögonen att tåras. Lakejen ropar till alla att den som först simmar hela dikets längd kommer få signera kontraktet. Alla dyker ner i diket och kämpar förtvivlat för att komma till andra änden.

Två av dem kommer dit samtidigt och börjar frenetiskt brottas med varandra, de klöser och pressar ner den andre i skiten. Till slut får en av dem kapitulera och det finns bara en tävlande kvar. Han sträcker sig efter pennan, men lakejen säger plötsligt: ”Faktiskt tror jag att du behöver utvecklas lite mer först. Simma en gång till tack. På rygg den här gången.” Och självklart gör den sista tävlande precis just det.

förnedra dig

Varenda stort skivbolag som jagar nya band har numera i sin personalstyrka ett antal högprofilerade frontmän,  ”A&R”-representanter, som kan vara ett förtroendeingivande ansikte för artisterna att möta. Förkortningen står för ”Artist och Repertoar”, eftersom deras historiska roll var att välja ut artister för inspelning av musik — musik som de också valde ur samma pool av talang. Så är det fortfarande, fast inte lika öppet.

De här personerna är i princip alltid unga (ungefär i samma ålder som artisterna de försöker värva), och numera så har de alltid någon form av uppenbara rock/underground-kredibilitetsflaggor att vifta med.

Lyle Preslar, tidigare gitarrist för ”Minor Treat” är en av dem. Terry Tolkin, före detta självständig bokningagent i New York och assisterande manager för ”Touch and Go” är en av dem. Al Smith, tidigare ljudtekniker på CBGB är en av dem. Mike Gitter, före detta redaktör för XXX fanzine och skribent för Rip, Kerrrang och andra småtidningar är en av dem. Många av de irriterande skithögar som brukade besätta olika collegeradiostationer hittas i samma led.

Det finns flera anledningar till att A&R-scouterna alltid är unga. Den typiska förklaringen är att scouten därför kommer vara hipp och i fas med musikscenen. En viktigare anledning är att artisterna intuitivt kommer känna sig bekvämare med någon de uppfattar som ”en av dem”, någon som förtjust pratar om samma formativa rock’n’rollupplevelser.

A&R-personen är den första personen som tar kontakt med ett band, och därför den första person som kommer lova att plocka ner månen. Vem är bättre lämpad att lova månen än en idealistisk ungtupp, som förväntar sig att själv vara en av dem som bestämmer inom några få år och inte har någon verklig erfarenhet hur ett storbolag egentligen fungerar? Han är för helsike lika naiv som bandet han lurar. När han säger till dem att ingen skall lägga sig i deras kreativa process, så tror han antagligen på det själv. När han sitter ner med bandet för första gången över en tallrik spaghettini, så kan han säga till dem i all ärlighet att om de skriver kontrakt med bolaget X, så skriver de egentligen på för honom och att han är på deras sida. ”Kommer ni ihåg det där fantastiska giget ’85 när jag såg er? Vilket party vi hade!”

Vid det här laget är alla rockband smarta nog att vara misstänksamma mot klassiska musikbolagshajar. Det finns en envis karikatyr i populärkulturen av en lite lönnfet medelålders före detta hippster som pratar oavbrutet, använder daterad jargong och kallar alla för ”baby”. Efter att de mött ”sin” A&R-representant, så kommer bandet säga till sig själva och alla andra att: ”Han är inte alls en sån där skivbolagssnubbe! Han är som en av oss.” och de kommer att ha rätt, det var precis därför han anställdes.

De här A&R-representanterna får inte skriva kontrakt. Vad de skriver tillsammans med bandet är ett ”letter of intent”, eller en ”memo” om överenskommelsen, som lite löst ställer upp några punkter och bekräftar att bandet kommer skriva kontrakt med bolaget så fort man har kommit överens om hur kontraktet skall se ut.

Det kusligaste med sådana till synes harmlösa memos är att de i legal mening är i princip lika bindande som kontrakt. Det vill säga, så fort bandet skrivit under ett sådant, så har de en skyldighet att skriva kontrakt med skivbolaget. Om bolaget skickar dem ett kontrakt de inte vill skriva under, så behöver bolaget bara vänta. Det finns hundratals andra band som gärna skriver på med exakt samma villkor, så bolaget har styrkeposition. Ett ”letter of intent” har aldrig något bäst före datum, så bandet är bundet till det till dess ett kontrakt skrivits på, oavsett hur lång tid det tar. Bandet kan inte skriva kontrakt med en konkurrent eller ens publicera sitt material självständigt med mindre än att de löses från memot de skrev under, vilket aldrig händer. Tro inget annat: så fort ett band skrivit på ett ”letter of intent”, så skriver de antingen på ett kontrakt eller så förintas de.

Ett av mina favoritband hölls som gisslan i närmare två år av en sådan slick ung ”han är inte som en skivbolagssnubbe alls” A&R-rep. på grundval av ett sådant memo. Han hade skitit i att uppfylla de löften han kommit med (något han gjorde även mot ett annan välkänt band) och bandet ville därför komma loss.

Ett annat bolag hade uttryckt sitt intresse, men när A&R-representanten blev ombedd att släppa bandet, så svarade han att han ville ha andelar eller pengar, eller kanske båda innan han ens tänkte överväga saken. Det andra bolaget blev då oroliga att priset i slutänden skulle bli alldeles för högt och sa nej tack. På tröskeln till att ge ut sitt debutalbum så splittrades ett fantastiskt band av den förnedring och den stress flera månaders inaktivitet innebar.

Snake Oil
snake oil

Sen har vi det där andra bandet… De kanske inte är något verkligt unikt, men de är faktiskt riktigt bra så de har fått en del intresse. De skrev på för ett mindre indiebolag som ägdes av ett distributionsbolag, och de var ”skyldiga” det bolaget ytterligare två album.

De är en aning åt det ambitiösa hållet. De skulle gärna vilja skriva på för ett stort bolag för att få lite mer säkerhet du vet, lite bättre utrustning, turnera i en vettig buss — inget märkvärdigt egentligen, bara lite belöning för allt hårt arbete. För det syftet skaffade de sig en manager. Han känner en del bolagsfolk och kan sälja in deras nästa projekt till alla de rätta människorna. Han tar sin andel, självklart, men det är bara femton procent och om han kan fixa ett kontrakt till dem så är det välinvesterade pengar. Hur som helst kostar det inte något om det misslyckas, femton procent av ingenting är inte mycket.

En dag ringer en A&R-scout till dem, säger att han följt dem ett tag och att när deras manager snackade om dem så ”klickade det till”. Skulle de vilja mötas och diskutera möjligheten till en deal med hans bolag? Wow, det stora brejket! De mötte så killen och vet du vad — han var inte alls vad de förväntade sig av en storbolagskille. Han var ung, klädde  sig som de själva. Han kände till alla deras favoritband. Han var som en av dem. Han sa till dem att han ville lägga ner sig för dem, försöka se till att de får allt det de velat ha. Han sa att allt är möjligt med rätt attityd.

De avslutade kvällen med att ta hem en kopia på sin dealmemo som de skrev ut och signerade på fläcken. A&R-killen var full av bra idéer och pratade till och med om att använda en av de stora producenterna: ”Butch Vig kommer inte på fråga, han vill ha hundra G och tre procent av intäkterna, men de kan nog få Don Fleming för $30K och tre procent. Det är egentligen också lite mycket, men de kan använda den där killen som brukade spela i Lettermans band. Han nöjer sig med tre procent. Eller så kan de låta vem som helst spela in (kanske Warton Tiers, $5-7K) och låta Andy Wallace remixa för $4K per spår och två procent.” Det fanns med andra ord en hel del att tänka på.

Nå de gillade i alla fall den här killen och litade på honom. De hade för övrigt redan skrivit på dealmemot. Han måste med andra ord varit seriös om att skriva kontrakt. De för fram nyheten till sitt nuvarande bolag, och bolagets manager säger att han vill att de skall lyckas, så de har hans välsignelse. Han vill förstås ha lite kompensation för de kvarvarande albumen i deras kontrakt, men det kan han göra upp med storbolaget direkt.

Sub Pop gjorde miljoner genom att sälja Nirvana, och Twin Tone har inte klarat sig dåligt de heller: $50K för The Babes och  $60K för The Poster Children — utan att behöva sälja en enda ytterligare skiva. Han lovar att det inte blir något drastiskt och det nya bolaget kommer inte bry sig, i alla fall inte så länge som de kan räkna av det från bandets royalties.

Nå, de får det slutgiltiga kontraktet och det är inte precis vad de förväntat sig. De tänker att det nog är bättre att spela med säkra kort än att göra bort sig och lämnar kontraktet till en advokat, en som säger sig vara kunna nöjesindustrin och som rätar ut några problem i kontraktet. De är fortfarande inte helt bekväma, men advokaten säger att han sett en hel del kontrakt och att deras faktiskt är rätt bra. De har riktigt bra royalties, tretton procent (minus ett tioprocentigt omslagsavdrag), var det inte Buffalo Tom som bara hade tolv procent, mindre, tio? Hur som helst så vill det gamla bolaget bara ha $50K och inga procent. Helsike, Sub Pop tog tre procent när de lät Nirvana gå.

De skriver på för fyra år, med optioner på varje år, för en totalsumma av över en miljon dollar! Det är mycket pengar oavsett vilken persons engelska man talar. Bara första årets förskott är $250 000. Tänk bara på det, en kvarts miljon dollar bara för att vara ett rockband! Deras manager tycker det är en suverän deal, framför allt det stora förskottet.

Dessutom vet han ett förlag som kommer ta sig an bandet om de får kontrakt och till och med ge dem ett förskott på $20K, så de pengarna kommer de också få. Managern säger att förläggande är en ganska mystisk historia och att ingen riktigt vet var alla pengar egentligen kommer ifrån, men advokaten kan se över detta kontrakt också. För helsike, det är gratis pengar.

Snake Oil
lita på mig

Deras bokningsagent är entusiastisk över att bandet får kontrakt med ett stort bolag. Han säger att de nu kan få $1 000  eller $2 000 per kväll i snitt. Det räcker för att motivera en fem veckors turné, och med turné stöd kan de köra med ordentlig besättning, köpa lite bättre utrustning och till och med en turnébuss! Bussar är ganska dyra, men om du tar med priset för hotellrum för alla i bandet och deras crew i siffrorna, så är det faktiskt ungefär samma kostnad. Vissa band som Therapy? och Sloan och Stereolab använder bussar på sina turnéer även när de bara får några hundra per kväll och denna turné bör dra in minst en eller två stora varje kväll. Det bör vara värt det. Bandet kommer dessutom att får det mer bekvämt och kommer därför att spela bättre.

Agenten säger att ett band på ett stort skivbolag kan få marknadsföringsföretaget att betala dem ett förskott på T-shirtförsäljningen! löjligt! Det finns en guldgruva här! Advokaten ska se över varuexponeringskontrakten, bara för att vara på den säkra sidan. De blir packade på kontraktssigneringspartyt, polaroider tas och alla ser glada ut, bolaget plockar upp dem i en limousin.

De beslutar till slut köra med producenten som brukade spela i Lettermans band. Han tog in en massa tekniker som stämde trummorna åt dem och tweakade deras förstärkare och gitarrer. Han kallade in en kille som kom och lämpade av en massa dyra ”vintage”-mikrofoner. Tror du de var ”varma” eller? Han hade även en kille inne som kontrollerade fasen i all utrustning i kontrollrummet! Grabbar vi snackar om ett proffs här! Han använde en massa utrustning under inspelningen och när de var klara var alla överens om att det lät väldigt ”kraftfullt”, men ”varmt”.

Allt det hårda arbetet lönade sig. Med hjälp av en video, gick albumet som smör i solsken! De sålde en kvarts miljon exemplar!

Här kommer nu matematiken som visar hur uppknullade de faktiskt är: Dessa siffror är representativa för belopp som syns i verkliga skivkontrakt för jämnan. Det finns ingen anledning att förvränga siffrorna för att framställa saker i sämre dager, eftersom verkligheten räcker och blir över.

Förskott: $ 250 000
Managerns andel: $ 37 500
Juridiskt ombud: $ 10 000
Inspelningsbudget: $ 150 000
Producentens förskott: $ 50 000
Studiokostnad: $ 52 500
Trum-, Förstärkar-, Mic- och Fas-”doktorer”: $ 3 000
Inspelningsband: $ 8 000
Utrustningshyra: $ 5 000
Packning och transport: $ 5 000
Inhysning under inspelning: $ 10 000
Catering: $ 3 000
Mastering: $ 10 000
Bandkopior, referens-CD, lev.-band, övrigt: $ 2 000
Videobudget: $ 30 000
Kameror: $ 8 000
Personal: $ 5 000
Processande och överföringar: $ 3 000
Off-line: $ 2 000
Onlineredigering: $ 3 000
Catering: $ 1 000
Scen och konstruktion: $ 3 000
Kopior, kurirer, transport: $ 2 000
Regissör: $ 3 000
Albumomslag (artwork): $ 5 000
Promofotografering och kopiering: $ 2 000
Bandfondering: $ 15 000
Nytt häftigt professionellt trumset: $ 5 000
Nya häftiga professionella gitarrer [2]: $ 3 000
Nya häftiga professionella gitarriggar [2]: $ 4 000
Ny häftig potatisformad elbas: $ 1 000
Ny häftig ”rack med ljus” basrigg: $ 1 000
Hyra av replokal: $ 500
Stort häftigt party för alla vänner: $ 500
Turnekostnader [5 veckor]: $ 50 875
Buss: $ 25 000
Personal[3]: $ 7 500
Mat och dagligvaror: $ 7 875
Bränsle: $ 3 000
Förbrukningsartiklar: $ 3 500
Garderob: $ 1 000
Promotion: $ 3 000
Bruttointäkter turné: $ 50 000
Agentens andel: $ 7 500
Managerns andel: $ 7 500
Förskott för merchandising: $ 20 000
Managerns andel: $ 3 000
Advokatkostnader: $ 1 000
Förlagsförskott: $ 20 000
Managerns andel: $ 3 000
Advokatkostnader: $ 1 000
Skivförsäljning: 250 000 ex @ $12 =
$ 3 000 000
Royalty bruttointäkt skivförsäljning: [13% av 90% av retail]:
$ 351 000
Minus förskott: $ 250 000
Producentens andel: [3% minus $50 000 förskott]:
$ 40 000
Promobudget: $ 25 000
Avräkningsbar ers. till tidigare bolag: $ 50 000
Nettoroyalty: $ -14 000
Skivbolagsinkomster:
Skivförsäljning till ÅF: $6.50 x 250 000 =
$ 1 625 000 brutto
Royalties till artist: $ 351 000
Minuspost royalties: $ 14 000
Skivpress, omslag och distribution: @ $2.20 per record:
$ 550 000
Bruttovinst: $ 710 000
Slutlig balans:
Det här är hur mycket var och en fick när spelet var över.
Skivbolag: $ 710 000
Producent: $ 90 000
Manager: $ 51 000
Studio: $ 52 500
Tidigare skivbolag: $ 50 000
Agent: $ 7 500
Advokat: $ 12 000
Varje bandmedlems nettoinkomst: $ 4 031,25

Bandet är nu genom en fjärdedel av sitt kontrakt och de har gjort musikindustrin totalt tre miljoner dollar rikare, men har ett minus på $ 14 000 i royalties.

Bandmedlemmarna har var och en tjänat ungefär en tredjedel av vad de skulle tjänat genom att jobba på seven-eleven, men de fick åka turnébuss i en månad.

Nästa album kommer i stort sett bli en repetition av samma situation, förutom att skivbolaget kommer kräva att de spenderar mer tid och pengar på det. Eftersom det förra ”inte gick runt” kommer bandet inte ha mycket att säga om saken utan kommer att göra som bolaget säger.

Nästa turné kommer bli ungefär samma som förra gången, utöver att merchandisingförskottet redan är utbetalt — och bandet har, konstigt nog, inte tjänat några royalties på sina T-shirt ännu. Kanske T-shirtkillen har lärt sig räkna pengar på samma sätt som skivbolagskillarna?

Några av dina vänner är antagligen redan uppknullade på det här sättet.

Steve Albini är producent som producerat för såväl bolag som självständigt. Han är mest känd för att ha producerat Nirvanas ”In Utero”.

Låt industrihelvetet dö någon gång!

Jag var alldeles för nära att vara en del av det där bandet i texten, eller snarare ett som var snarlikt. Vi nådde inte riktigt så långt, men var på god väg. A&R-killarna fanns i krokarna och vi var hela tiden up’n’coming — inte hjältar någon annanstans än i våra egna hjärnor – än – men där var vi redan världskända. Det känns som om jag räddades av gong-gongen…

Det är rätt uppenbart för den som försökt att på allvar sätta sig in i hur industrin fungerar att de är så full av fekalier att den inte förtjänar överleva. Jag vill faktiskt inte alls kasta skit på producenter, agenter, managers, A&R-folk i allmänhet (men gärna några i synnerhet), kompositörer, textförfattare, ljud- eller ljustekniker, regissörer, kameramän, turnéledare, humpare eller artister. Det jag vill kasta skit på är ett systemfel som tillåtit en industri att helt lämna kontakten med verkligheten. Det är denna industri som nu, femton år senare sitter på höga moraliska hästar och kallar oss pirater för musikernas fiender.

Om vi musiker har sådana vänner, så behöver vi inga fiender.

Rösta pirat!

Andres Lokko: ”Musik köps bäst utan mellanhand”

Ibland blir man glad av att läsa SvD. Idag tack vare Andres Lokko.

>I går var jag i Dalston och såg Kaliforniens bedårande Wavves, New Yorks Crystal Stilts och Londontrion Pens.
>
>Där köpte jag Wavves nya singel på vinyl – trots att jag har haft låten i fråga i min dator i fyra-fem månader – för att omslaget är så fint, som ett personligt litet konstverk från Wavves Nathan Williams. Av exakt samma anledning köper jag förmodligen en t-shirt av bandet Let’s Wrestle när de spelar i Brixton i kväll.
>
>Bandmedlemmarna kommer själva att stå bakom ett bord och sälja sina alster. Vi som är där kommer att köpa dem just därför.
>
>Om detta är bieffekterna av att, säg, U2 förlorar 300 miljarder pund på att deras album har läckt så är det nog det bästa som kunde hända för popmusikens fortsatta relevans sedan The Sex Pistols.

Just precis så. Jag hade slutat gå på konserter. Nu är det stereoanläggningen som ligger i malpåse istället. Jag orkar inte leta bland alla plastfodralen när jag vill ha en upplevelse. Spotify, min iPOD eller närmaste musikscen är de ställen jag söker mina musik-kickar idag.