Handlingar inte ord

Frasen ”do as I say don’t do as I do” är äldre än gatan och lyckades till och med bli sångtext. Det är inte utan att man kommer att tänka på denna hyckleriets paradfras när man tittar på hur Israel nu bestämt sig för att hantera de gripna deltagarna i Ship to Gaza.

De som omhändertagits ställs inför ett ultimatum att antingen skriva på ett papper och omedelbart deporteras, eller att fängslas i Israel i väntan på att behandlas av det israeliska rättssystemet.

Om de skriver på pappret, så förbinder de sig att inte väcka rättslig talan mot Israel. Om de vägrar så kommer de enligt uppgift att åtalas för att illegalt ha tagit sig in i landet (!).

Det finns någon slags drypande svart humor i det fullständigt intelligensbefriade hyckleri ett sådant åtal skulle innebära: Att först mer eller mindre kidnappa några hundra aktivister på internationellt vatten, skjuta något tiotal och frakta resten till Israel. Att sen säga till de man kidnappat att antingen intygar ni att kidnappningen inte var brottslig, eller så dömer vi er för att ni kom hit utan tillstånd — att ni befann er under vapenhot och inte själva gjorde något skiter vi i.

Jag förstår fullständigt de som väljer att skriva på pappret och lämna landet, men jag hoppas att så många som möjligt tvingar Israel att processa.

Handlingar väger tyngre än ord: Ni kanske beklagar dödsfallen, men ni visar med all önskvärd tydlighet i handling att er beklagan knappt ens är fernissa på ytan.

Det enda rimliga just nu är att alla aktivister från Ship to Gaza släpps utan villkor eller kompromisser. Det enda rimliga är att fartygen släpps fria att fortsätta sin resa utan ytterligare inblandning och tillåts gå till Gaza med sin last. Det enda rimliga är att censurens våta täcke lyfts och att all information kommer fram utan inblandning. Det enda rimliga är att ni verkligen går till botten med vad som hänt, varför och vem som är ansvarig — och att de drabbades familjer får en rejäl ursäkt och kompensation.

Då förlorar ni kanske ansiktet i det att ni medger ert misstag, men å andra sidan vinner ni omvärldens hopp om att ni inser att det finns gränser för det egna beteendet.

Jag håller inte andan.

Uppdatering: Det tycks som om Israels regering bestämt sig för att släppa alla aktivister, vilket är en lättnad. Samtidigt blir de alltmer inmålade i ett hörn, och frågan är vad som händer härnäst.

A lose, lose situation

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

> Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

> Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

> Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.
>
> –Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

> Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.
>
> JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

> Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.
>
> Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

> –Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

> I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.
>
> Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.
>
> I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?