Skatterna och välfärden

Skatterna och välfärden, den eviga frågan, skiljelinjen mellan klassiska liberaler, socialliberaler och socialister. Var gränsen går mellan den egna plånboken och den gemensamma? Vilka konsekvenser får ett lågskattesamhälle, vilka får ett högskattedito, vad är egentligen rättvist? Är rättvisa och total välfärd till och med motsatta begrepp?

Skatter är knappast min huvudfråga inför det här valet. Istället handlar mina prioriteringar om områden där jag upplever ett omedelbart hot mot det samhälle jag vill leva i. Just nu är det viktigare för mig att diskutera demokratins villkor, rättssamhället och vår rätt till att fritt och privat kommunicera med varandra. Plånboksfrågorna, likväl som andra frågor om privat och offentlig ekonomi har staplats på hyllan i skafferiet i väntan på att hotet mot det öppna samhället fått lite mer rimliga proportioner.

Ändå skall jag plocka upp den handske Kent Perssons kastat i veckans bloggdebatt och faktiskt göra ett försök.

Sverige som ”skatteparadis”

Skatteparadis är inte precis ett begrepp man förknippar med Sverige, men med lite kreativ användning av ordet är det ofta så det utmålas internt. Vi kallar det ”den svenska modellen” och ser den som en blandning av marknadsekonomi och statligt ansvar för vissa områden. Dessa områden blir rent praktiskt statliga, eller åtminstone offentliga monopol. Dels beror detta på regleringar och dels på grund av socialkonservativa moraliska gränser som skapar en enorm uppförsbacke för privata aktörer.

Tax by definition

Det ses som ett system av rättvisa där ”inkomstklyftorna” hålls ner och där de ”rika” betalar för de ”fattigas” rätt till trygghet. Detta sitter numera så djupt i folksjälen att varje försök att ifrågasätta om det verkligen är bra att på detta sätt ”straffa” högre inkomst mottas med direkt ilska i folkdjupet. Inkomstklyftor är per definition alltid dåliga och varje ökning av dessa ses som en direkt stöld från de som inte tjänar lika bra — till och med när de inte tjänar dåligt.

Samhällets ansvar och inblandning i ekonomin blir helt naturligt stor, och dessutom växer den närmast per automatik om man inte konstant och konsekvent strävar efter motsatsen.

Diminishing returns

Jag skrev för nästan fem år sedan om Laffers kurvor och om hur Ibn Khaldun konstaterat samma sak som Laffer redan på 1300-talet. Grunderna för deras insikter är att när man höjer skatten når man förr eller senare en jämviktspunkt där höjningarna inte längre ger något egentligt utbyte. Folk hittar sätt att komma runt systemet, helt enkelt för att systemet inte går att leva i.

Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken. Men även om man kan bibehålla en hög skatt på grund av dessa andra skäl får det olika former av konsekvenser.

Jag skall vara fräck nog att citera mig själv ifråga om Khalduns visdom:

I statens tidiga skeden är skatten låg i sin proportion men hög i sitt relativa utbyte… Allt eftersom tiden passerar och kungar följer på varandra, så förlorar de sin förankring i stamkulturen till förmån för ett mer civilicerat leverne. Deras behov ökar…beroende på den lyx i vilken de är fostrade. Därmed lägger de nya skatter på sina undersåtar…[och] höjer kraftigt de existerande skatterna för att öka sina inkomster… Men effekten på affärerna som orsakas av skattehöjningarna blir kännbara. Affärsmän börjar snart jämföra sina vinster med skattebördan, vilket inte är uppmuntrande… Det får som konsekvens att produktionen minskar, och med denna utbytet av skatterna.
Ibn Khaldun (Min översättning från engelska)

Jag kan relativt lätt konstatera den ångest skatterna innebär för en frilansande konsult som mig. Jag ser alla pengar farbror staten gör anspråk på, och jag ser att de utgör skillnaden mellan en ständig klappjakt på livets nödtorft och möjligheten att lägga upp en buffert och njuta av livets goda en aning.

Statis och dynamism

På pappret har vi stora möjligheter att själva påverka vår position. Vad vi däremot kanske saknar är drivkrafterna till social mobilitet, eftersom vi måste flytta upp oss långt på den sociala stegen för att det skall märkas ekonomiskt. Det är en konsekvens av höga progressiva skattesatser, men är det den enda?

Som jag nämnde får det för en person som mig konsekvensen att skatten utgör skillnaden mellan ekonomisk klappjakt och relativ bekvämlighet. Det får dock även en annan konsekvens som blir oerhört tydlig för en frilansare… prisläget! Skall man köpa en tjänst av mer komplext slag, något som går utöver att halvsula skorna eller klippa håret, så blir prislappen snabbt väldigt obehaglig. Jag noterar kallt att ytterst få privatpersoner har råd att anlita mina tjänster, eftersom varje krona jag får i plånboken för mitt arbete innebär fem intjänade bruttokronor för en privatperson.

Säg att prislappen är 25K, bara för att ta ett exempel. Tio av de tjugofemtusen hamnar i min plånbok, medan femtontusen går i skatt och avgifter. Ett företag betalar dessa tjugofemtusen med bruttopengar, medan en privatperson betalar detta med redan skattade pengar. Vilket innebär att den personen i sin tur betalat ungefär samma summa i skatt redan innan, så för att jag skall få tiotusen i plånboken får min privata kund se till att tjäna in femtiotusen brutto. Detta fenomen kallas skattekilar (till skillnad från andra kilar) och är ett stort problem för samhällets dynamism. Det är även i ljuset av dessa skattekilar fenomen som ROT- och RUT-avdragen måste ses, eftersom dessa riktar sig mot just detta.

Shoemaker At Work

Den samhälleliga ekonomiska stasis som uppstår på grund av skattekilar innebär till exempel att det knappast lönar sig att anlita en klassisk skomakare om det som krävs är något utöver att limma en trasig fog, sy i några trasiga stygn eller limma på en ny sula. Det är för de flesta inte värt kostnaden att reparera en klocka, sy om en kostym, laga en laptop eller något annat där det går att köpa nytt för motsvarande summa. Att gå till en möbelsnickare och beställa köksbord och stolar, kräver att du tillhör precis den illa sedda översta procent som trots marginalskatterna fortfarande har råd med en prislapp där varje del i uppsättningen kostar femsiffriga belopp.

En balansgång på slak lina

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den allmänna svenska välfärden på många sätt är ett vinnande koncept. Vi har ett väldigt stabilt samhälle där få far verkligt illa och där våldsamma motsättningar tillhör undantagen. Det system vi byggt upp tillåter att vi slipper verklig fattigdom annat än i rena undantagsfall. Alla har det inte väl förspänt, men få befinner sig i verklig fattigdom. Vi är även välutbildade, får läkarhjälp och medicin vid behov och slipper i de flesta fall tigga om pengar från yngre släktingar när vi blir gamla.

Det vi förlorar på vår ”solidaritet” är möjligheten till boomtown-fenomen. För att förstå innebörden i detta kan man göra tankeexprimentet vad som skulle hända om alla företag med mindre än 25 anställda blev helt skattebefriade. Skattefria som i: ingen företagsskatt, ingen moms, inga arbetsgivaravgifter och skattefria löneutbetalningar. Plötsligt skulle det bli dubbelt så lukrativt att starta företag, alla kostnader skulle helt och hållet vara relaterade produktionen (lokaler, maskiner, löner, resor, kommunikation) och produkterna/tjänsterna skulle kunna erbjudas till lägre priser med högre lönsamhet. Det skulle uppstå en boom-ekonomi där det startades företag i parti och minut, där lönenivåerna snart skulle höjas för att locka anställda ur en allt glesare pool av arbetslösa.

Det är naturligtvis inte ett rimligt förslag, dels för att en arbiträr gräns vid ett visst antal anställda skulle skruva till konkurrensen så att inga företag vågade växa förbi denna storlek och dels för att samhället fortfarande har kostnader som i så fall måste täckas av ”någon annan”. Visst sparar samhället även in på de som får arbete istället för att vara arbetslösa, men ändå är det inte ett rättfärdigt undantag. Skall man göra någon form av undantag, så måste det vara lätt att motivera och dessutom inte vara behäftat med felet att på något stadium motverka precis den tillväxt man vill uppmuntra. Det är nog i så fall bättre att försöka sig på att reformera hela systemet så att man uppnår mer dynamik samtidigt som man inte skapar artificiella gränser.

How new solutions are born...

Slap my ass and call me Sally

Mona Sahlins ökända ”det är häftigt att betala skatt” känns för mig som rena hånet. Det är tydligen så att vi alla skall vara ekonomiska masochister och älska att få pengarna vi tjänat konfiskerade? Det är nog däremot tyvärr nödvändigt att vi faktiskt betalar skatt, kanske till och med mer skatt än jag egentligen skulle vilja. Vi befinner oss också i ett läge där det är svårt att byta häst mitt i språnget. Om vi lägger om kursen abrupt, så kommer alla de spelregler folk vant sig vid att ställas på huvudet.

Samtidigt tror jag vi är på väg mot en skattetryckets avgrund. Inte en dramatisk avgrund där vi plötsligt en dag vaknar upp till ett samhälle som gått bankrutt, utan snarare en avgrund där vi lyckas manövrera ut vår egen konkurrenskraft och vår egen dynamik, så att vi själva gör oss alltmer irrelevanta. Kompetens hålls upp som vår konkurrensfördel, men det är ren hybris. Ingen skall tro att Indien, Kina och andra länder med väsentligt lägre lönenivåer och en helt annan dynamik bara består av analfabeter. På längre sikt kommer deras lönenivåer öka, men å andra sidan är de redan nu nog så kompetenta.

Vi behöver skatterna, vi behöver trygghetssystemen och vi behöver infrastrukturen. Problemet är att vi blivit förälskade i själva formen snarare än resultatet. Så glorifierar vi våra skatter, där vi snarare borde se dem som ett nödvändigt ont. Så ser vi skatterna som statens egendomar till och med innan de är betalda. Så ser vi det nästan som ett självändamål med höga skatter utan att ifrågasätta vilket utbyte vi får av dem. Så applåderar vi kostsamma löften som i slutänden gör ett hål i våra plånböcker.

Vi behöver skatterna, men vi behöver verkligen inte bli förälskade i dem.

Bedräglig expressenartikel om lönesänkningar

Vill regeringen i hemlighet åstadkomma lönesänkningar i Sverige, samtidigt som de offentligt går ut och propagerar för den totala motsatsen? Det skulle i så fall vara allvarligt, men så är det som tur är inte.

Skall man tro Karl-Johan Karlsson på Expressen, så är det dock precis så verkligheten är beskaffad. Problemet är att Karl-Johan inte är så noga med sakernas faktiska tillstånd, eller det sammanhang de befinner sig i. Henrik Alexandersson har en devis när han häcklar korkade makthavare: ”Ljug inte om saker som går att kontrollera!”, och humoristiskt nog är HAX en person som drabbats av att Karl-Johan ibland inte är så noga med de fullständiga sammanhangen, till exempel sådana ”komplexa” saker som brutto och netto

Kanske är det så att inte bara politiker skulle må bra av att ta till sig HAX devis, även journalister skulle må bra av en rejäl dos av den trolldrycken:

> Men varför nämner ni inte i artikeln att lönen efter skatt är oförändrad?
>
> -Vi tar inte ställning. Vi tar inte ens upp i artikeln om lönerna kommer sänkas.
>
> Det gör ni visst, ni har rubriken ”Hemlig plan: sänk lönerna”.
>
> -Det innebär väl inte att lönerna sänks. Regeringens syfte är att sänka lägstanivån på lönerna och vi skriver att de tycker det är något positivt. Artikelns poäng är inte sakfrågan, utan att synliggöra regeringens kommunikation inåt och utåt. Sedan om det är bra eller dåligt eller om det har någon effekt i plånboken tar vi inte ens upp. Utåt använder de en retorik för att inte hamna i en diskussion om att sänka lönerna, medan inåt säger de att det är bra. Själva spelet och retoriken hur nya moderaterna gömmer saker som de gamla kanske skulle ha stått för.
>
> -Faktum är ju att bruttolönerna blir lägre. Nettolönen är oförändrad. Vad händer då när Mona Sahlin kommer till makten och höjer skatten igen? Vad händer? Stiger bruttolönen? Nej. Då kommer de följa med det vanliga löneflödet. De kommer ju inte få en uppräkning av lönen. Om nu Alliansen reagerar för evigt så håller ditt resonemang, men om skatterna höjs igen har vi fått en lägre lönenivå i samhället.

Med andra ord, för att tala ren och skär svenska, så är Expressens artikel totalt båg, ljug och förbannad dikt. I själva verket räknar inte någon med den lägsta *nettolönen* kommer sänkas, den bli i värsta fall oförändrad. Regeringen talar alltså *inte* med kluven tunga.

Istället handlar det om att regeringen gör något åt ett stort problem i Sverige. Eftersom skattesatserna är så höga, så är även lägstalönerna höga sett utifrån vad de kostar den som betalar i förhållande till vad den som får betalt kan stoppa i plånboken. Det regeringen sänker är helt enkelt hur bra betalt staten får när någon arbetar för låg lön — och jag har väldigt svårt att se något orättfärdigt i att staten gapar något mindre över de tunna plånböckerna. Det har också konsekvenser för jobbtillgången, eftersom höga lägstakostnader gör en hel del arbeten olönsamma att anställa för. Det finns hela områden på arbetsmarknaden som slutat existera någon gång under det senaste kvartsseklet, de är helt enkelt inte lönsamma — i alla fall inte för den som betalar vitt.

Det finns dessutom inga ”hemliga planer”, eftersom allt existerar i offentliga dokument. Inga viskningar och hysch-hysch i snäva kretsar av konspiratörer som möts i all hemlighet, utan allt har skett inför öppen ridå. Och klart att det är så, eftersom det krävs viss ”konstruktivitet” för att komma till Expressens slutsatser.

För att Karl-Johan Karlssons resonemang skall hålla streck, krävs nämligen att Mona Sahlin tar över rodret och höjer skatten för lågavlönade igen. Dessutom krävs att fackföreningarna leker katatoniska zombies och inte kräver kompensation, så att skatten höjs utan motsvarande löneförhöjning. Det är rätt förbaskat bakvänt att skylla nuvarande regering för en situation som skulle uppstå endast om vi byter regering och de handlar utan att tänka. Bra jobbat där Karl-Johan… briljant resonemang.

Tyvärr ställer sig de nyttiga idioterna på rad, och visar att inte alltid ens de annars så vederhäftiga och läsvärda lyckas undvika att gå på pumpen när tredje statsmakten talar i tungor. (Jag ändrade den här, för ”nyttiga idioter” var en synnerligen illa vald term för några annars mycket goda debattörer — ber om ursäkt, uppriktigt)

Tyvärr ställer sig folk i led för att peka finger och gotta sig åt avslöjandet. Inte ens annarsvederhäftiga och läsvärda debattörer lyckas helt undvika att gå på pumpen när tredje statsmakten talar i tungor.

Jag är absolut inte den nuvarande regeringens vän. Det är få som lyckats göra mig så oerhört besviken. De har lyckats med bravaden att putta ut mig inte från ett, utan från möjligheten att rösta på **något** av de borgerliga partierna — i alla fall med mindre än att en rejäl palatskupp sker eller en ny generation tar över. När jag försvarar regeringen i detta, är det inte för att jag litar på dem längre än jag kan kasta dem — utan för att rätt skall vara rätt, och för att intellektuell hederlighet är ett viktigt kärnvärde i min värld.

Notering: Jag strök en korkad skrivning, som har att göra med att jag för en gångs skull glömde att inte publicera i affekt. Jag debatterar gärna tufft, men vill också gärna vara renhårig. Så fort Laakso påpekade saken insåg jag hur dumt det var. *Om någon blev illa berörd av att pekas ut, så ber jag uppriktigt om ursäkt.*

Wanjas vandel

dagens politiska skandal, för vi måste ju ha en om dagen, är att Wanja Lundby-Wedin låter sin man följa med till Italien på tjänstresa.

Det finns minst tre aspekter på detta — skandalhungern hos media och bloggosfär, det skatterättsliga regelverket och den svenska skatteideologin.

###Skandalhungern
Politiska journalister i gammelmedia verkar tro att elefantjakt är deras berättigande. Visst kan man nödtorftig redovisa om politiska beslut och opinionssiffror, eventuellt kan man också ta fram vad politikerna tycker i sakfrågorna. Men övertiden börjar ticka först när någon verkar ha gjort bort sig. Då letar man under varje sten efter mer snaskigheter. Skattespekulationer, snusk och kreditkortsslippar yr i luften.

Gud vad kul att fälla en elefant!

Det blir dessutom snabbt partipolitiserat.Man försvarar de sina och dömer ut motståndarna. Detta gäller även bland blogskribenter så klart.

###Skatterätten

Både Mary på Minamoderatakarameller och Erik Laakso är inne på den rättsliga sidan av saken. För att det ska vara en skandal i rättslig mening vill de ju till att tydliggöra vari skattefusket består. Tidningarnas skriverier är sällsynt tomma på info påpekar Erik. Mary konstaterar att det eventuella brottet inte fullbordas förrän i nästa års deklaration.

Men som jag skrivit tidigare skapar tidningarna gärna brottslingar på egen hand – utan domstolars eller andra rättsvårdande instansers inblandning.

Det är inte det lättaste att hänga med i regelsystemen heller. Expressens journalist har i alla fall inte förstått för då skulle detta citatet se annorlunda ut:

>Bjarne Sjökvist ger ett exempel – om han åker på tjänsteresa där hans fru följer med och de bor på ett hotellrum som kostar 1000 kronor ska Bjarne betala 250 kronor själv för rummet. Den summan blir sedan en skattepliktig förmån.
>– Det är ganska ovanligt att man inte känner till den här regeln.

Ska Bjarne både betala för rummet och förmånsbeskattas för det. Det verkar väl lite orimligt. Om det svenska skattereglernas transparens och rimlighet kan mycket sägas, men det spar jag till en annan dag.

###Skatteideologin

Vi har ett skattesystem byggt på avundsjuka. Erik Laakso är inne på avundsjuka i posten jag länkade till ovan.

>Dagens huvudnyhet hos tidningen Expressen (med kopia på DN) handlar återigen om Wanja Lundby-Wedin. Självklart är ingångsvinkeln den indignerade kvällspressens lockrop till en avundsjuka som råder i vårt land. Det hade inte blivit någon artikel om resmålet varit Mjölby om man säger så. Men nu gick resan, en årlig sådan, till LO-ägda semesterbyn Riva del Sole i Toscana, Italien och då tar det förstås hus i det svenska helsiket.

Men jag vill gå längre än Erik. Det är inte bara att svenska folket är missunnsamma mot dem som har det bra. Det tillhör en samhällelig överideologi att vara missunnsam på detta sätt. Det har underblåst av folk i ledande ställning i decennier. Och inte minst, vårt skattesystem är byggt på denna ideologi.

Varför är det förmånen som ska beskattas? Varför är det inte den reella kostnaden för arbetsgivaren? Om jag har en mobiltelefon med flatrate-abbonnemang så utgör det ingen merkostnad för arbetsgivaren att den används till privatsamtal, men dessa ska ändå förmånsbeskattas. Om jag har en tjänstebil så förmånsbeskattas jag inte för det faktiska privata nyttjandet utan för dess existens. Om jag tar med mig frun på tjänsteresan så beskattas vi, varför beskattas inte förmånen att slippa frun i de fall hon inte är med, kan man fråga sig.

Om vi alla, inklusive skattemyndigheten hade mer av Kjellbergs inställning så skulle tidningarna måhända få till färre skandallöpsedlar, men jag tror vi skulle bli ett lyckligare och mindre missunnsamt folk:

>Under förutsättning att det bara handlar om själva hotellrummet som Wanja Lundby-Wedin har låtit sin man få bo i till samma kostnad som om hon skulle vara där själv så tycker jag inte att dagens DN-nyhet är annat än trams.
>
>Om det skulle dölja sig även bekostade flygstolar och andra delar i det hela så blir saken en annan. Men inte annars.
>
>Visst, det är säkert så att det rent strikt ska förmånsbeskattas. Men låt oss fokusera på allvarliga saker istället för att till varje pris försöka hitta fel för sakens skull.

Och framförallt så skulle sånt här larv tillåtas stjäla uppmärksamhet från att det pågår en valrörelse här i landet. Två veckor kvar. Gå och rösta, europapolitik är också politik!