Skatterna och välfärden

Skatterna och välfärden, den eviga frågan, skiljelinjen mellan klassiska liberaler, socialliberaler och socialister. Var gränsen går mellan den egna plånboken och den gemensamma? Vilka konsekvenser får ett lågskattesamhälle, vilka får ett högskattedito, vad är egentligen rättvist? Är rättvisa och total välfärd till och med motsatta begrepp?

Skatter är knappast min huvudfråga inför det här valet. Istället handlar mina prioriteringar om områden där jag upplever ett omedelbart hot mot det samhälle jag vill leva i. Just nu är det viktigare för mig att diskutera demokratins villkor, rättssamhället och vår rätt till att fritt och privat kommunicera med varandra. Plånboksfrågorna, likväl som andra frågor om privat och offentlig ekonomi har staplats på hyllan i skafferiet i väntan på att hotet mot det öppna samhället fått lite mer rimliga proportioner.

Ändå skall jag plocka upp den handske Kent Perssons kastat i veckans bloggdebatt och faktiskt göra ett försök.

Sverige som ”skatteparadis”

Skatteparadis är inte precis ett begrepp man förknippar med Sverige, men med lite kreativ användning av ordet är det ofta så det utmålas internt. Vi kallar det ”den svenska modellen” och ser den som en blandning av marknadsekonomi och statligt ansvar för vissa områden. Dessa områden blir rent praktiskt statliga, eller åtminstone offentliga monopol. Dels beror detta på regleringar och dels på grund av socialkonservativa moraliska gränser som skapar en enorm uppförsbacke för privata aktörer.

Tax by definition

Det ses som ett system av rättvisa där ”inkomstklyftorna” hålls ner och där de ”rika” betalar för de ”fattigas” rätt till trygghet. Detta sitter numera så djupt i folksjälen att varje försök att ifrågasätta om det verkligen är bra att på detta sätt ”straffa” högre inkomst mottas med direkt ilska i folkdjupet. Inkomstklyftor är per definition alltid dåliga och varje ökning av dessa ses som en direkt stöld från de som inte tjänar lika bra — till och med när de inte tjänar dåligt.

Samhällets ansvar och inblandning i ekonomin blir helt naturligt stor, och dessutom växer den närmast per automatik om man inte konstant och konsekvent strävar efter motsatsen.

Diminishing returns

Jag skrev för nästan fem år sedan om Laffers kurvor och om hur Ibn Khaldun konstaterat samma sak som Laffer redan på 1300-talet. Grunderna för deras insikter är att när man höjer skatten når man förr eller senare en jämviktspunkt där höjningarna inte längre ger något egentligt utbyte. Folk hittar sätt att komma runt systemet, helt enkelt för att systemet inte går att leva i.

Det är naturligtvis även annat än skattens proportioner som inverkar, som till exempel de faktiska summor man får kvar i plånboken. Men även om man kan bibehålla en hög skatt på grund av dessa andra skäl får det olika former av konsekvenser.

Jag skall vara fräck nog att citera mig själv ifråga om Khalduns visdom:

I statens tidiga skeden är skatten låg i sin proportion men hög i sitt relativa utbyte… Allt eftersom tiden passerar och kungar följer på varandra, så förlorar de sin förankring i stamkulturen till förmån för ett mer civilicerat leverne. Deras behov ökar…beroende på den lyx i vilken de är fostrade. Därmed lägger de nya skatter på sina undersåtar…[och] höjer kraftigt de existerande skatterna för att öka sina inkomster… Men effekten på affärerna som orsakas av skattehöjningarna blir kännbara. Affärsmän börjar snart jämföra sina vinster med skattebördan, vilket inte är uppmuntrande… Det får som konsekvens att produktionen minskar, och med denna utbytet av skatterna.
Ibn Khaldun (Min översättning från engelska)

Jag kan relativt lätt konstatera den ångest skatterna innebär för en frilansande konsult som mig. Jag ser alla pengar farbror staten gör anspråk på, och jag ser att de utgör skillnaden mellan en ständig klappjakt på livets nödtorft och möjligheten att lägga upp en buffert och njuta av livets goda en aning.

Statis och dynamism

På pappret har vi stora möjligheter att själva påverka vår position. Vad vi däremot kanske saknar är drivkrafterna till social mobilitet, eftersom vi måste flytta upp oss långt på den sociala stegen för att det skall märkas ekonomiskt. Det är en konsekvens av höga progressiva skattesatser, men är det den enda?

Som jag nämnde får det för en person som mig konsekvensen att skatten utgör skillnaden mellan ekonomisk klappjakt och relativ bekvämlighet. Det får dock även en annan konsekvens som blir oerhört tydlig för en frilansare… prisläget! Skall man köpa en tjänst av mer komplext slag, något som går utöver att halvsula skorna eller klippa håret, så blir prislappen snabbt väldigt obehaglig. Jag noterar kallt att ytterst få privatpersoner har råd att anlita mina tjänster, eftersom varje krona jag får i plånboken för mitt arbete innebär fem intjänade bruttokronor för en privatperson.

Säg att prislappen är 25K, bara för att ta ett exempel. Tio av de tjugofemtusen hamnar i min plånbok, medan femtontusen går i skatt och avgifter. Ett företag betalar dessa tjugofemtusen med bruttopengar, medan en privatperson betalar detta med redan skattade pengar. Vilket innebär att den personen i sin tur betalat ungefär samma summa i skatt redan innan, så för att jag skall få tiotusen i plånboken får min privata kund se till att tjäna in femtiotusen brutto. Detta fenomen kallas skattekilar (till skillnad från andra kilar) och är ett stort problem för samhällets dynamism. Det är även i ljuset av dessa skattekilar fenomen som ROT- och RUT-avdragen måste ses, eftersom dessa riktar sig mot just detta.

Shoemaker At Work

Den samhälleliga ekonomiska stasis som uppstår på grund av skattekilar innebär till exempel att det knappast lönar sig att anlita en klassisk skomakare om det som krävs är något utöver att limma en trasig fog, sy i några trasiga stygn eller limma på en ny sula. Det är för de flesta inte värt kostnaden att reparera en klocka, sy om en kostym, laga en laptop eller något annat där det går att köpa nytt för motsvarande summa. Att gå till en möbelsnickare och beställa köksbord och stolar, kräver att du tillhör precis den illa sedda översta procent som trots marginalskatterna fortfarande har råd med en prislapp där varje del i uppsättningen kostar femsiffriga belopp.

En balansgång på slak lina

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att den allmänna svenska välfärden på många sätt är ett vinnande koncept. Vi har ett väldigt stabilt samhälle där få far verkligt illa och där våldsamma motsättningar tillhör undantagen. Det system vi byggt upp tillåter att vi slipper verklig fattigdom annat än i rena undantagsfall. Alla har det inte väl förspänt, men få befinner sig i verklig fattigdom. Vi är även välutbildade, får läkarhjälp och medicin vid behov och slipper i de flesta fall tigga om pengar från yngre släktingar när vi blir gamla.

Det vi förlorar på vår ”solidaritet” är möjligheten till boomtown-fenomen. För att förstå innebörden i detta kan man göra tankeexprimentet vad som skulle hända om alla företag med mindre än 25 anställda blev helt skattebefriade. Skattefria som i: ingen företagsskatt, ingen moms, inga arbetsgivaravgifter och skattefria löneutbetalningar. Plötsligt skulle det bli dubbelt så lukrativt att starta företag, alla kostnader skulle helt och hållet vara relaterade produktionen (lokaler, maskiner, löner, resor, kommunikation) och produkterna/tjänsterna skulle kunna erbjudas till lägre priser med högre lönsamhet. Det skulle uppstå en boom-ekonomi där det startades företag i parti och minut, där lönenivåerna snart skulle höjas för att locka anställda ur en allt glesare pool av arbetslösa.

Det är naturligtvis inte ett rimligt förslag, dels för att en arbiträr gräns vid ett visst antal anställda skulle skruva till konkurrensen så att inga företag vågade växa förbi denna storlek och dels för att samhället fortfarande har kostnader som i så fall måste täckas av ”någon annan”. Visst sparar samhället även in på de som får arbete istället för att vara arbetslösa, men ändå är det inte ett rättfärdigt undantag. Skall man göra någon form av undantag, så måste det vara lätt att motivera och dessutom inte vara behäftat med felet att på något stadium motverka precis den tillväxt man vill uppmuntra. Det är nog i så fall bättre att försöka sig på att reformera hela systemet så att man uppnår mer dynamik samtidigt som man inte skapar artificiella gränser.

How new solutions are born...

Slap my ass and call me Sally

Mona Sahlins ökända ”det är häftigt att betala skatt” känns för mig som rena hånet. Det är tydligen så att vi alla skall vara ekonomiska masochister och älska att få pengarna vi tjänat konfiskerade? Det är nog däremot tyvärr nödvändigt att vi faktiskt betalar skatt, kanske till och med mer skatt än jag egentligen skulle vilja. Vi befinner oss också i ett läge där det är svårt att byta häst mitt i språnget. Om vi lägger om kursen abrupt, så kommer alla de spelregler folk vant sig vid att ställas på huvudet.

Samtidigt tror jag vi är på väg mot en skattetryckets avgrund. Inte en dramatisk avgrund där vi plötsligt en dag vaknar upp till ett samhälle som gått bankrutt, utan snarare en avgrund där vi lyckas manövrera ut vår egen konkurrenskraft och vår egen dynamik, så att vi själva gör oss alltmer irrelevanta. Kompetens hålls upp som vår konkurrensfördel, men det är ren hybris. Ingen skall tro att Indien, Kina och andra länder med väsentligt lägre lönenivåer och en helt annan dynamik bara består av analfabeter. På längre sikt kommer deras lönenivåer öka, men å andra sidan är de redan nu nog så kompetenta.

Vi behöver skatterna, vi behöver trygghetssystemen och vi behöver infrastrukturen. Problemet är att vi blivit förälskade i själva formen snarare än resultatet. Så glorifierar vi våra skatter, där vi snarare borde se dem som ett nödvändigt ont. Så ser vi skatterna som statens egendomar till och med innan de är betalda. Så ser vi det nästan som ett självändamål med höga skatter utan att ifrågasätta vilket utbyte vi får av dem. Så applåderar vi kostsamma löften som i slutänden gör ett hål i våra plånböcker.

Vi behöver skatterna, men vi behöver verkligen inte bli förälskade i dem.