Det viktigaste

Jag har en nära vän som är gift med en kvinna som inte är född i Sverige. Hon har fortfarande efter snart femton år valt att ha kvar sitt medborgarskap i det gamla hemlandet, men lever med man och barn i Sverige.

Hon har kämpat sig igenom den inte helt enkla integrationsprocessen, gått på SFI- och universitetskurser för att lära sig svenska, skaffat sig universitetsbehörighet och till slut återupptagit sina studier i en humanistisk vetenskap. Idag doktorerar hon inom ett område som få svenskar har fördjupat sig i och kan med fog antas vara en av de kunnigaste i Sverige inom sitt gebit.

För något år sen blev hon sjuk och hon och hennes man har i ett års tid kämpat med den oro, de minskade ekonomiska möjligheter och den extra belastning på familjen det innebär att den ene parten inte riktigt orkar. Hon har det senaste halvåret börjat arbeta igen och är etappvis på väg tillbaka. Detta innebär att hon är deltidssjukskriven och att de under hösten känt en viss oro för de nya sjukskrivningsreglerna.

Försäkringskassan skulle kanske kunna kräva av henne att hon började söka jobb eftersom hon inte klarar av att arbeta heltid än på sitt nuvarande jobb. Man kan fundera över hur smart det är att skicka ut en internationell expert inom ett område på en i lågkonjunkturen oviss arbetsmarknad för att försöka hitta ett jobb inom något annat område. I synnerhet då vi vet att det, när det är ont om jobb är svårare för de med utländsk bakgrund att få ett.

Visst vore det underligt om tillvaron som arbetssökande i det här fallet skulle anses vara mer rehabiliterande än den successiva återgången till fullt arbete på det tidigare jobbet. Reglerna kan som vi har läst under det senaste halvåret tolkas så, men i det här fallet har Försäkringskassan ännu så länge visat tålamod med den pågående rehabiliteringen. Ett exempel på att systemet kan fungera alltså.

Vad mera är så är det här en familj som vill klara sig själv och har resurser till det. Även om det skulle bli knapert var de fast beslutna att hellre offra sjukpengen än det jobb hon älskar om ett beslut från byråkratin ställde frågan på sin spets. Hennes man skulle i så fall ta en större del av försörjningsbördan så att hon kunde fortsätta successivt öka arbetsmängden på sitt gamla jobb.

###Utlandsresa som sjukskriven

I slutet på hösten planerade de den årliga julresan till hennes gamla hemland i östra Europa. Jul och nyårshelgen och några veckor där i kring skulle tillbringas med hennes släktingar. Det finns en regel som säger att man måste ansöka om tillstånd från Försäkringskassan vid utlandsresor. Denna kände inte familjen till när de planerade utlandsresan. Då hade de förmodligen ansökt om tillstånd eftersom det ju handlade om en relativt okontroversiell resa hem till familjen över helgerna.

Nu har de varit hemma i Sverige några veckor. När de kom hem väntade ett brev från Försäkringskassan. Ett brev där hon påminns om regeln om utlandsresor. Ett brev som är daterat dagen efter de reste ut från Arlanda. Slumpens skördar må vara outgrundliga, men i det här fallet tror jag mer på teknologi än på slumpen. En rutinjämförelse mellan Försäkringskassans register och information från passkontrollen på Arlanda och hennes namn dök upp. (Om de jämför alla utresande eller bara de med utländska medborgarskap kan vi bara spekulera kring.)

###Samkörning av dataregister

I en strävan att hitta ”fuskarna” i socialförsäkringssystemet har vår regering kastat ut all den gamla rädslan för statens kontrollmöjligheter från ADB-tiden. Jag var aktiv i ett parti som på 80-talet var väldigt stridbara i denna fråga. Dataregister sågs redan med dåtidens jämförelsevis ynkliga tekniska möjligheter som en stor risk för den personliga integriteten. Det antogs lagar för att skydda den enskilde. Samkörning av dataregister var ett hot, ett hot som man tog på stort allvar. Redan 1973 hade man inrättat Datainspektionen som under de första femton åren kunde följa en politisk debatt, utredningar och politiska förslag som fokuserade på den enskildes skydd mot statens övergrepp. Jag var aktiv i ett ungdomsförbund som under Beatrice Asks ledning kampanjade mot storebrorssamhället.

Beatrice Ask sitter nu i en regering som inför det. Idag är det viktigare att hitta fuskare i sjukförsäkringssystemet än att skydda vår rätt till privatliv. Idag vet försäkringskassan samma dag som vi passerar passkontrollen och får vårt pass scannat att vi lämnat landet.

###Tre viktiga politiska frågor

Den situationen jag just berättat om aktualiserar tre av våra stora politiska debattämnen: invandrarna och integrationen av dem, sjukförsäkringssystemet och den personliga integriteten.

Och visst är det viktigt för mina vänner, för mig och för oss alla att vi gör det lättare inte svårare att komma in i Sverige och bli en del av vårt samhälle som invandrare. Visst är det viktigt för mina vänner, för mig och för oss alla att vi har ett sjukförsäkringssystem med regler som vid tillämpning i det enskilda fallet inte kan bli helt kontraproduktiva.

Men viktigare ändå för mina vänner, för mig och för många av oss är att vi inte tillåter staten att veta allt den vill om oss i sin strävan att ta hand om allt åt alla. Hur många fuskare det än finns i sjukförsäkringssystemet så ger det inte staten den moraliska rätten att hålla reda på sina medborgares rörelser. Vad är nästa steg? Ansökan om utresetillstånd även om man inte är sjuk.

Jag kan höra folk komma med rent mjöl i påsen-argumentet: om mina vänner ansökt om tillstånd hade inte Försäkringskassan behövt samköra register för att upptäcka att de inte gjort det.

Men min poäng handlar inte om det enskilda fallet. Mina vänner borde naturligtvis känt till reglerna. Mina vänner kan naturligtvis leva med eventuella konsekvenser av att de gjort fel när det glömde eller inte kände till den här regeln.

Jag tänker på alla de som får sitt namn noterat på Arlanda och jämfört med allehanda dataregister utan att de överhuvudtaget finns någon anledning att misstänka att de gjort fel. Jag tänker på alla de tusentals fakta om oss som finns lagrade i dataregister och som bara blir fler och fler. Snart kommer alla våra rörelser inom Sverige finnas bland dem när datalagringslagen ger teleoperatörerna skyldighet att lagra alla våra telefonsamtal: när vi ringer, till vem vi ringer och varifrån vi ringer.

För er som tror på rent mjöl i påsen-argumentet. För er som säger det rör inte mig för jag gör inte fel. Jag har inget att oroa mig för. Var går gränsen för vad ni känner er bekväma med att dela med staten? När kommer ni säga stopp, hit men inte längre, det här har inte statliga tjänstemän med att göra. Finns det en sån gräns?

Det finns anledning att debattera huruvida vi inom Piratpartiet gör rätt som går till val på ett fokuserat program. Det finns de som undrar om vi inte borde visa lite av det engagemang som vi visar i informationspolitiken inom andra områden där den personliga integriteten är hotad. Jag personligen engagerar mig i många andra frågor. Men mitt partipolitiska val är baserat på den fråga jag tycker är viktigast. Jag tror att vi inom Piratpartiet kommer att skapa en politik för de andra viktiga frågorna i sinom tid. Vi är fortfarande ett ungt parti med framtiden framför oss.

Sociopati i hanteringen av arbetslinjen

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa.

Isobel:

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det.

Att sparka på den som ligger är så oerhört oanständigt, att jag fått skriva om den här meningen tre gånger för att få ur mig den utan invektiv. Om jag fortfarande vore moderat skulle Axén och Rivière på egen hand lyckats förlora en väljare, och vore jag fortfarande moderat skulle jag idag vara skitförbannad och fundera på palatsrevolution.

Visual Psychology
Alla åkommor är inte synliga

Jag vet för lite för att kunna uttala mig om Alexandra, men farbror Axén och tant Rivière vet med största sannolikhet inte ett dyft mer än jag. Jag stördes faktiskt av delar av Alexandras artikel, men jag inser att hennes upplevelser är genuina oavsett vad jag nu kan tänkas reagera mot. Framför allt så löser det inte hennes problem, eller någon annans problem heller, att håna henne. Det är lätt att döma, det är svårare att försöka förstå.

Om det är något hon behöver så är det den efterlysta rehabiliteringen, och om det inte går, så är det faktiskt det sociala skyddsnätet som gäller — troligen sjukskrivning. Att inse att det är så kräver att man hoppar ner från sina höga hästar; det kräver att man kan se förbi sina väl genomtänkta föreställningar om verkligheten; det kräver att man är beredd att försöka förstå, att sätta sig in i en annan människas situation, att inte döma utan istället försöka hjälpa — översatt till ett annat ord, så kräver det empati.

Hade Gunnar Axén och Helena Rivière förstått innebörden i det ordet, så hade de inte attackerat Alexandra personligen. Istället hade de visat hur det är meningen att hon skall få den hjälp hon efterlyser, och inbjudit henne att ta kontakt med dem direkt för att diskutera vad som inte fungerar och varför. Vem vet, kanske skulle de ha lärt sig något?

Som jag skrivit förut, så var jag faktiskt positiv till arbetslinjen — för mig var det en av de saker som jag hoppades på när alliansen kom till regeringsställning. Men arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.

Det känns som den insikten ligger i linje med såväl min liberala som min piratpartistiska sida.

Uppdatering: Om ni nu inte förstod det, så saknar inte alla moderater empati eller insikt.

Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.