Pirates of the Mediterranean

I elfte timmen när fartygen med humanitär hjälp redan lämnat Cypern och stävade mot Gaza, meddelade den israeliska sjöfartsmyndigheten att man utökar säkerhetszonen med 68 sjömil. Det har man faktiskt inte rätt till så länge det inte råder krig.

När Israel sedan skulle stoppa ”The Freedom Flotilla”, så skedde det på internationellt vatten. De fartyg man kapade tillhör inte någon nation man för krig emot, ej heller bröt fartygen mot några internationellt giltiga lagar. Att de försökte bryta en israelisk blockad är inte intressant för resonemanget så länge fartygen befann sig på just internationellt vatten. Israel försvarar sitt handlande med att det är tillåtet om den nationella säkerheten är i fara. Frågan är om inte ögonen går i kors när man påstår en sådan sak om en konvoj vars två syften var humanitär hjälp och politisk opinion?

De situationer där man har rätt att ingripa mot ett fartyg på internationellt vatten är:

  1. Skeppet utövar sjöröveri
  2. Skeppet ägnar sig åt slavhandel
  3. Skeppet ägnar sig åt olovlig radioutsändning och för samma flagg som krigsfartyget har jurisdiktion över under artikel 109
  4. Skeppet saknar nationalitet, eller
  5. Trots falskt flagg, eller vägran att visa flagg har fartyget i realiteten samma nationalitet som krigsfartyget.

Kaparverksamhet är olaglig

Det är inte utan att vi som kan lite göteborgshistoria kommer att tänka på ”Lasse i gatan”, mannen som var en militär hjälte om du frågade svenskarna och en fruktansvärd niding om du frågade danskarna. Gränsen mellan legitim flottverksamhet och rent sjöröveri är genom historien hårfin — och en och samma handling kan klassas som vilket som beroende på vem du frågar, hur det sker och under vilka förutsättningar.

I det här fallet har inte Israel ens ett fikonlöv av legitimitet att stå på utöver sin egen unilaterala förklaring om en internationellt olaglig säkerhetszon. Israel hävdar att de befinner sig i krigstillstånd, men det kräver i så fall en ganska fantasifull tolkning av begreppet.

Alla andra resonemang kring hur situationen utvecklades blir därmed fullständigt sekundära. Genom att borda fartygen utan stöd av internationell rätt, så gör man sig själva till just kapare, inte så väldigt mycket bättre än de somaliska sjörövarna som nyligen varit på tapeten.

Utsätts man för ett olagligt kapningsförsök, så har man all rätt att försvara sig. Det kanske inte tillhör de smartaste taktiska val man kan göra, men det gör ändå frågan om vem som använde våld först helt ointressant. Hade man varit inne på israeliskt territorialvatten hade situationen varit fullständigt annorlunda, men det var man inte.

Turkiet och NATO

Faktum är att man skulle kunna välja att se ingripandet som en krigshandling. Fartyget där folk dog var turkiskt, och Turkiet skulle kunna välja att tolka angreppet som ett angrepp på turkisk suveränitet.

I det läget skulle man kunna gå till sina NATO-allierade och påpeka att Israel faktiskt utan militär provokation anfallit turkiska medborgare på ett turkiskt fartyg på internationellt vatten. Oavsett om NATOs övriga medlemmar skulle ta en sådan sak på allvar så är det svårt att ens överblicka den politiska skitstorm det skulle generera. Redan som det är så är det ett monumentalt blått öga för Israel när Turkiet kräver att FNs säkerhetsråd, som de är en del av, skall kallas in till extrasession.

Nyttiga idioter och onyttiga dito

Det är beklämmande att behöva läsa kommentarer från svenska debattörer som i ljuset av det som hänt väljer att kalla civilisterna för nyttiga idioter, eller skylla civilisterna i hjälpsändningen för det som nu hänt.

Att israeliska ministrar eller militärer hävdar att andra sidan sköt först är inget att förvånas över, vi skulle blivit direkt förvånade om de inte gjort det. Den dåliga ursäkten faller dels på att tilltaget redan från början bryter mot internationell rätt och dels på att det knappast är proportionerligt att kommandosoldater skjuter civila — det tyder snarare på dålig beredskap och taskig planering.

Niklas Wykman bör ta sig en rejäl funderare över om han på fullt allvar skulle kunna se de döda civilisternas mödrar eller fäder i ögonen samtidigt som han säger att de var nyttiga idioter och terroristkramare. Att de var av en annan åsikt än Niklas ifråga om hjälpsändningar, blockad och Hamas legitimitet behöver väl knappast sägas, men det gör dem inte till vare sig nyttiga idioter eller terroristkramare. Inte heller är det ”en seger för hela Gaza”.

Snarare handlar det i de flesta inblandade personers fall om en annan syn på situationen. En syn som anser att Israel bör behandla de palestinska enklaverna som fullvärdiga stater, om de vill göra gällande att det är något annat än mellanösterns motsvarighet till de sydafrikanska ”hemländerna”. En som anser det är orimligt att oskyldiga palestinier skall få leva ett halvt liv på grund av att några extremister inte kan dra jämt med Israel. En syn som anser att den nuvarande blockaden är direkt kontraproduktiv mot hela möjligheten att skapa en varaktig fred. En syn som gör gällande att Gazaremsan förvandlats till ett gigantiskt utomhusfängelse för tusentals och åter tusentals människor.

Hade Wykman kallat även Gandhi för en nyttig idiot för nationalistiska muslimska och hinduistiska krafter? Även han valde att försätta sina motståndare i situationer där de inte kunde vinna.

Dick Erixon bör studera internationell rätt och fundera på om han kanske skall sätta saker i sin kontext innan han ger efter för sina reflexer. Kanske lite mer eftertanke kunde få honom att låta lite mindre som en idiot savant som känslolöst rapar upp färdigrepeterade automatiska svar.

Ett enda ärligt försök att hitta en lösning har gjorts, det ledde till initiativtagarens död. Istället har man sedan dess valt att systematiskt måla in sig i varsitt hörn. Ingendera sidan är en millimeter närmare sitt mål nu än dagen efter Yitzhak Rabins död, visst saker har rullat på men på många sätt är man längre från en lösning idag än på flera årtionden. Kanske är det dags att lämna konfrontationsspåret ännu en gång och göra ett ärligt försök att hitta en lösning som inte är optimal för någon, men som i alla fall tillåter folk att leva sina liv i fred och någorlunda välstånd.

Ägg i ansiktet, varför inte köpa hela hönsgården?

Vi tänker överhuvudtaget inte ge oss in i frågan om vem som har rätt eller fel i den underliggande konflikten, eftersom det även om man bara håller sig till de senaste sextiofem åren helt beror på vilken sidas tilltag man anser värst eller vilket tidsperspektiv man anlägger. Idioter, liksom oskyldiga offer finns på båda sidor och det enda hoppet på sikt är om de mer moderata krafterna på båda sidor tillåts segra.

Segra var i alla fall inget Israel kunde hoppas på i den här situationen, som opinionsskapande manöver var ”Ship to Gaza” fullständigt briljant. Antingen kunde Israel släppa igenom fartygen, och då skulle man fått fram hjälpsändningar och dessutom etablerat ett viktigt prejudikat — alltmedan israeliska blockadivrare fick stå och morra i manegen. Eller så kunde de stoppa sändningen, vilket skulle visa hur orimlig blockaden är när lastningen faktiskt skedde helt öppet och innehållet i sändningen knappast kan sägas vara ett hot mot Israel.

Det man istället valde var alternativ två på steroider. Man har inte fått ägg i ansiktet, man har fått hela hönsgårdens veckoproduktion. För att försöka undvika just detta, så fick man för sig att det var en bra idé att försöka hindra kommunikation och censurera det man inte kunde hindra. Naturligtvis misslyckades man och fick närmast motsatt effekt när intresset för inte bara informationen som sådan utan även Israels spin-försök når nya höjder.

Nu oroar man sig istället för en ny intifada, vilket hade gått att räkna ut med lillfingret om lite mer moderata resonerande krafter fått ha ett ord med i laget. Man har dessutom en smärre internationell katastrof på halsen: Tidigare svala men vänliga nationer som Turkiet har alienerats, EU ler knappast med hela ansiktet, arabvärlden ifrågasätter nu om det överhuvudtaget går att leva i fred med Israel. Det kan till och med bli svårt för USA att inte på något sätt markera sitt missnöje, även om det knappast är troligt att de gör mer än så.