När skall vi börja auktionera ut våra arbetslösa?

För ett par hundra år sedan fanns det ett system där föräldralösa/övergivna/dagdrivande barn auktionerades ut till folk som skulle ge dem mat, husrum och ett arbete att utföra. Det minnde på många sätt om slavhandel, men med skillnaden att den som vann auktionen var den som bjöd lägst…

Budet var nämligen vad man krävde av staten för att ta hand om barnet, så ju lägre man var villig att gå desto bättre för staten.

Newhaven boy (´King Fisher´ or ´His Faither´s Breeks´)Vissa nominella krav ställdes: barnen skulle gå i skola och det fanns någon slags krav på livets absoluta nödtorft. I praktiken var myndigheterna så tacksamma för att ”bli av med problemet” att man blundade för i stort sett alla former av övergrepp kort om uppenbart mord.

Dessa barn for ofta väldigt illa, utnyttjades, misshandlades och föraktades. Deras öde var knappt bättre än äldre tiders trälar. Fenomenet inspirerade till och med till boken Sunnanäng av Astrid Lindgren, där två av dessa barn är sagans huvudpersoner.

Systemet var djupt orättfärdigt. Det var en konstruktion där samhället tvådde sina händer genom åtgärder som på pappret och för de som inte drabbades själva kunde ses som det minst dåliga. Jag kan inte påminna mig någon som på något sätt försökt att i efterhand ta systemet i försvar, utan detta system är såväl i litteraturen som i historieböckerna en slags skamfläck i en tid då människovärdet i än högre grad än idag skall ha berott på pengar. Man skall inte glömma bort att under samma tid var rösträtt något som endast tillföll de som hade tillräckligt stor inkomst och/eller förmögenhet för att räknas.

Det är rätt obehagligt att vi är så historielösa. För hur kan vi med berått mod skapa ett system där vi betalar företag för att sysselsätta arbetslösa? För hur skall man annars tolka Fas 3, det som av många kallas ”Fasan”?

Det systemet måste bort, eller reformeras till något som inte förgör de människor det är tänkt att hjälpa.

Att två sina händer från ansvaret är lika orättfärdigt idag som för halvannat sekel sedan. Det är ett utslag av överentusiasm och historielöshet, där ”arbetslinjen” har blivit en så stark symbol att man inte längre för resonemangen tillräckligt djupt. Ivern att göra borgerligheten mer ”folklig”, eller att skapa det ”moderna arbetarpartiet” leder ibland bort från rim och reson. Vi glömmer varför käpphästarna fanns där i vår iver att bränna dem och förnya oss.

Den som saknar sysselsättning skall söka sådan, att bli sysselsatt på heltid utan lön eller rimligt hopp om vanlig anställning är inte en hjälp — det är att systematiskt sabotera varje kvarvarande möjlighet att stå på egna ben.

Varje sådant system där arbetslösa blir någon slags ”handelsvara” är dömt att misslyckas. Det kommer alltid finnas sådana som sätter i system att utnyttja sådana regler. De arbetslösa blir då i bästa fall gratis arbetskraft och i värsta fall förvarade som en skock får i en fålla. Var tog kritiken mot AMS vägen?

Det vore kanske inte så illa om det samtidigt var så att dessa arbetslösa fick en inkomst från sysselsättningen som var rimlig; om det var så att de arbetslösas upplevelser av ”arbetsplatsen” fångades upp och togs hänsyn till — eller för den delen om de arbetslösa hade någon som helst val.

Som liberal anser jag att människor skall försörja sig själva, som empatiskt förmögen människa anser jag att människor måste få möjlighet att leva med en personlig värdighet. Deras kunskaper, resurser, åsikter, önskningar måste få plats även när de är som allra sårbarast.

Istället ser vi hur de beläggs med munkavle, hur deras kreativitet och drivkraft kringskärs och hur de i praktiken ställs utanför samhället.

Var det inte utanförskapet vi skulle komma åt, eller?

Samma skrot och korn

Björk är en av mina husgudar, eller snarare gudinnor. Hennes ”Hyper-Ballad” är så stark att håren reser sig på kroppen när jag hör den.
Robyn är en av mina husgudar, eller snarare gudinnor. Att se henne sjunga ”Hyper-Ballad” fick håren att resa sig över hela kroppen.

I TV, har Björk något av ett stenansikte när hon sitter och lyssnar. Min första reaktion var: ”Hon gillar det inte”, min andra att hon försöker hålla tårarna tillbaka. Min undran fick sitt svar genom kommetarerna hos Mymlan. Det ledde mig vidare till Twitter och två kommentarer av Jan Gradvall, den första var:

Vet inte om det framgick i tv men Björk grät när Robyn sjöng ”Hyper-ballad”.

Så svaret var två, med andra ord. Två på flera sätt, eftersom båda tjejerna är sådana som utan pardon gått sina egna vägar. Ganska lika på många sätt:

Fint: Björk och Robyn är lika korta. Under middagen sitter de hukande mellan två bord och pratar som två av samma skrot och korn.

På något sätt har jag inte det minsta svårt att se den bilden framför mig och den får mig att bli alldeles full i skratt.