Fångad av fienden

Jimmy Callin bad mig när vi sågs afk igår att skriva om hur man påverkas av sina motståndare. Att frågan kom upp beror på en någon vecka gammal ordväxling bland kommentarerna:

Bengt kommenterade mitt inlägg om Piratpartiets kunskaps- och människosyn:

>Den teknokratiska tonen i förslaget till värdedokument är inte enbart på grund av slagsidan i PP:s medlemskår. Det beror också på utvecklingsnivån hos dem som PP är en reaktion mot. Ett teknokratiskt upplysningsperspektiv är liksom ett framsteg mot den icke falsifierbara mysticismen bland de upphovsmannatroende eller säkerhetsreligiösa…Det är förstås min värdering. 🙂 ”

Jag svarade:

>Intressant tanke att våra värderingar och vårt partis ”tonalitet” formats i kontrast mot det/dem vi bekämpar. Så har jag aldrig tänkt på det. Det tar jag verkligen med mig i mina vidare funderingar.

En självbild (för en människa men också förr en organisation) formas i hög grad genom reaktioner på omgivningens bild av en. Ett sätt att se på saken är det perspektiv som används i mental träning. Man väljer antingen att associera sig eller dissociera sig från intryck, eller med jargong: man assar och dissar.

I mental träning används de här uttrycken för att beskriva den process där man genom att medvetet förstärka sina associationer till framgång och en skön känsla och styra bort från tankar på misslyckande och negativa känslor kan höja sin prestationsförmåga.

Samma process sker när vi bygger vår självbild i relationer med vår omgivning. De ser oss på ett visst sätt och det styr deras beteende mot oss. Vi reagerar på detta med att antingen revoltera mot denna bild eller förstärka den. Ett exempel: Om dina föräldrar visar att de ser dig som en omusikalisk person kan du antingen envist kämpa för att motbevisa dem eller bejaka deras bild och utveckla fullständig tondövhet.

Det som sker med människor sker också med organisationer. För små och/eller hårt kontrollerade organisationer är detta en process som man i viss mån kan ta kontroll över om man är medveten om den. Man bygger en stark inre kultur som ska hjälpa gruppen att hålla fast vid en självbild mindre beroende av omgivningen. I en större organisation är det svårare. Organisationens självbild är summan av alla de ingående människornas bild av organisationen. I en vild och spretig svärm är detta något som ständigt är i flux och som svårligen låter sig påverkas av värderingsdokument eller andra beslut.

Piratpartiet känns ibland som en organisation under belägring. Jag är helt säker på att det är en falsk känsla. Så stora och viktiga är vi helt enkelt inte. Det finns ingen utanför partiet som har så starka känslor inför oss som vi har själva.

Vi har svårt att befria oss från hur vi blir beskrivna eller attackerade. Vi assar och dissar. När folk pratar om stöld och om gratis är gott-generationen så försvarar vi oss kanske alltför högljutt. När vi beskrivs som kaotiska och ofärdiga som organisation kan vi bära det som ett baner för vårt annorlunda och ”överlägsna” arbetssätt eller bli rädda att vi inte är bra nog. När vi attackeras för att vara en enfrågesrörelse reagerar vi med hetta och visar på våra tre fokusområden, eller så sluter vi oss i ett navelskådande försök att hitta breddning av programmet. När vi beskrivs som teknokrater och som ett parti som behärskar det nya blir vi kanske lite för stolta och bejakar denna sida av oss själva.

Alla dessa känslorörelser hos alla våra medlemmar och sympatisörer slår fram och tillbaka, blir till samtal där vi påverkar varandra och ur denna process växer vår självbild fram.

Det kanske måste vara så, men jag önskar att vi kunde bli herre i eget hus. Att vi kunde ta kontrollen över vår eget öde. Att vi tillsammans kunde slå fast att det här, det är vi.

Piratpartiet onödigt dåliga självförtroende gentemot andras bild av oss som Emma skriver om i ett läsvärt inlägg gör att vi glömmer oss själva:

>Vi måste som organisation sträva efter att göra så att det känns rätt för oss, det måste alltid vara vårt självklara fokus. Att säga att vi kan få problem med andra är att nedvärdera vikten av hur vi själva vill ha det och riskerar fastna där. Om vi inte gillar något så är det för att vi inte gillar det, inte för att någon annan eventuellt inte kommer att gilla det. Jag upplever det som en otroligt viktig nyansskillnad och väsentlig för att uppnå ett sunt självförtroende som parti.

Vi kan välja vilka vi vill vara! Det syns till exempel i alla de inlägg som skrivits om våra framtidsvisioner.

Jimmy Callin frågade igår: vad tänker du göra för partiet?

Mitt svar är: att hjälpa till med att bygga självförtroende hos partimedlemmarna och hos partiet. Det kan vara grunden för en egen självbild opåverkad av våra motståndares syn på oss. Det är bland annat så vi kan bli ett riksdagsparti.