Våldtäkt, övergrepp eller umgänge?

I Egypten begår man sexuella övergrepp i sin iver att inte bli anklagad för att begå sexuella övergrepp, om man får tro en anonym källa inom den egyptiska militären. Historien handlar om gripna kvinnliga demonstranter som under hot tvingades genom en undersökning om de var oskulder. De som ansvarade för undersökningen var män och den bevittnades av ytterligare fler män.

– Vi ville inte att de skulle säga att vi antastat dem sexuellt eller våldtagit dem. Därför ville vi ha bevis för att de inte var oskulder när de greps. Och ingen av dem var oskulder, säger generalen till CNN.

Logiken skrämmer. För att skydda sig från anklagelser om våldtäkt i dess snävaste bemärkelse, utsätter de kvinnor för något som enligt min mening också är en våldtäkt.

Samtidigt i Sverige: En flicka i övre tonåren har sex några gånger med en 14-årig pojke och åtalas för våldtäkt. Med vårt nya vidgade våldtäktsbegrepp så är det under vissa omständigheter sexuella aktiviteter med barn under 15 år våldtäkt även om det inte förekommer hot eller våld. I det här fallet får man anta att man friat flickan på grund av att åldersskillnaden var ganska liten och att sexet var en del i en pågående relation, något som det ges utrymme för i lagen. (Jag har inte läst domen så jag spekulerar bara.)

Hans Egnell på Motpol reser frågan hur fallet bedömts om det varit en äldre pojke som haft sex med en yngre flicka. Bloggen Peace love and Capitalism hävdar att flickan borde fällts även om det kan tyckas bisarrt.

Jag tycker det börjar bli dags att vi hjälps åt att hitta en rimlig definition av våldtäkt och sexuella övergrepp. En definition som många kan samlas kring och som fungerar såväl juridiskt, som språkligt och socialt. Det blir svårt att prata om det, om vart gränserna går och borde gå, både i den samhälleliga debatten och i samtal med varandra och med våra barn, när begreppen har blivit så här utsuddade.

Jag har ända sedan prata om det-kampanjen i december vänt och vridit på frågan om jag skulle skriva ett inlägg om mina privata upplevelser av gränserna mellan sex och övergrepp. Men det går inte. Det är för privat. Jag känner inte att jag har rätt att dela med mig av de upplevelserna, eftersom var och en av dem också berör en annan människa – på djupet.

Men jag har sådana privata upplevelser av allt från att vara den utnyttjade till att vara den som utnyttjar och skammen och ångesten vaknar i lika hög grad när jag tänker på det ena som när jag tänker på det andra. Men om jag ska försöka vara rationell inför de erfarenheter jag har så kan jag sammanfatta mina lärdomar i ganska få ord:

Det finns oftast inte en entydig upplevelse när en sexuell situation går snett. När kommunikationen brutit samman har de inblandade ingen aning om hur den andre uppfattade situationen.

Gränsen mellan sex som sker med samtycke och utan samtycke är en en suddig historia. Den kan vara svår att se dagen efter, och i stundens hetta kan den vara helt osynlig.

Vi kommer hur vi än definierar begrepp som våldtäkt och sexuellt utnyttjande alltid ha situationer där någon känner sig utsatt, där någon har blivit utsatt, utan att den andre är en förövare. Det kan tyckas ologiskt, men i gråzonerna kan det finnas offer för en kränkning utan förövare.

Detta måste vi prata om!

Men vi måste prata om det, inte debattera det. Ska vi tillsammans hitta en bättre förståelse för gränserna så är det ett samtal där vi lär oss av varandra vi behöver. Inte en debatt som någon av oss försöker vinna. Läs gärna Emmas funderingar kring syftet med debatt.

Finns det legitima sexuella skildringar av barn?

Som pappa till barn i puberteten vet jag att det här med sex är ett svårt ämne att beröra med tonåringar. Det finns så många sätt att göra fel i all välvilja. Jag antar att andra föräldrar känner igen sig. Som före detta lärarvikarie med erfarenhet av att undervisa i sex och samlevnadsundervisning vet jag hur stort intresset och engagemanget bland högstadieelever är och hur bra samtal det kan bli runt samlevnadsfrågor, moral och sexualitet med dem. Jag har bara inte listat ut hur jag kommer dit med mina egna barn.

När jag tittade första gången på Utbildningsradions och RFSU:s samarbete, filmen Sex på kartan av Annamaria Dahlöf, var det med de glasögonen. Jag tyckte den var en bra skildring som jag inte skulle tveka att visa mina egna barn. Jag associerade den inte på något vis med barnpornografidebatten trots att den visar barn i väldigt sexuellt explicita situationer, som synes på de bilder jag klippt ut ur filmen.

ur Sex på kartan

Syftet färgar vår tolkning av bilder, filmsekvenser och andra kulturyttringar. En film gjord i ett pedagogiskt syfte upplevs oftast inte som pornografisk. Fast vår eget syfte som betraktare färgar också tolkningen. Tillspetsat kan man säga att porr sitter i betraktarens ögon. En från början oskyldig eller vällovlig skildring av nakenhet och sexualitet kan av oss som publik användas på andra sätt. Med hjälp av vår fantasi kan vi fylla den med de associationer och känslor vi själva önskar. Det som är konst för mig kan bli porr för dig, eller tvärtom.

Därför ska man kanske inte förvånas över att Sex på kartan polisanmäldes för barnporrbrott och att en utredning om förledande av ungdom har startats med anledning av den. Vi lever i en konstig tid där moralism och lössläppt sexualmoral lever sida vid sida, nästan som i symbios. Samma medier förfasar sig över sakernas tillstånd ena dagen och häller mer ved på brasan med bröstchocker och sextips nästa. Det kanske är bra om rättssystemet får pröva om RFSU och UR gjort sig skyldiga till barnporrbrott. Om så är fallet kanske en eller annan inser att lagen är absurd.

ur Sex på kartan

Studenten Daniel Tanse som stod för polisanmälan av filmen förklarar sitt synsätt på SVT Debatt:

Det som dock, inkompetent pedagogik åsido, är mest påfallande är hur som helst just att filmen utspelar sig i högstadiemiljöer där ungdomarna tänker på sin pågående pubertet med tillhörande moppemusch, sitt första BH-köp och sommarjobbssökande.

Det är i denna klart underåriga miljö som UR tycker det är fullt motiverat att lägga in en sexscen med två ungdomar, en scen som saknar utbildningsvärde, och vars främsta funktion blir underhållning i en annars rätt så tunn berättelse. En sexscen som i linje med filmens ton i övrigt inleds med att pojkens mustasch vinkar till flickan och säger ”komsi, komsi”.

Jag håller inte med honom om hans värdering, men det är en intressant observation han gör. Filmens huvudpersoner är i fjorton-femtonårsåldern och de avbildas som ni kan se på bilderna i realistiska sexuella situationer utan krusiduller. Allt annat skulle ju vara missriktat med tanke på filmens syfte.

Men det som slår mig och andra är inte att filmen är olämplig för barn eller behöver polisanmälas, utan något helt annat. Nämligen att vår lagstiftning om barnpornografi är otillräcklig eller rent av vansinne. Oavsett om den tar hänsyn till syftet med en framställan och alltså friar sexualupplysningsfilmer, men fäller mangateckningar eller om den förhåller sig neutral  och det visar sig att jag begår barnpornografibrott som lägger upp dessa bilder, är den enda rimliga slutsatsen att lagen är tokig.

Mangatecknaren Åsa Ekström skrev redan i förra veckan på SVT Debatt och drog paralleller till fallet med mangatecknaren som dömdes för barnporrinnehav i somras.  Hon oroar sig för möjligheten att använda seriemediet till att skildra ungdomar och deras sexualitet och önskar sig ett avskaffande av den lag som gör teckningar olagliga.

Dagen efter kom hovrättens dom i Mangamålet. Serieöversättaren dömdes även i hovrätten för innehav av barnpornografi, även om de vid en genomgång av bilderna i fråga fann att vissa av dem inte tillräckligt tydligt kunde anses vara pornografiska eller anses föreställa barn. Min spådom från i somras om att det sociala stigmat skulle vara ett värre straff än böterna har också besannats. Serieöversättaren får inte jobba för det förlag som ger ut mycket av den översatta manga som ges ut i Sverige.

Mot domen finns inte mycket att anmärka. Den följer gällande rätt i Sverige. Mårten Schultz har skrivit bra om detta så jag tänker inte analysera domen ytterligare. Visst kan vi som Per Hagwall på Svd Brännpunkt hoppas på högsta domstolen, men sist och slutligen vilar ansvaret på de lagstiftare som i sin vilja att framstå som handlingskraftiga mot barnpornografin kastat ut babyn med badvattnet.  Jag kan bara instämma med Anna Troberg som på sin blogg, i Aftonbladet och i Svt:s Agenda förklarat att resurserna borde satsas på verkliga brott mot verkliga barn och inte på seriefigurer.

Jag oroar mig för hur många som håller med Rädda Barnens talesman Olof Risberg som i debatten med Anna Troberg i söndagens Agenda förde fram argumentet att lagen var bra eftersom den skyddade barnen samtidigt som ingen drabbas av den. Att en svensk konstnär förlorat sitt goda namn och rykte samt stora delar av sitt livsuppehälle är alltså inte en negativ effekt av lagen. Antagligen eftersom man inte behöver bry sig om honom – han är ju en brottsling.

Vi måste höja oss över så enkla lösningar på svåra problem. Konst liksom all kommunikation är ett komplext samspel mellan avsändare och mottagare där syften, värderingar, tolkningar och känslor färgar resultatet. Vi kan inte ha en lag som tvingar tingsrätter att fundera över hur stora bröst seriefigurer får ha. Vi kan inte ha en lag som gör att teckningarna som illustrerar detta inlägg är lagliga i en sexualupplysningsfilm, men inte i en serietidning. Vi kan inte ha godtycke. Skyddet för allas vår rätt att uttrycka våra tankar, känslor, fantasier och drömmar är alldeles för viktigt för det.

Filmtips: SM Rechter – se den!

Jag fick en film skickad till mig av en vän i Bryssel. Han sa att jag bara måste se den. Filmen heter SM Rechter och baserar sig på en sann historia från nittiotalets Belgien, som utspelar sig i efterskalvet efter den stora pedofilskandalen.

I filmen förlorar domaren Koen Allegaerdts sitt jobb och sin pension efter att ha dömts för misshandel av sin fru Magda De Herdt. En domare kan ju inte fortsätta som domare om han är en hustrumisshandlare.

Och det handlar inte om någon vanlig misshandel. Brutaliteten i det domare Allegaerdts gjort mot sin fru är svår att överhuvudtaget föreställa sig. Ännu svårare att förstå (för somliga) är att han gjort det på hennes uppmaning. Hon är nämligen masochist med en märkligt hög smärttröskel och ett djupt liggande behov av att få åtnjuta smärta.

Domaren är inte sadist, men hans kärlek till frun och hennes förtvivlan (som till slut leder depression och ett nervsammanbrott) gör att han går med på att inleda ett SM-förhållande med henne.

Filmen skildrar hur deras relation djupnar och stärks av att de tillsammans utforskar hennes böjelse, samtidigt som det långsamt börjar påverka hans yrkesliv på väg mot den oundvikliga offentligheten och katastrofen.

Mer vill jag inte berätta – se filmen! Det är en Belgisk film och på grund av vår konstiga fallenhet för att hellre se Hollywoodproducerad smörja en Europeisk kvalitetsfilm är den nog svår att hitta i Sverige. Jag letade, men hittade bara länkar till torrentsidor. Ingen av de stora DVD-butikerna verkar ha den. Även på engelska är den svårfunnen, men efter lite letande hittade jag den på Amazon. Det är ju nästan så att man kan bli pirat. 😉

###Olika perpektiv

Det som gör filmen så bra är att den har flera bottnar. Den är intressant ur flera olika perspektiv:

För det första är det en vacker film. Vackra bilder i ett lugnt tempo som klarar av att skildra de mycket starka våldsscener som är nödvändiga för handlingen på ett smakfullt sätt och utan att någonsin kännas spekulativ. För mig som har svårt för blod, nålar, knivar och explicit våld är detta extra viktigt. På något sätt lyckas filmmakaren hela tiden byta perspektiv, klippa eller förändra fokus precis innan det blir för obehagligt.

Det för handlingen nödvändiga sexscenerna är också välgjorda och känns äkta. Man känner inte att filmen undviker nakenhet och allt för explicit sexualitet på det sätt som ofta är fallet i amerikansk film. Ändå frossar den inte i det som vissa europeiska filmer med stark sexvinkel (se t ex Sex and Lucia).

Filmens för mig viktigaste berättelse är den om paret Allegaerdts-De Herdts känslomässiga resa. Det är en stark berättelse om kärlek och vad vi är redo att offra för den. Och den skildrar detta med hjälp av ett medelålders inte särskilt lyckligt, framgångsrikt eller vackert pars vedermödor. Det är långt från Hollywoods kärlekskildringar – och så mycket närmare verkligheten. I filmens inledning säger en psykolog till Koen Allegaerdts: ”Ni är ett par – ihopkopplade, när en rör sig måste den andra följa.”

Men filmen är också starkt politisk. Vart går gränsen för vårt privatliv. Koen insisterar filmen igenom: ”Privat är privat!” Men det ska visa sig att när det väl finns en brottsmisstanke, när han är förvandlad till monster och hans fru till offer, då finns det inget som är skyddat längre – allt är offentligt, allt ska upp i ljuset. Några av filmens starkaste scener för mig är skildringen av hur lite man behöver respektera den som är skyldig till (förlåt misstänkt för) ett brott.

För de av oss som är oroliga över hur skyddet för vår integritet krackelerar inför maktens behov av att skydda oss mot terrorism, kriminalitet, pedofili mm och ”verklighetens folks” behov av att känna sig skyddade mot allt som känns främmande och hotfullt, så är filmen en påminnelse om att detta problem i första hand är socialt och inte tekniskt. Belgiska polisen behövde inget FRA på nittiotalet. Om intolerans och misstänksamhet tillåts ersätta jakten på sanning i de rättsvårdande instanserna så kommer integriteten sättas på undantag.

Här har filmen naturligtvis också något att säga oss, den är sexualpolitisk. Den visar oss intoleransens fula ansikte. Det kommer alltid att finnas de som anser att de har rätt att bestämma vad som är normalt och vad som är skadligt. Åklagaren i filmen: ”Det är perverst, man kan inte ha en domare som rör sig bland perversa.” Jag önskade att vi någon gång kommer till en punkt då folk slutar att kalla ömsesidiga kärleksrelationer för perversa.

Slutligen det som kanske berörde mig starkast, som son till en domare. Domare Allegaerdts vägrar att sluta tro på rättvisan. Han påminner mig om min far när han säger: ”Jag har trott på rättvisan hela mitt yrkesliv. Jag måste lite på rättvisan.” Vilka krav kan vi ställa på våra domare och andra ämbetsmän vad gäller vandel. Å ena sidan vill vi ha moraliskt högstående personer att fatta dessa viktiga beslut, å andra sidan behöver de vara som folk är mest för att förstå de värderingar och beteende som de är satta att döma över. Å ena sidan måste domare tro på rättvisan, å andra sidan så är det uppenbart för alla och envar att den ibland havererar och då vill vi ha domare smidiga nog att inse det. Eller för att citera Olaus Petri (ur Domarreglerna som publiceras i Sveriges Rikes Lag):

>Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig, så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.

>En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger och gör dem orätt efter sitt sinne.

>Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag: för de skäl som lagen haver med sig, gillas hon.

Olaus Petri
Olaus Petri