En våldtagen rapport

För någon vecka sen skrev jag om en studie om våldtäkter finansierad av EU-fonden Daphne II. De lades fram i Stockholm och fick stort genomslag i svenska medier och bloggar.

De flesta rapporter och debattinlägg fokuserade rapportens påstådda slutsats att Sverige är det land i Europa med flest våldtäkter. En extrapolering från statistik i rapporten som visade på en avsevärt högre anmälningsfrekvens i Sverige än i övriga 25 europeiska länder i studien. Min reaktion då riktade jag mot den slarviga rapporteringen samtidigt som jag efterlyste referenser till originalkällan.

>Sluta våldta den vetenskapliga metoden!
>
>Jag vägrar ha en åsikt i frågan. Jag har förgäves försökt hitta rapporten idag. Ingen av tidningarna som skriver om den behagar länka till den eller på annat sätt ge oss tillgång till originalkällan.
>
>Så, elva forskare har gjort en rapport om vilken vi inte vet tillräckligt för att tolka vederhäftigheten. Journalister skriver om den, antingen naivt utbasunerande resultaten som om de vore den sannaste sanning eller möjligen med ängsliga något ideologiska glasögon. Vi människor och läsare tror på en tolkning som stöds av våra fördomar.
>
>Vet vi nu mer? Är vi klokare?

Tack vare Magnus i vårt kommentarsfält fick jag tag på den för ett par dagar sen:

>På Juridicums hemsida hittade jag två pdf’er, en som är en sammanfattning av den svenska delen och en som är en sammanfattning av hela studien. Jag har inte hunnit ladda ner och läsa igenom, hoppas göra det imorgon. Troligtvis ger den nog inte mer än vad media rapporterat, de har säkert klippt och klistrat från den
>
>Här är länken http://www.juridicum.su.se/jurweb/aktuellt/visa.asp?lang=swe&newsid=660

Jag har nu läst båda rapporterna; dels den om den europeiska helheten del den om det svenska resultaten. Vad skriver då utredarna? För det första är syftet med rapporten att studera något som kallas ”attrition rate”. Ett begrepp som refererar till hur många av våldtäktsfallen som aldrig når en domstol. Studien vill jämföra hur de olika rättsliga förhållningsätten i Europa påverkar ett våldtäktsfalls chanser att få en rättslig prövning.

Studien har alltså vare sig som syfte eller en metodologisk möjlighet att svara på hur vanliga våldtäkter är i olika länder. När man läser texten blir det också tydligt att man inte försöker det heller. Detta är det enda som skrivs i själva rapporten om våldtäktsfrekvensen i Sverige:

>Sweden has the highest reporting rate for rape in Europe. Currently, at 46.5 per 100,000 population based on 2006 figures, this is almost twice the rate found in England & Wales, where rape reporting is also considered high, and four times higher than the rate in Germany. Reporting has increased dramatically over the last two decades – by 426% between 1977 and 2006, though there have been some minor fluctuations year on year, with a slight decline in the mid-1990s following a spike in 1993. Reporting for the last two years where data are available (2005-2006) increased particularly sharply – up 60%1 from 2004.
>
>Among the high reporting rates there is also a marked range between the 12 for Finland and
the 46.5 for Sweden. Whilst there is the possibility that there are different prevalence rates for
rape across Europe (but as noted above we currently lack the research evidence to explore
this), there are also other potential influences at work. These would include: widening the
definition of rape in law; procedural rules which require police to record all reports, even those
which are eventually ‘no crimed’; the creation of better responses to victims which increase
their confidence in the criminal justice system. It is also worth noting that the vast majority of
the high report countries are in northern Europe and have extensive histories of addressing
violence against women. At the same time there are also countries with such histories, and
where legal and procedural reform has taken place, which are in the mid-range group, notably
Austria and Germany.

Rapporten lägger sig alltså vinn om att påtala att en mängd saker kan förklara skillnaden i anmälningsfrekvens utan att ta någon som helst ställning till troliga förklaringar. Så här långt verkar allt vara som det ska i en forskningsrapport betalad av offentliga EU-medel. Men det är här det börjar bli konstigt. Det finns nämligen en svensk sammanfattning under rubriken Sammanfattning på svenska.

Vem som skrivit denna och på vems uppdrag framgår inte, inte heller framgår det vad den stödjer sig på utöver den studie man just läst. Men det mesta som står i denna svenska sammanfattning har mycket lite med den övriga studien att göra. Vad gäller den svenska anmälningsfrekvensen skriver man t ex följande:

>Man kan anta att i länder med låg anmälningsfrekvens är det i princip bara grova våldtäkter med skador som anmäls (överfallsvåldtäkter eller grova övergrepp inom relation) – så var det i Sverige för 40 år sedan – medan anmälningströskeln är betydligt lägre i Sverige. Undersökningen ger också
visst stöd för en sådan slutsats: Sverige har låg andel fysiska skador i sina anmälningar, 25%, och även låg andel okända förövare, 20%. Däremot är andelen anmälda våldtäkter inom relation inte högre än i andra länder. I stället är det kategorin ”bekanta” som svarar för en större andel av de anmälda våldtäkterna än på andra håll; 53%, (varav 21% är ”nya bekanta”, som offret träffat inom 24 timmar från övergreppet). Lägger man sedan till att våldtäktsoffrens medelålder (för brott mot personer över 15 år är lägre i Sverige än i andra länder – 42% är under 21 år – och att 56% av offren var berusade vid tillfället (bara Irland har högre siffra), måste slutsatsen bli att de höga anmälningstalen i Sverige inte enbart beror på hög anmälningsbenägenhet.
>
>Tvärtom tycks det vara så att våldtäkter är ett mer frekvent brott här, i vart fall om man jämför med länderna på kontinenten. Vad som talar för detta är dels att de anmälda våldtäkterna ökar stadigt i Sverige medan de står nästan stilla i resten av Europa – och rentav minskar i Östeuropa – dels att våldtäktsoffren i Sverige i så hög grad är unga och ofta berusade, att 72% av offren är singlar och att förövarna i så hög grad är ”nya bekanta”. Den stora ökningen av våldtäkterna i Sverige är alltså i högsta grad kopplad till nöjeslivet eller mer konkret till s.k. ”efterfester”; ca två tredjedelar av våldtäkterna sker i någons hem (men bara 6% i hem som delas med partner). Ökningen av våldtäkterna i Sverige handlar alltså i hög grad om ungdomskultur, alkoholkultur och sexualkultur. Tidig sexualdebut, hög alkoholkonsumtion, ”fri sexualitet” och ”rätten till ett sent nej” ger helt enkelt fler våldtäkter.

Det kan vara så att dessa rader är skrivna av professorerna Christian Diesen & Eva Diesen som står upptagna som project partners i rapportens huvud. Vem det än är som skrivit dem, så har denna person tillåtit sig att använda data från undersökningen till att fritt koka i hop en egen tolkning av vad studien säger om anmälningfrekvensen i olika länder visavi hur vanligt brottet kan tänkas vara. Tots att detta legat utanför ramen för vad undersökningen och datat skulle och kan svara på.

Denna person har dessutom valt att rubricera detta underdokument riktad till svenska läsare Sammanfattning på svenska. Det är det inte. Det är ett förtäckt inlägg i den svenska sexualpolitiska debatten med förment stöd av EU. Dålig stil helt enkelt, på vanlig svenska. Jag tänker inte ens gå in på hur tendensiösa och utan grund i datat resonemangen ovan är.

Ett stöd för min tes att Diesens har varit involverade i denna text är ett refererat av vad Christian Diesen sa på seminariet där rapporten lades fram. Han försvarar där slutsatserna som inte är några slutsatser i sammanfattningen som inte är en sammanfattning.

>Christian Diesen svarade att den stora skillnaden i anmälningsfrekvensen mellan till exempel Grekland och Sverige, 200 mot 5 000, måste bero på en faktisk skillnad i antal brott och inte bara i anmälningsbenägenhet. Anmälningarnas karaktär, med unga berusade offer för nya bekantskaper, talar för detta.

Låt oss gå vidare och titta på något av det som fanns i studien som har bäring på vår fråga. Vi har Sverige de senaste åren haft en mycket snabb ökning av antalet anmälningar för våldtäkt. En fyradubbling på 20 år de senaste 8 åren en ökning med 2 och en halv gång. Utan denna branta ökning av anmälnings-frekvensen hade vi varit i paritet med Finland, Tyskland och Irland på runt 5 plats i studien.

1986 1046
1992 1688
1998 1691
2006 4208

Till skillnad från Diesen så tror jag inte att skillnader i anmälningsfrekvens med nödvändighet beror på skillnader i antalet fall. I så fall skulle vi vara tvungna att acceptera att vi haft en dramatisk ökning av mängden våldtäkter i Sverige under de senaste tjugo åren. Mycket tyder ju på att den förklaring vi kan tänkas behöva söka till att Sverige har fyra gånger så många våldtäktsanmälningar som vissa jämförbara länder står att finna i den förda politiken under dessa år då ökningen skett främst på 90-talet och 00-talet.

Men allvarligt talat var det inte just det här som gjorde att vi tyckte oss behöva reformera våldtäktslagstiftning, bredda våldtäktsbegrepp och sänka beviskrav. Var det inte för att det skulle bli färre våldtäkter som dolde sig bland mörkertalen och på sikt fler fällda våldtäktsmän.

Är detta inte något vi kanske till och med borde vara lite stolta över!

Hur ska vi kunna få en rimlig diskussion om sexualpolitik och våldtäktslagstiftningen i det här landet när den saboteras av självutnämnda experter som falsifierar eller i alla fall skruvar till forskningsresultat för sina egna syften? Vad ska vi göra åt att gammelmedia sedan glatt basunerar ut deras fynd som vetenskapliga sanningar och gör sensationsjournalitik av dem?

En blogg som skrivit bra om ämnet idag är POLARITET, POLITIK OCH RELIGION.

Barabröstbarbariet bekymrar beslutsfattare

Befolkningstruktur bakom badhusskandal. Bara bröst brukar betraktas bekymmrat. Brukligt badbeteende brösten beskydda bakom behåkupor, bikiniöverdel, baddräkter…

Bröstinnehavare beaktar bristande beklädnadsmoral. Bör besinna burnusklädda barbarers besvärliga bruk: burka bemantlar boobisarna.

Blogge brölar bistert, bristande bröstbehovstillfredställelse befaras.

Bloggande bröstägare besinnar. Bara bara bimbobröst befaras beundras. Bedagade bitcher blygs!

Kåta gubbar är alltid onda?!

Jag erkänner, jag är en gubbe! Jag fyllde fyrtio för ett par år sen. Jag är dessutom kåt ibland, som i sugen på sex alltså. Det kan till och med hända, särskilt så här på våren, att jag tittar med lystnad på kvinnor som inte är min fru, yngre kvinnor, unga kvinnor… Jag är en kåt gubbe. Jag erkänner.

Men jag är snäll. Inte ond. Jag är inte värd att buntas ihop i en hög med alla andra av min sort och bussas eller tågtransporteras till närmaste cyklon-B försedda polska lilla by, om ni förstår vad jag menar.

Ibland verkar det som att somliga som är anstuckna av den tvångsfeministiska ideologi som sprider sig genom det svenska politiska, ämbetsmanna och mediaetablissemanget, helt förlorar perspektiven. Förmågan att särskilja en sorts kåt gubbe från en annan upphör. Viljan att utrota våldtäktsmän och pedofiler eller åtminstone spärra in dem på livstid gör att man helt förlorar alla proportioner.

DN har ingen svårighet att visa hur hemska män är. Tvåhundrasjuttioen män ställer sig i led för att sodomisera en stackars oskyldig 18-åring. Eller vänta nu – 271 ensamma män söker kontakt med en yngre kvinna som visat sig intresserad av att bli kontaktad. Viss skillnad, eller hur.

Precis vad är egentligen nyhetsvärdet i att man får hundratals sexuella förslag på en sajt som faktiskt är menad för just sexuella förslag? Man hade kunnat skapa personan ”fatsally 38” och ändå fått en drös förslag, kanske inte 250+ men säkert flera dussin. Det är inte Walraffande, det är vanlig simpel sensationsjournalistik. Fast sex är förstås ett ämne som aldrig sviker i ”riktiga” media, som någon mediapamp kanske skulle uttrycka det.

Oron för våra ungdomar synes onödigt uppskruvad när man läser konkurrenttidningen. Allt som händer på nätet är inte tvång eller lurendrejeri eller utnyttjande. Människor förmår välja och välja bort, stänga av om de inte vill sätta på kan man säga lite skämtsamt. Så när en 18-åring lägger ut ett kontaktsökande inlägg på en community för att söka sexuella partners har väl alla andra rätt att vänta sig att kvinnan ifråga vill ha sex? Frågorna som är kvar att ställa är var, när, hur, hur mycket och med vem?

Men det beror tydligen på perspektivet, eller ideologin. Hur fostras en torsk? undrar Helena Duroj med vänsterbloggen Politik och poesi:

>När DN la upp en fejkad nätkontakt fick den ”ensamma 18-åriga kvinnan” 271 svar på tre timmar. Mestadels av äldre män som vill ha sex. Några av svaren var hövliga förfrågningar, andra rakt på sak: Gillar du hårda tag? Behöver du pengar?
>
>…
>
>Hur kan män, så pass många män som det ändå handlar om, ens komma på tanken att det i deras normala, friska och välanpassade vuxenliv mycket väl kan ingå att ha sex med barn och betala dem för det – att det visserligen är brottsligt men ändå något lustfyllt? Hur har denna föreställning inympats i dem, och hur kan den stoppas?

Hur inympas föreställningen att det är onormalt, osunt och missanpassat att vilja ha sex med yngre kvinnor (även om man inte är högvilt på marknaden) i svenska feminister. Hur blir dom sådana? Och på vilken kurs lär de sig betydelseglidningarna, ändamålsglidningarna och de andra vapnen i arsenalen som förvandlar en 18-årig sexintresserad kvinna som just lämnat en tidigare relation till ett skyddslöst barn.

Blogge kallar det Moralistisk journalistik medan Trollhare belyser något som DN tycks ha missat, att Qruiser, den ena sajten DN använt i sitt Walraffande inte är en sexkontaktsajt, utan en HBTQ-community.