Gamla gubbar med sexualmoralpanik

Roland Poirier Martinsson och Göran Skytte är bekymrade över att tonåringar får lära sig hur man lämpligen beter sig om man vill ha analsex. De blir störda i sina trygga cirklar av att RFSU pratar kuk, fitta, clitoris och analsex i skolan.

Faktum är att Roland Poirier Martinsson allra helst vill att vi skall predika avhållsamhet för våra tonåringar, åtminstone fram till femton års ålder, gärna längre:

Lagen säger att barn inte är mogna att ingå sexuella relationer före 15 års ålder. Alltså bör skolan med auktoritet och argument verka för sexuell avhållsamhet före 15. Skolan bör också förmedla den syn på sexualitet som genomsyrar lagboken och samhällsmoralen. Det innebär dels att sexualiteten uppfattas som intimt förknippad med den personliga integriteten, dels att den utgör en komplex och stark drivkraft som kräver emotionell mognad. Med andra ord bör gruppsex på Ibiza kanske inte vara våra 15-åringars första erfarenhet. Samhället bör tillåta sex från 15 år, inte kräva det.

Det är tydligen värre än så, man plockar in sexualliberaler i skolan för att prata om sexualitet! Hemska tanke:

Skolan bör givetvis också lära ut hur man undviker sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Men skolan vill mycket mera. Sålunda hyr den ofta in RFSU att ta hand om sexualundervisningen, vars vuxenpropaganda blir obligatorisk lektion för 14-åringar. Då förmedlas en syn på sexualiteten som liknar idrottskulturen: prova allt, träna mycket, specialisera dig sent, gärna som tiokampare. Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?

Jag vet inte om jag är regredierad, felnavlad eller något annat liknande, men jag minns faktiskt själv motsvarande lektioner från när jag gick i skolan. Inte lär det ha tidigarelagt min sexuella debut med en enda minut, eftersom det faktiskt i tretton-, fjortonårsåldern inte fanns något jag hellre ville än att knulla. Det tillhörde liksom hela hormonpaketet, en del av fenomenet att växa upp och komma i puberteten.

För olika tillfällen
Å Gud! Omoral!

När RFSU kom, slapp man i alla fall en lärare som generat betedde sig som om hon dragit nitlotten i undervisningslotteriet, och man slapp den i och för sig bra biologilärarinnans gottande i biologiska fakta, flytningarnas perioder, utseende och konsistens, de veneriska sjukdomarna och befruktningsprocessen. Istället fick man någon som pang på rödbetan faktiskt pratade om sex, och som trots vår fnittrighet och genans gick rakt på smällkaramellen och antagligen därmed räddade några av oss från de allra värsta klavertrampen.

Ännu tokroligare blir det när stockkonservativa Göran Skytte reagerar på Rolands kolumn:

Därefter följer praktiska instruktioner. Flickorna får lära sig hur man hanterar clitoris, pojkarna hur man trär på en kondom. Och sedan… trumvirvel… höjdpunkten: så här gör man vid analsex. Noggrann redovisning. Använd glidsalva. Inför pojkar och flickor i 14-15-årsåldern.

Detta är inte ett enstaka fall i en enstaka skola. Faktum är att ett stort antal skolor idag överlåtit sexualundervisningen till RFSU, som för många framstår som en extremliberal sexualpolitisk lobbyorganisation. Totalt uppges RFSU undervisa 12000 skolelever i sex och samlevnad – enligt den modell vi nu fått inblick i.

Det är faktiskt inte riktigt klokt. Är det så här vi vill ha det? Vem har till exempel frågat barnens föräldrar om det är så här de vill ha det? Ingen.

Inte klokt? Varför då? Är det självevident på något sätt? Ignorance is not bliss!

Frågar du mig så hoppas jag att mina barn får precis just den sortens undervisning om sisådär fem, sex, sju år – lagom när de kommer i puberteten och sådana frågor blir ungefär det viktigaste som överhuvudtaget existerar.

Jag hoppas för helvete att inte konservativa idioter lyckas se till att mina ungar inte får lära sig hur clitoris faktiskt fungerar eller hur man trär på en kondom – eller för den delen hur man ser till att analsex inte blir en direkt blodig upplevelse. Det är tillräckligt svårt att få till saker rätt de första gångerna ändå. Jag kommer naturligtvis göra allt jag kan själv, men kom igen: vem vill att farsan skall ”ha det stora snacket”. De flesta ungar vill allra helst sjunka genom golvet i det läget.

Det jag hoppas på att lyckas med, är att prata om det lite pö om pö snarare än att det blir den stora klump av överspänt mästrande det annars riskerar att sluta som. Jag och min sambo har naturligtvis ett ansvar, kanske framför allt ett ansvar att peka ut och förklara gränserna för vad som anses vara ett acceptabelt beteende. Helt enkelt hjälpa våra barn att visa respekt, förståelse, tolerans, omtanke, empati, och förstå ordet nej även när hormonerna spökar runt i kroppen.

Vårt ansvar kan dock inte ersätta de kunskaper de får på annat håll. De kunskaperna lär de få genom kompisar och genom försök och misslyckanden. Får jag välja är även RFSU:s raka puckar en del av den kunskapsmängden.

Jag tror att den allra viktigaste skillnaden mellan mig och Roland PM eller farbror Skytte, är att jag inte har några åsikter alls om vilka former av sexualitet mina barn skall prova på när det är dags. Om vi nu tar för självklart att jag inte vill att de skall ägna sig åt straffbara beteenden, så är resten upp till dem själva. De enda krav jag ställer är att den de har sex med är med på saken, att de själva är med på saken, och att de beter sig intelligent ifråga om skydd mot sjukdomar och graviditet.

Det är helt enkelt inte min sak att ha åsikter om mina barns sexuella läggning, eller vad de är nyfikna eller sugna på. Vill de be mig om råd eller diskutera något med mig, så fine, men i annat fall bör jag låta mina egna preferenser och åsikter förbli mina.

I mina ögon står de konservativa herrarna för en unken kristkonservativ moral som känns åtminstone ett halvsekel gammalt, troligen äldre än så. Det är rena moralfloskler som på något sätt visar att man inte behöver taliban för att anse att gud hatar sex annat än som medel för fortplantning inom äktenskapet.

Själv tror jag Gud älskar sex, varför skulle han annars ha fått oss att se så roliga ut när det går för oss?

Varför göra kvinnan till ett offer t.o.m. mellan lakanen?

Kija Habibi i en vågad pose utan topp.
Kija Habibi i en vågad pose...
Ända sedan jag läste på Skånskan.se om Kija Habibzadah och hennes arbetsgivare har jag velat skriva något om hur vi ger kvinnor en offerroll i vårt samhälle. Nu har många hunnit blogga ilsket eller ironiskt om hur Kija blev behandlad av sin arbetsgivare: Saker jag stör mig på, Madonnan, Blogghelvetet, Tysta tankar, Trollhare, Utsikt från höjden, Rubbergirl, Karneval Verbal

Andra har visat exempel på samma surkärringsmoral som Kijas arbetsgivare: Morsan Mia, Knutpunkten, Jan Rume visar att även manliga surkärringar finnes, En förortsmorsa

Ett exempel på hur en surkärring resonerar får En förortsmorsa stå för:
>BRA!
>Jobbar man med barn i skolåldern ska man INTE ha porriga modellbilder på sin hemsida. Någonstans måste man ju faktiskt dra gränsen. Det är inte porrbilder men de är porriga, inte alla, men några. Nakenbilder med en annan kvinna, de kan inte misstolkas hur snygga dom än är.

Karneval Verbal resonerar mer vidsynt:
>Jag gör själv en helt annan bedömning än de föräldrar som nu har sett till att en ung mamma förlorat sitt jobb. Jag uppfattar Kija Habibzadah som ett föredöme. En ung mamma som utbildar sig och jobbar dubbelt extra för att få ihop en anständig inkomst till sig och sitt barn.

Blogge skriver som vanligt underhållande, den här gången om Öststatssverige:
>Däremot är det förstås surt för frigida medelklasskärringar att vissa yngre förmågor har attribut som gör dem extra attraktiva i många sammanhang, framförallt där presentation är av vikt (exempelvis på bilsalonger). Det är detta och inget annat det handlar om, den inre rivaliteten kvinnor emellan. Det är samma fenomen som i prostitutionsdebatten – horan är hatad av de frigida medelklasskärringarna för att hon utgör ett hot mot deras subexistens med en kuvad man i ett tvåsamt förhållande som går på sparlåga. Horan ska motas bort för att hon upplevs som ett hot mot själva tvåsamheten och den monogama måttligheten.

Kija och Bert Milton
Kija och Bert Milton
Jag skulle inte lyfta på ögonbrynen ens om mina barns fritidsledare skulle posera med Berth Milton. Jag tror det är bra för deras utveckling att se hur vårt samhälle ser ut utan censur. Är det något som bekymrar dem eller som stör dem så pratar vi om det.

Men nu skulle jag inte skriva om barnuppfostran, utan om kvinnor som offer. För är det inte typiskt att Kija ses som ett offer. Det ingår i vår inbyggda dramaturgi att se kvinnor så. Men Kija är inget offer hon är en självständig och stark människa som säkert klarar sig skitbra utan det där skitjobbet. Om det inte vore för alla kvinnliga förebilder och en hel medieindustri som berättar något annat för henne och alla andra unga kvinnor. Senast i raden av exempel för oss enda in i sovrummet. Mia Skäringers sovrum närmare bestämt. Jag vet inte om jag vill veta så mycket om hennes privatliv, kanske inte ni heller, men det behövs för mitt fortsatta resonemang.

>Och så kvinnan med sin mycket känsligare läggning, en kåthet som kommer och går. En kåthet hon måste leta efter. Följa i fred. Som fladdrar som en liten låga och lätt slocknar i bekymren hon så gärna gör till sina. Så börjar han sucka. Titta som en ledsen hund, nähä ingen promenad i dag heller. Och i varje förväntan dör hon en smula. I varje suck går hon vilse.

Vad är det för stelt, gammaldags, könsrollsbaserat och lustfientligt resonemang hon för. Min lust ta tid är min fru ett offer då? Eller jag? Eller är det till och med så att vi är privilligerade; tänk en man som klarar av att sätta sig över grottmannen inombords och tillåta sin partner att också njuta. Men vänta nu, min fru kanske har så bråttom att jag blir frustrerad. Vart hamnar vi då?

Är det inte dags? Har vi inte kommit så långt? Dags att inse att könsstereotypa förklaringsmodeller och generaliseringar stjälper mer än de hjälper. Jag är en unik individ och min fru också, ja t o m Mia Skäringer är unik om hon tänker efter. När vi tillsammans ska fundera ut hur vi ska få ut mesta möjliga av varandra när vi älskar, knullar, har sex eller kanske bara kramas så är det en idé som står rejält i vägen. Idén om kvinnan som ett offer. Kvinnan som offer för manlig dominans eller sexualitet. Kvinnan som offer för sin egen bristande lust eller sensibilitet. Kvinnan som offer för sin rigida uppfostran, sin vardagsstress, sin kroppsuppfattning… ska jag fortsätta?

Släpp det där nu och gå vidare. Det finns bara självutnämda offer i den äktenskapliga bädden, eller för den delen det oäktenskapliga sängkammaren eller den utomäktenskapliga hotellsängen. Jag vägrar bära på en kollektiv manlig skuld. Det är nog svårt att få till bra sex utan allt det där i bagaget.

Projo skriver om det sexualfobiska Sverige så att jag vill pussa på henne:

>Kvinnans jämställdhet hotas inte av män. Den hotas av kvinnor som vill ta ifrån henne hennes valfrihet. Sveriges feminism handlar inte om fria val, utan om att de maktkåta feministerna vill tvinga igenom sina val på befolkningen. Den kvinna som inte håller med dem förstår helt enkelt inte sitt eget bästa. På så vis omyndigförklarar man alla de kvinnor som inte delar t.ex. deras kristna moral i frågor om sexualitet.

Och Johanna vägrar vara ett offer – good for her!

>Jag vill också passa på att påpeka att vissa män klarar av att hålla ut i flera timmar och att det inte är någon ”porrmyt” som vi ska slå hål på. Nej, det är inte synd om män som måste mäta sig med dessa ”sexatleter”. Ärligt talat tycker jag mer synd om de kvinnor som enbart haft tvåminuterssex, aldrig haft orgasm och tror att det är vad huset har att erbjuda. Det är inte någon överdrivet märkvärdig prestation att kunna hålla ut i trettio minuter och tycker du ställningarna är konstiga vill jag uppdra dig att själv spela in en film.