Sex: vara eller tjänst?

Innan jag skriver vad jag tycker om sexköpslagen vill jag klargöra några saker:

  1. Jag är man.
  2. Jag är feminist.*
  3. Jag har aldrig varit i en situation där jag fått sex i utbyte mot något annat.
  4. Jag har flera gånger i mitt liv varit i situationen att jag gett sex i utbyte mot något annat.

Jag ser två problem med morallagar. Det första är att de av nödvändighet bygger på stereotyper som den typiske mannen, den typiska kvinnan, den typiska torsken, den typiska horan etc. Det betyder att man skriver en lag som täcker vissa fall men inte alla. Om lagen ska vara lika för alla, vilket de flesta är överens om, så är det en dålig idé att vi får alltför många lagar som baserar sig på sådana typfall. De flesta av oss är nämligen inte typiska. (Se ovan)

Det andra problemet med morallagar är att lag är en bra grund för moral, men moral är en dålig grund för lag. När man skriver in moralen i lagboken så innebär det alltid att man tar en viss grupps (vanligen elitens) moral och pådyvlar den på alla andra. Extremfall på detta ses i muslimska länder med sharia-lagar och i vissa delar av den amerikanska lagstiftningen i synnerhet på delstatsnivå.

Så sexköpslagen är enligt mig en dålig idé. Det är en sak att lagstifta mot kränkningar med tydliga offer. Vi har lagar som skyddar kvinnor (och män även om det verkar mindre viktigt) som blir utsatta för kränkningar i sexuella situationer. Vi har lagar mot människohandel och traficking. Vi har till och med en lag som förbjuder koppleri.

Den enda delen av svensk prostitution som inte var förbjuden innan sexköpslagen var den frivilliga överenskommelsen mellan två vuxna personer (utan annan inblandning) att den ena personen skulle ersätta den andra för sex. Vi kan tycka att detta är olämpligt, rentav omoraliskt. Vi kan begränsa det genom propaganda och särskilda temadagar i skolorna. Vi kan skrika ut från hustaken att torskar är onda människor och hororna offer. Jag skulle inte hjälpa till eftersom jag anser att det cementerar en fördomsfull, omodern och stereotypisk syn på sex, men de som vill kan göra allt detta.

Nu gör de inte det, utan istället så stiftar de en lag som även de som inte köper deras syn på frivillig sex måste följa under hot om fängelsestraff. Lagen kan sedan användas som ett uppsamlingsyrkande av åklagare som inte klarar av att bevisa ”riktiga” brott av sexuell karaktär enligt tankegången: ”Vi kunde inte bevisa att det var våldtäkt eller tvång, vi kunde inte bevisa att det var människohandel, men eftersom han är en slemhög till torsk som troligen gjort båda de sakerna så nitar vi honom för att han betalade för sex.”

När nu denna lag har några år på nacken så beställer regeringen en utredning med direktiv som gör det omöjligt att nå något annat resultat än att den fungerar. Nästa steg är den i utredningen föreslagna straffskärpningen ackompanjerade av att större delen av det offentliga Sverige står upp och applåderar hur jävla duktiga vi är på sexualpolitik och jämställdhet, ett föredöme för resten av världen.

Och visst, om det man vill är att vara ett moraliskt föredöme baserat på sin egen viktorianska moral så har man lyckats.

Själv uppfattar jag inte kvinnokroppen som en vara. Däremot kan jag i vissa specifika fall uppfatta sex som en tjänst med ett värde. Det öppnar naturligtvis för möjligheten att denna tjänst byts mot något annat av värde. Konstigare än så är det inte.

Fotnot: Att jag kallar mig feminist beror på att det jag lägger i det ordet är följande och inget annat:

  1. Att inse att det finns en socialt konstruerad, historiskt och kulturellt skapad situation där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.
  2. Att man vill göra något åt detta.

Jag köper inte att någon gruppering kan tillskansa sig rätten att definiera begreppet feminism och fylla det med en massa sakpolitiska ställningstaganden. Är man överens om ovanstående ska man kunna kalla sig feminist oavsett vilka idéer man har om hur den förändring som behövs kan förverkligas.

Har feminister bättre sex?

Feministiskt initiativ har de senaste dagarna kampanjat på Twitter och i andra kanaler under devisen: Feminister har bättre sex! Jag kan tycka att det är en rimlig observation. Bra sex kommer bland annat ur respekt. Och feminismen är i någon slags allmän bemärkelse för en större respekt mellan könen.

Gudrun Schyman skriver på Newsmill om att en lycklig relation och bra sex kommer ur att man inte utövar makt över varandra; att vi skulle bli lyckligare med varandra om vi kunde bryta ner könsmaktordningen. Jag tror hon har rätt. Vi är inte överens om mycket jag och Gudrun, men att våra förutfattade meningar och de felriktade förväntningar som uppstår ur könsrollerna är i vägen i våra relationer, det håller jag med om.

Jag kan också tycka att det är en kul och bra kampanjidé. I och med att den stöder sig på forskning från USA som visar att män och kvinnor som är för jämställdhet (och lever i jämställdare förhållanden) har ett bättre sexliv, kan den kanske hjälpa till att förändra nidbilden av feministerna som fula manshatare. Och det vore ju bra.

Det jag kan sakna är ett liberalt perspektiv. Om jämställdheten genomdrivs genom statligt dekret så kommer den i vägen för vår rätt att ha kontrollen över våra egna liv. Detta är en konflikt som jag tycker man måste ta på allvar. Det handlar om att hitta en balans mellan jämställdhetsreformer och individens rätt till självbestämmande och det är riktigt svårt.

Lite skämtsamt uttryckt av Johanna Nylander på Twitter:

>”Libertarian women have better sex – because they know what they want” är nog mer sant än Gudruns vänsterfeministspår.

Men för mig dog hela F!:s kampanj när jag såg F! i Västergötland länka denna film på Youtube, som följaktligen måste vara en officiellt accepterad del av kampanjen – inte en drift med den.

Man kan inte samtidigt vara emot könsmaktordningen, objektifieringen av kvinnan samt sexualiseringen av det offentliga rummet och själv kampanja med metoder som är en del av detta. ”Barn gör som du gör inte som du säger!” Vill man förändra synen på könen och på kvinnan är det fel väg att gå att visa heteronormativa, traditionella sexscener i sina kampanjer.

Jag var sexigare förr i tiden

Via Witchbitch hittar jag till Lisa Magnussons krönika Fuck you, Pride.

När vi urgamla, som inte just har upptäckt sexandet, knullandet, kopulerandet, liggandet eller vad man borde kalla det nuförtiden, talar om sex borde vi minnas att vi är just urgamla. Urgamla i meningen att vi är blasé, har gått ett varv runt kvarteret, varit där och köpt t-shirten.

Så om vi vill veta om sex i allmän mening är mindre sexigt idag får vi fråga någon med ett fräschare perspektiv. Jag och alla mina sexpartners var säkert sexigare förr i tiden om inte på grund av att åldern tar ut sin rätt så helt enkelt på grund av nyhetens behag. Jag tror desamma kan sägas gälla för de flesta av mina generationskamrater och kanske också för Lisa och hennes generation.

Liggandet skulle nog helt enkelt må bra av att vi som slitit ut det genom idogt gnidande slutade prata så förbannat om det.

Om inte annat så skulle vi göra alla som fortfarande har en chans att bilda sig en egen (kanske till och med bättre) uppfattning om allt som hör sexet till, en chans att göra det utan våra förutfattade meningar. Johanna Sjödin påpekar t ex det självklara att likväl som folk har rätt att säga nej till sex så har de rätt att säga ja.

Erfarenhet är ett tveeggat svärd. Visst tror jag mig om att ha visdom att förmedla på livets alla områden, till mina barn eller till vem som kan tänkas vilja lyssna. Jag försöker bara minnas att en hel del av min dyrköpta erfarenhet är irrelevant i dagens rätt så annorlunda samhälle. Andra delar av den är starkt färgad av mina värderingar och min moral. Båda sakerna är skäl nog för mig att hålla inne med min visdom i många sammanhang.

Just när det gäller sex finns det ytterligare ett skäl. Sex är så individuellt, så olika, så personligt, så privat och så mångfacetterat att jag inte kan se att vi har speciellt mycket nytta av andra erfarenheter än våra egna och möjligen vår(a) partners.