Hets eller fördjupningar

Klara lyser till med en text om nyhetshetsen och bristen på verklig journalistik och fördjupningar.

Jag tänker citera ett stort stycke, som är en svidande drapa mot mediasverige:

Jag ställer inte upp på en förljugen mediabild och skådespel som skapar både masshysterier och valresultat.
Jag ställer inte upp på folkdomstolar som hänger ut människor på köttkrokar för att de inte passar normen.
Jag ställer inte upp på att bli rädd för vad som ska hända för att någon stackare som med hot om att bli utlasad måste hitta sitt scoop för att få stanna kvar på sin arbetsplats. (ja det är verkligheten journalisterna lever under)
Jag ställer inte upp.

Jag ställer inte upp på att anpassa mig efter ett vansinnigt tempo i en sönderstyckad värld när internet kan hjälpa en att hitta så mycket fördjupningar.
Jag ställer inte upp på att nyheter om människor som slås ut fortfarande bara når fördjupningsprogrammen.
Jag ställer inte upp på en media som inte tar sitt ansvar. Där pressetik farit åt fanders och dumstrutsmentaliteten får råda.

Och jag vet hur man gör en nyhet, vet vad som produceras, vet vad som slår och inte slår i dramafabriken. Jag har sett timvikariaten, den systematiska terrorn i att inte förrän i sista sekund meddela en anställd om hen får förlängning. De öppna kontorslandskapen med nyhetslarm som ekar i hela huset så alla synkront sätter sig vid sin egen lilla dator när larmet går, redigerare som ringer hem till journalister mitt i natten för att fråga om någon detalj i en artikel.

Första dagen jag kom till Aftonbladet fick jag åka ut på ett gig med demonstrerande tunnelbaneförare som förde ett jäkla liv om att SL brutit mot lagen. Det skulle finnas en hemlig handling någonstans som ingen lyckades få tag i. Jag försökte som den nya gröna journalist jag var påpeka från redaktionen att om man bara kunde hitta den där handlingen kunde man få klarhet. Jag fick veta att jag bara var naiv och att lokförarna kunde utnyttja mig för att jag var ny.

Två år senare visade det sig mycket riktigt att SL hade brutit mot upphandlingslagen…

Och när vi kom dit fick vi en introduktion som sa att vi var utvalda, vi hade kommit så här långt, det var enormt stark konkurrens ens för att komma dit vi kommit.

Så äckligt.

Jag brukar kräkas på mig själv varje gång jag ens känner för att säga att saker var bättre förr, för det var de inte. En sak har vi dock förlorat på senare år och det är tålamodet i media. På sjuttiotalet kunde debattprogram pågå i en och en halv timme och handla om ett enda ämne. Under sådana program lät man folk lägga ut texten och programledarens roll var mer som moderator än som dramaturg. Dagens nyhetshets fanns då med och alla ville ju ha ett scoop, men då fanns det plats även för det andra, det som media nu mer eller mindre övergett.

Åttio- och än mer nittiotalet var en studie i hur formatet förändrades till korta snärtiga program där man aldrig höll sig kvar kring ett ämne tillräckligt länge för att få något verkligt sagt. Det vara bara fråga om soundbytes, ett drama i samma anda som en Jerry Springer-show, men med färre svordomar/pip.

Stressen att komma först och komma med de största sensationerna tar sig absurda proportioner. Det har skett tidigare, som med den fabulösa styckmordsrättegången på det glada åttiotalet. Vi har tydligen inte lärt oss något alls, utan allt handlar om att vara i fokus av folks medvetande.

Den här sommaren har pressen till exempel lyckats anklaga två personer för sexrelaterade brott. I ingetdera av fallen har man ens funderat på att stanna upp för att på allvar utvärdera den information man publicerat. Skulle man stannat upp, kanske man i slutänden skulle publicerat ändå, men förhoppningsvis skulle man haft torrare på fötterna.

Man har knappast gjort de aktuella kvinnorna någon tjänst, för deras trovärdighet har knappast ökat av publiceringarna och hur de skötts. De män man försatt i trångmål har fått sina fiskar varma på ganska lös grund. I det ena fallet ett preskriberat brott som blir så gott som omöjligt att motbevisa och i det andra fallet en anhållan som bara några timmar senare drogs tillbaka. I många människors ögon är dessa män nu skyldiga, som om de fått ett av Beatrice Asks gredelina kuvert. Jag tänker inte uttala mig om deras skuld eller oskuld, men situationen om de är oskyldiga blir närmast kafkaesk.

Pressens styrka skulle kunna vara djupet. Noggranna analyser av samtida skeenden. Journalistiskt arbete helt enkelt.

Klarar man inte det så kommer man förr eller senare avskaffa sitt eget existensberättigande.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Var det någon som inte fick betalt?

Ibland räcker några korta rader för att säga alldeles för mycket samtidigt som man inte säger något alls egentligen:

För några veckor sedan kontaktades Aftonbladet av en person som hade uppgifter om ett brott arbetsmarknadsministern påstods ha begått. Brottet, som har fängelse i straffskalan, skulle ha skett i centrala Stockholm under valrörelsen hösten 2006, alltså innan Littorin blev minister.

Trovärdiga uppgifter

Aftonbladet har undersökt anklagelserna och dragit slutsatsen att uppgifterna är trovärdiga. Vi har bland annat tillgång till personens dator där uppgifter om ministern finns sparade.
Det påstådda brottet ska ha skett i samband med att ministern låg i skilsmässa, men har ingen som helst koppling till hans familj eller andra närstående.

För hur många möjliga brott är det intressant att det skedde i samband med skilsmässa men inte innefattar familjen? Hur många av dessa har fängelse i straffskalan? Aftonbladet visar här sin förmåga att mena utan att säga. För nog är väldigt lätt att tolka det som skrivs som att gylfen varit öppen vid fel tillfälle, eller plånboken, eller båda — den menande tonen ger en svagt fadd eftersmak och höjer inte precis aftonblaskans aktier i mina ögon. Skvallermaskinen på Flashback gick naturligtvis igång direkt.

Det skulle i så fall förklara blaskans ovilja att säga B efter att ha sagt A, för att agera politisk torped eller agera torped i Littorins vårdnadstvist är två olika saker. Inte för att det skulle vara under deras nivå: men där själva misstanken med lite kringmaterial kan vara tillräckligt för att döda en politisk karriär, så hamnar man snabbt i blåsväder om man ger sig på någon som valt att lämna den politiska hetluften om man inte har riktigt rejält torrt på fötterna.

Låter man bli att gå vidare, hamnar aldrig den egna bevisningen under luppen, och man undgår alternativa tolkningar, värderingar och kritik. Låter man bli att gå vidare riskerar inte heller uppgiftslämnarens motiv att komma upp på bordet. Frågor om utpressning eller politiskt karriärmord kan bekvämt sopas under mattan.

Utan att Littorin är någon personlig favorit, eller hans parti heller numera. Utan att ha en aning om vad han gjort eller inte gjort sig skyldig till om något, så tycker jag faktiskt lite synd om honom idag. Jag respekterar hans val att hoppa av och skulle nog gjort samma sak i motsvarande situation. En sådan strid kan man aldrig vinna, för även om man vinner den så förlorar man — i alla fall där det betyder något. Det är ens familj som får betala och Littorins familj tycks ha betalat mer än sin beskärda del redan.

Aftonblaskans hantering av historien känns klumpig. Antingen hade de på fötterna och då borde de slutat tala i skägget, eller också var det rena spekulationer och då borde de omedelbart ha låtit historien dö — nu har de bara dragit igång skvallermaskinen utan att definitivt säga något alls.

Även spekulativa konspirationsteorier får tryckas

Det är en av tryckfrihetens och pressfrihetens absoluta grunder att även de mest spåndumma och spekulativa konspirationsteorier omfattas av rätten att tryckas och distribueras. Vi har i och för sig en begränsning som går vid hets mot folkgrupp, men då krävs det rätt mycket mer än lösa spekulationer och sensationslystnad.

Därför var Israels reaktioner mot Sverige och UD rena dumheterna, det är helt enkelt inte den svenska regeringens sak att överhuvudtaget tycka något om vad svenska tidningar publicerar. Bildt får ha hedern av att ha hållit huvudet kallt, även om han kunde varit ännu tydligare.

Det är i så fall en klart bättre väg att försöka stämma tidningen för förtal för att markera missnöje. Inte för att jag tror att man lyckas med ett sådant åtal, men det strider i alla fall inte mot tryckfrihetens principer.

Därmed inte sagt att Aftonbladet kommer att gå till historien som ett under av grävande journalistik och vederhäftighet. Något mer tendentiöst, slemmigt och dåligt underbyggt än Donald Boströms artikel om påstådda israeliska organstölder är svårt att hitta. Det är ryktesspridning av svåraste slag från någon som tycks ha en egen yxa att slipa, någon som inte brytt sig om att kontrollera fakta eller ens avhålla sig från att slå blå dunster i ögonen på läsaren:

> Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
>
> Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
>
> ”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
>
> Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Jämför den texten med Boströms artikel:

> När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
> De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.

Du är förlåten om du tror dig ha läst att familjen anklagade militären för organstöld. Läser man noga ser man att det är släktingar till andra palestinska pojkar: Khaled, Raed och Machmod som uttalar sig — men det stod ju klart ”för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för”…, en obduktion tydligen. Med andra ord ljuger inte Boström direkt, men uttrycker sig tendentiöst missvisande. Det är sina egna spekulationer han sätter på pränt, som han ger eftertryck genom kommentarer angående situationer han själv *inte* bevittnat.

Att det är frågan om smått absurda spekulationer framgår om man har ens den mest grundläggande förståelse för medicin. Av de som dör en våldsam död är det bara några procent vars inre organ fortfarande går att använda. Detta är särskilt sant när det handlar om skador från handeldvapen eller splitterskador. Diverse skräp och bakterier sugs in i såren, och är det inte skräp utifrån så kan det vara tarminnehåll som kontaminerar organen. Dessutom är möjligheterna att hinna rädda organen innan de skadas av syrebrist väldigt liten, i så fall måste donatorns kropp mer eller mindre vara vid liv när organen tas ut. Det vill säga att hjärtat slår och organen får syre även om man är hjärndöd.

Jag har ingen lust att ge mig in i en debatt om IDFs metoder överlag, vem som har ”rätt” i konflikterna mellan israeler och palestinier, eller någon slags försvar eller fördömande av endera sidan. Vad jag däremot reagerar på är hur lite som skiljer Donald Boströms spekulationer från det historiska svallret om judar som förgiftar brunnar, bakar bröd på fiendens blod, äter barn i religiösa ritualer och andra liknande konspirationsteorier som genom ett och ett halvt årtusende fått judar lynchade i pogromer. Den slutgiltiga pogromens efterdyningar ledde till staten Israel, som sedan dess befunnit sig i konflikt med *alla* som vill se deras existens ”återkallad”.

Det är självklart att måste kunna kritisera Israel, och mer specifikt dess regering, deras bosättare, de ortodoxa sionisterna och IDF. Att skrika antisemit mot varje person som kommer med kritik är så andefattigt att det är direkt kontraproduktivt. Att däremot kräva att de som kommer med kritik i alla fall visar ett modikum av renhårighet, sannfärdighet och relevans tycker jag inte är för mycket begärt! Boström däremot har formulerat ett påstående som en fråga, vilket han kanske kan dölja sig bakom om det blir ett rättsfall eller om han anklagas för antisemitism. Men det är inte en fråga även om den är formulerad så, det är ett påstående — för på något annat sätt är det svårt att uppfatta hans artikel.

Vill man slippa stämpeln antisemit, så kanske man borde försöka låta bli att bete sig som en.

Uppdatering: I Italien har tydligen de regerande politikerna inte alla hästar hemma om det nu var någon som trodde det… Den italienske utrikesministern tänker på fullaste allvar propagera för att EU skall fördöma Aftonbladets artikel. Det är fel på så många nivåer att det är svårt att ens veta var man skall börja.

Jag lämnar ordet till Kjellberg som kort och koncist kommenterar frågan.