Politiska projekt, påhittade argument och deras offer

Jag har uppriktigt dragit mig för att skriva något inlägg i bloggstormen mot Lisa Marklund. Dels har det att göra med att hon inte tillhör mina favoritpersoner som offentlig person och debattör, inte mina favoritförfattare eller ens i närheten av någon sådan — och dels har det att göra med att drev har en tendens att leva ett eget liv, där mobbmentaliteten skjuter undan allt vad proportioner och rimliga konsekvenser innebär.

På sistone har jag ramlat över en del instick i debatten som fått mig att trots allt reagera. För oavsett om man har lust att svartmåla Marklund eller inte, så har hennes ”lögn” haft en del obehagliga konsekvenser. Nu vill man få oss att tro att det bara handlar om att plocka ner henne från piedestalen eftersom hon är en framgångsrik, stridbar och vacker kvinna — om det vore så enkelt…

För om allt hon skrivit och sagt varit dagsens sanning så hade konsekvenserna varit acceptabla, men i samma ögonblick som böckerna om Mia, och de artiklar som kom fram i samma veva framstår som skarvningar så blir konsekvenserna totalt oacceptabla.

Oavsett vad Jan Guillou och Lisa själv vill mena, så har böckerna framställts, marknadsförts och behandlats som dokumentära, ja sanna. Det förpliktigar, eftersom folk i allmänhet drar växlar på innehållet när det framställs som sant. När ingen röst i mängden ens antyder att författaren använt sin ”artistiska frihet”, eller undrat om författaren låtit bli att källkontrollera allt innehåll — då får innehållet stora konsekvenser, och offer.

####Elisabeth Hermon

För det första har vi Elisabeth Hermon. Det är en kvinna som av Marklund, Mia och några andra (hejdukar som det tycks) hängts ut som skojare, bluffare och en människa som skor sig på samhället och stoppar pengar menade att hjälpa utsatta kvinnor i egen ficka.

Hon anklagades och friades av rätten. Med andra ord så anser inte det svenska rättssamhället att bevisen för att hon skulle gjort något fel är rimliga.

Det har inte hindrat att hennes liv ödelagts på grund av Marklund. Har det skett på lösa bolliner, så har Lisa Marklund rätt mycket att förklara och stå till svars för.

####Osama Awad

För det andra har vi Osama Awad. En person som i och för sig inte är tadelfri, utan dömts till en månads fängelse för några fall av misshandel mot Mia. En månad får man inte för grov misshandel med tydlig bevisning, så man kan anta att det är av relativt begränsad art.

Han kan mycket väl ha betett sig hotfullt, det är fullt möjligt. Men de enda fakta vi har i fallet utöver en månads fängelse är att den nya karl som i böckerna får vara trygg norrlänning körde över honom med bilen ett par gånger. Han har beskrivits som psykopat, stalker och massmördare, vilket det skulle vara intressant att se belägg för. Han har inte fått komma till tals, han har inte kunnat rentvå sitt namn, han har strängt taget levt i ett slags undantagstillstånd. Om det är fråga om ett karaktärsmord i böckerna, så har Lisa Marklund verkligen en hel del att stå till svars för.

####Peter och vargen

Ett ännu oidentifierat offer är nästa kvinna som har en historia att berätta, och som på grund av det här inte kommer tas på allvar. Använder man en historia som politisk hävstång, vilket man med fog kan påstå att serien om Mia använts som, så gör man bäst i att se till att ha på fötterna. Det som nu händer är att varje sådan historia under en ganska lång tid kommer att ses med stor skepsis. Man skall inte hitta på argument och konstruera sanningar för att driva igenom en poäng, det kommer alltid fram och skadar då mest av allt en själv och det man ville kämpa för. För jag tror nog Marklunds engagemang i kvinnomisshandel är genuint, däremot har hon inte längre mitt förtroende.

####Stereotyper

Det sista offret är vi, som blivit matade med lite väl stereotypa bilder av människor och kulturer. Libanesen är skurken som tvångsmässigt kontrollerar sin kvinna, har ett mörkt och våldsamt förflutet, har psykopatiska drag, kontrollerar, förföljer, hotar, förtrycker och misshandlar. Norrlänningen får stå för det trygga, sävliga, stabila och bygger helt på våra förutfattade meningar om svenska människotyper, att han sedan är chilenare är en annan sak. Än absurdare är då misstankarna om att det är han snarare än Mia som är hotad, eftersom det möjligen kan ha dolt sig en medlöpare till Pinochet bakom ”den trygga norrlänningen”. Det finns risk för backlash här, för chilenare är varken bättre eller sämre än norrlänningar — men såsmixen där negativa egenskaper hos männen bakom rollfigurerna fått smälta samman i ”mannen med det svarta ögonen”, medan räddaren får gestaltas av en svensk är rätt obehaglig. Vi har fått våra fördomar bekräftade, vilket gjort det lättare att svälja den ”sanna historien”.

Det hela blir ännu bättre när Mia istället för bidragstagare får bli banktjästeman, och istället för halvsunkiga betyg får vara superbegåvad. Sterotyperna haglar, och indignationen byggs upp hos läsaren. Jag är helt för artistisk frihet, men då skall man inte kalla boken ”en sann historia” — utan stå för att det är skönlitteratur och inget annat.

####Politiken bygger som vanligt på varmluft

Jag upplever det som väldigt obehagligt att det fattats politiska och administrativa beslut på en ”sann” serie av böcker, som nu enligt Lisa Marklund själv inte är sann, utan bygger på en subjektiv upplevelse av sanningen. Vill man fatta beslut på rena sagor, vilket man mycket väl kan göra om de för fram en vettig poäng, så bör man åtminstone vara klar över att de inte är ”sanna”.

Jag kommer inte från den obehagliga misstanken att Lisa använde sig av ”sannhistorien” för att skapa argument för det hon ändå tyckte och ansåg som sant mer generellt. Men det är på gränsen till urkundsförfalskning som jag ser det, och inte en grund för en renhårig debatt.

Jag och Mary brukar tycka lika i mycket, men den här gången håller jag inte med henne helt när hon undrar över uppståndelsen — även om drevet kan bli lite väl mycket.

Om det inte funnits tydliga offer, människor vars liv ödelagts. Om dessa människor till och med efter den här stormen antagligen kommer få svårt att helt rentvå sig själva — då skulle jag inte bry mig.

Tyvärr är läget inte sådant, utan Lisa Marklunds böcker om Mia och de artiklar som kommit till som en följd av dem har haft en direkt och stor inverkan på flera människors liv. I det lägen är det väl billigt att försöka göra det till en fråga om kön och mobbning (länk till trilogs kritik av fenomenet), för även om de vinklarna döljer sig i debatten så är det inte det som är bärande.