Politik är att samtala, viljan kommer sen

De senaste dagarna har både Twitter och många av de bloggar jag läser fyllts av en diskussion om sociala mediers roll i politiken, eller kanske politikens roll i sociala medier. Ska politiker blogga och twittra? Kan de använda Facebook i sin gärning? Hur då i så fall? Är det någon mening med det politiska samtalet i de nya medierna? För politikerna? För väljarna?

Det började förmodligen med Svenska dagbladets kartläggning av riksdagsledamöternas aktivitet på Twitter och i bloggar. Som dels följdes upp med ett gräsrotsperspektiv, dels ledde till en rejäl diskussion på Twitter där redaktionschefen Martin Jönsson själv deltog. Han hade dessförinnan bloggat om sin syn på Twitter.

Sen har för många skrivit för mycket (stort och smått) för att det ska gå att referera det på ett rimligt sätt. Britt Stakston har i två inlägg förklarat värdet med de sociala medierna. Johan Ronnestam ger i en lång intressant postning politikerna handfasta råd.

Emanuel Karlsten pekar i en oanknuten post om samma ämne på att forskning har visat att bloggarnas genomslag fortfarande inte kan jämföras med genomslaget i traditionella medier.

Fredrik Kjellberg resonerar från sin position som ständigt intressant obunden deltagare i samhällsdebatten dels runt vilka politiker som har det på Twitter, dels runt mekanismerna kring länkning som popularitetsmått och vad som gör att en politisk blogg fungerar över tid.

Bland de politiska bloggarna är de många som kommenterat. Moderata bloggarna Kent Persson och Mary X JensenMinaModerataKarameller som intervjuades i Svenska Dagbladets uppföljningsartikel ger sin syn på sitt stora engagemang i sociala medier. Kent uppmanar sina politikerkollegor: Ge er ut i de sociala medierna och prata med folk som folk. En annan moderat som kommenterar på sitt oefterhärmliga sätt är Tokmoderaten

Liberatis Seved Monke berättar om deras försök att få Folkpartiets förtroendevalda att ta till sig de nya mediernas möjligheter.

Peter Andersson, Claes Krantz, Krassman och Peter Högberg är fyra av de socialdemokratiska bloggar jag ofta läser. De kan inte heller låta bli att delta i diskussionen förstås.

Peter Högbergs kloka ord får avsluta denna snabbgenomgång:

>Det som jag lärt mig under mitt bloggande är att vara generös. Utan att vara det så kommer man ingen vart. Det är som det heter ett socialt media där vi för dialoger med varandra på ett eller annat sätt.

Efter alla dessa ord, har jag egentligen något att tillägga? Jo faktiskt. Jag tycker det är ett perspektiv som i och för sig skymtar fram bland några av skribenterna, men som ändå förtjänar att understyrkas. De flesta resonerar nämligen enligt min mening helt baklänges. De ser de sociala medierna som verktyg. De funderar på hur de kan användas: för marknadsföring, för politisk opinionsbildning, för spridning av tankar och idéer. Hela tiden ur sändarens perspektiv. Men…

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

Det viktiga perspektivet i de sociala medierna är mottagarens. Det är ett medium som inte gör sändaren starkare utan mottagaren, som kan välja eller välja bort. Det är därför det är så centralt med samtalet, med att lyssna. Det är inte riksdagsmännen eller andra politiker som behöver blogga och twittra. Det är den bloggande, twittrande och facebookande väljaren som behöver att de gör det. Vi behöver det så vi kan välja att prata med dem eller välja att låta bli.

Det är det här som den fantastiske kommunikatören Gudrun Schyman har fattat – med huvudet eller med maggropen har hon insett att framtiden tillhör den som kan dyka ner och vara med i samtalet. Här bryter alla kampanjplaner, alla uppförandekoder, alla kommunikationsstrategier samman. Vi pratar med varandra härute. Och det är kul om politikerna kan vara med. Vi kommer att lära oss av dem och de kommer att lära sig av oss.

Detta är också hemligheten med Piratpartiets framgångar. Vi råkar bara bo här. I stort och smått. Men som ni ser är alla som vill slå sig ner välkomna det finns gott om plats och goda hjärtan. Jag är djupt imponerad av sådana som Kent Persson och Peter Andersson som med nyfikenhet och värme har tagit plats härute bland oss nätinvånare. För de har fattat:

Sociala medier är inte en kampanjmetod det är ett sätt att leva.

För att skriva måste man läsa… först

Jag tog en blogg/Twitter/Skype/mejlpaus över jul och har nu tillbringat några timmar med att läsa ikapp. Många tycker jag är lite galen i mitt tvångsmässiga behov att läsa backlogg: Att skumma igenom hundratals blogginlägg och det de eventuellt länkar till. Och jag kan medge att det finns en släng av tvångshandling i det. Men i ett av många inlägg jag skummade fann jag en sundare förklaring till mitt beteende.

Det var inlägget Jag outar mina tvivel av Anna Lindberg på Mindpark. Hon avslutar sin lista på tvivel med att fundera kring det sociala i de sociala medierna.

>När jag tvivlar som mest tänker jag att vi har tappat den grundläggande förmågan att faktiskt vara sociala. Att lyssna intresserat, utan att försöka räkna ut var i samtalet man kan sätta in sin egen stöt. Istället letar vi efter fame och framgång, precis som när det handlade om att synas i tv-rutan. Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.

Och här tror jag kärnan i mitt tvångsmässiga läsande. När du samtalar med någon måste du lyssna för att kunna tala, annars blir du aldrig hörd. Värdet i det du säger hämtas bland annat i din förmåga att lyssna på din samtalspartner och hämta energi, infallsvinklar och kopplingar i deras berättelser och tankevärld när du svarar.

Om bloggandet är ett samtal, om twittrandet ska vara ett samtal, så blir det bara det om vi ”lyssnar” dvs läser mer än vi skriver. Jag kan inte skriva ett blogginlägg utan att först ha koll på vad en av mig arbiträrt utvald skara väsentliga bloggare och nyhetsmedier har skrivit om ämnet. Jag behöver läsa först och koppla mitt skrivande till vad andra redan skrivit (antingen uttalat genom länkningar och citat eller outtalat genom att jag påverkats av det jag läst).

Så jag läser stora mängder text, ibland så stora att jag inte hinner skriva. Sen skriver jag, om det känns som att jag fortfarande har något att tillföra till samtalet. För att skriva måste jag läsa.

Gammelpolitiker i en ny värld

Säg att du har ett sätt att säga vad du tycker till miljontals människor på samma gång i ett sammanhang. Där vem som helst av dessa kan svara dig omedelbar. Där det du sagt och alla andras svar på det lagras för var och en att gå tillbaka till, inget går att sudda. Där ingen grindvakt bestämmer vilka yttranden som är viktiga. Där det kloka och intressanta lyfts av att många väljer att lyssna på det och tala om det. Där detta kan ske i korta 140-teckens twittrar eller i längre ordnade framställningar. Där du kan understödja dina åsikter med källhänvisningar, bildmaterial, videofilmer eller snart sagt vilket annat media som helst. Där alla samtalen, alla delar av samtalen och alla metasamtal om samtalen blir omedelbart sökbara för den intresserade att hitta just det som den är nyfiken på.

Visst låter det bra! Det mest fantastiska är att det är verklighet, här och nu, idag.

Låt oss fundera över var den intressanta diskussionen om vad vi vill med våra liv, med vår samverkan i små och stora grupper – nätverk, företag, föreningar, kommuner, nationer, överstatliga samarbeten – kommer att föras. Vad tror ni?

Är det på DN-debatt, där ett urval av det som grindvakterna bestämt har något intressant att säga som tillåts predika för alla andra?

Är det i riksdagshuset och kommunfullmäktige, där vi förvisso har varit med i valet av våra företrädare, men där partihänsyn och gamla rigida strukturer för vad ett politikt samtal är tillåts styra?

Är det i partiernas möteslokaler, där vi kan träffas några i taget för att skicka våra idéer, åsikter och tankar uppåt i en kedja mot de slutna rum där besluten tycks fattas?

Politik har varit konsten att förena behovet av förankring i en stor samling av människor med behovet av att sända ut tankarna och åsikterna från en upplyft talartribun.

Har varit säger jag, för detta är gammelpolitik för gammelpolitiker.

Internet är inte teknik. Internet är inte bloggar, forum, nyhetstjänster, wikis, Youtube, Google eller Twitter. Internet är det nya torget, en marknadsplats för idéer där vi kan se värdet av våra och andras idéer genom det omedelbara gensvar de får.

Politik kommer att vara konsten att kanalisera människors engagemang och människors idéer på detta torg till konkreta, genomförbara målsättningar och att omsätta dessa i politiska handling (lagstiftning, budgetering, utnämning, styrning).

De är ingen utopi jag målar upp. Framtiden är redan här. Vi befinner oss just nu i en situation där framtiden är möjlig. Vi behöver bara börja leva i den. Men det finns alltid de som har något att förlora.

Gammelpolitiker, experter på det gamla sättet att förankra och distribuera idéer och beslut. Många av dem ser inte ens det nya. De är fast i en begreppsvärld där detta inte får plats. Andra ser det men reagerar med rädsla och skepsis. Det är bäst att förbjuda eller begränsa det man inte förstår. Ytterligare andra bejakar, försöker förstå, försöker vara med.

Tillsammans kommer vi att ta oss till framtiden. Men det finns en risk att födslovärkarna har sönder något som hur vackert och funktionellt det än är, fortfarande är ömtåligt. Det fria samtalet och tankeutbytet på internet tål mycket det har vi sett i olika repressiva länder världen över. Men jag tror inte att det tål en fullständig lagring och genomlysning från statsmakternas sida.

Jag kan bara vädja till de som är rädda för framtiden, eller rädda om sina positioner. Låt inte er rädsla för det nya förstöra för oss andra.