Det är fattigdomen stupid

Det här inlägget har legat och grott i en månad lite drygt, men nu blev det plötsligt aktuellt när Expressen publicerade en ledare som pratar inkomstklyftor ur ett vettigare perspektiv. Så även om det inte är hundraprocentigt anknutet till den aktuella artikeln, så kör jag…:

Verklig fattigdom är något som måste bekämpas. Relativ fattigdom däremot kommer alltid att existera, att bekämpa den är som när Sisyfos rullar stenen uppför berget.

En person från artonhundratalets svenska bondesamhälle placerad i tvåtusentalets ekonomiska sammanhang skulle inte förstå vad vi pratade om ifall vi klagade på vår levnadsstandard. I jämförelse med den situation personen lämnat, en situation som gav upphov till massutvandring till USA, är alla vi nutida människor i detta land stenrika.

Eller för att vara sanningsenlig, så finns verkligt fattiga människor även idag — även om de är försvinnande få i ett historiskt perspektiv. De verkligt fattiga kan till exempel vara de som saknar hem, arbete och som ofta lever i en situation av missbruk och psykosociala problem. De skall inte nonchaleras, men deras situation är lite cyniskt uttryckt irrelevant när vi betraktar vårt samtida totala och generella välstånd. De är ungefär lika irrelevanta för resonemanget som den grupp av motsvarande storlek som har det allra bäst ekonomiskt. Vi  kan diskutera dem, men de utgör närmast undantagsfall i ett större sammanhang.

Vi har också en relativt liten grupp som ligger mitt emellan den totala misären jag just beskrev och en trång men fungerande ekonomi. De hamnar under fattigdomsstrecket definierat som att ha mindre än socialtjänstens existensminimum. Det är fortfarande bara fråga om några få procent, även om det är intressant att fråga sig varför ungdomar och invandrare är så starkt överrepresenterade…

Verklig och relativ fattigdom

Vad vi däremot har gott om, är människor som upplever sig som fattiga. De upplever sig fattiga inte för att de i någon absolut bemärkelse är fattiga, utan för att de har det relativt sämre än sina grannar, vänner, släktingar och andra de upplever som sina jämlikar. Vi kan lämna orsaker därhän för resonemangets skull. Det kan vara sjukskrivningar, a-kassa, deltidsarbete, livspussel eller låglöneyrke som är boven i dramat, det är egentligen sekundärt för sammanhanget. Det som är primärt är att den upplevda fattigdomen beror på att man inte kan bo där man egentligen vill, äga en bil, kunna hantera kostnader för mat, kläder och prylar utan ekonomisk planering, eller att man inte har råd med den semester man gärna skulle vilja åka på.

Camp
Vem jämför vi oss med?

Skulle denna relativa fattigdomsnivå vara det ”normala”, det vill säga om alla hade det ungefär likadant, skulle man inte uppleva sig fattig. Det är endast i förhållande till andra som har det bättre ställt som ”fattigdomen” överhuvudtaget blir föremål för funderingar. Det kommer slå var och en som inte har råd med allt de vill ha, eller ens upplever sig klara livets ”nödtorft” utan att tänka på hur de hanterar sina pengar, att andra minsann tycks glida på en räkmacka. Det handlar inte ens om att det faktiskt måste vara så, utan det räcker med att det upplevs vara på det sättet.

Problemet med det resonemanget är att det inte är den rikaste personen som är det verkliga måttet på den totala välfärden. Det är snarare de som inte har det lika förspänt som är ett rimligt mått, bortsett från de rena undantagen. Även om alla andra är rikare än du själv är, så innebär inte det att du är fattig i någon absolut bemärkelse. Tvärtom kan en situation där du själv tillhör de som är relativt välbeställda i ett fattigt samhälle, trots det innebära att du är faktiskt fattigare än den som är relativt fattig i ett rikare samhälle.

Ett samhälle där skillnaden mellan ”fattiga” och ”rika” är stor, men där de ”fattigas” levnadsstandard är förhållandevis bra, innebär bättre välfärd än ett samhälle där skillnaderna är minimala, men alla har det ungefär lika dåligt. Även om den relativa fattigdomen är större, så är den faktiska fattigdomen mindre.

Vi måste med andra ord bekämpa fattigdom, verklig fattigdom, snarare än rikedom.

Skit i de rika

Det är först när vi inser att det relevanta måttet på vår välfärd är var spannet börjar snarare än var det slutar, som vi kan undvika självdestruktiva åtgärder. När vi inser att det är en god sak att det finns rörligt kapital, även om det innebär att någon per definition är rik. Kapital innebär investeringar, helt enkelt för att overksamma pengar är döda pengar. Det är egentligen inte intressant om det är förhållandevis få stora investerare eller fler halvstora, men just att det är investerare med ett personligt intresse som tar en personlig risk innebär att vi slipper byråkratiska monster som bedömer investeringar i kommitté.

Det vore nog bra om vi slutar betrakta fattigdom och rikedom enbart som relativa begrepp och accepterar att en jämförelse riskerar göra oss blinda för vår egen rikedom. Då kan vi istället koncentrera oss på det som är verkligt intressant: de som faktiskt är fattiga i någon mer absolut bemärkelse. Vi måste lyfta upp spannet, så att lägstanivån blir högre, men vi kan gott strunta i var högstanivån ligger. Skit i hur mycket pengar de rika har, för att uttrycka det brutalt — se istället till hur mycket pengar de fattigaste har och se till att den nivån inte innebär mänsklig misär.

Vi har råd att se till att alla klarar sig hyfsat. Det är däremot tveksamt om vi har råd att se till att alla har det lika bra, och det är inte bara en fråga om pengar utan om dynamik. Finns ingen stratifiering, så finns inte heller någon spänning mellan var du befinner dig och var du vill befinna dig. Det kan ju låta bra, förutsatt att man glömmer bort att det är precis den spänningen som genom hela historien skapat ekonomiska framgångshistorier — oavsett om man pratar vilda västerns ”boomtowns”, eller tittar på länder som på senare tid lyft sig i håret ekonomiskt.

Det är en medvetet provocerande hållning, därför att den gängse accepterade sanningen är att stora klyftor är lika med ett dåligt samhälle. Men det är inte klyftorna som är problemet, utan för att låna ett anglosaxisk uttryck: det är fattigdomen stupid!
Någon skrev att man kan se hur bra ett samhälle är utifrån hur de tar hand om sina barn, sina gamla och sina sjuka. Det ligger mycket sanning i detta, för där är vi trots fördelningspolitiken på väg åt fel håll.

Skenproblem och populism

Gruppen verkligt fattiga, definierat än en gång som att ha mindre än socialtjänstens minimum, har minskat de senaste åren från elva till fem procent. Samtidigt har antalet rika blivit fler. Det låter ju som en win-win-situation där alla fått det bättre överlag? Trots det pratas det mycket om de ökade klyftorna, som om de var det egentliga problemet.

Men är klyftorna ett verkligt problem eller ett skenproblem?

Om man gör ett litet tankeexpriment kan man skönja svaret på den frågan. Tänk er ett samhälle med lika bra välfärd som nu, eller till och med bättre. Ett samhälle där lika få eller färre än nu befinner sig under fattigdomsstrecket. Ett samhälle där infrastrukturen och de allmänna tjänsterna funkar lika bra eller bättre än idag — men där de översta fem procenten ifråga om rikedom var tio gånger rikare än idag och de översta tjugo skulle vara fem gånger rikare. Skulle det vara ett sämre, lika bra eller bättre samhälle än nu? Fråga dig också varför du kommer fram till det svar du kom fram till.

Om du menar att det var lika bra eller sämre, skulle jag verkligen vilja veta hur du resonerar? Med denna ökade rikedom finns mer potentiellt rörligt kapital som kan investeras i nya idéer. Ingen är fattigare än förut i absoluta termer. Samhället i sin helhet är rikare. Så vari ligger i så fall problemet?

När vi siktar in oss på klyftorna, så tappar vi kontakten med det verkliga problemet. Vi kan till och med hamna i situationen att vi löser det förmenta problemet med ojämn inkomst och förmögenhetsfördelning utan att lösa problemet med den absoluta fattigdomen. Då hamnar vi i den lite lustiga situationen att vi på fullaste allvar menar oss föredra ett fattigare men mer homogent samhälle framför ett rikare men mer heterogent — även om det rent faktiskt skulle innebära att så gott som alla hade det sämre i det förra än i det senare.

Att angripa skillnaderna vädjar till den del av våra instinkter som gör att det sticker i ögonen att någon annan har det bättre, lyckas bättre, är rikare. Problemet är att den instinkten inte har med rättrådighet, eller rättfärdighet att göra, så att vädja till den är ren populism. Skulle någon kunna stå för att Kalle är fattig för att han bara äger tio miljoner när Pelle äger femtio?

Det som måste angripas är verklig fattigdom, inget annat. Missar vi den poängen skär vi av oss näsan för att vi fått en finne.

Kinderegg eller nå’t?

Vem driver ett bilföretag bäst? En människa som byggt upp ett sportbilstillverkande företag från grunden, eller en politiker som är för lat för att göra research och för okunnig för att känna till en prisbelönt svensk sportbil?

Jag är långt ifrån säker på att Koenigsegg kan driva Saab vidare mot framgång. Jag är långt ifrån säker på att någon kan göra det.

Men politiker som anser att staten borde gå in och understödja denna miljardförlustaffär, som tillhör ett parti som reflexmässigt vill rädda jobben oavsett om det finns efterfrågan nog för den produktion det handlar om och om den är lönsam nog, borde i varje fall inte tillåtas bli inblandade.

När dessa politiker dessutom visar upp ett monumentalt ointresse och en rent fantastisk okunskap om bilbranschen, så undrar man till och med hur de kan ha mage att anse att de borde vara inblandade.

Vill du vara med och tillverka bilar herr Bodström, så använd i varje fall Google eller Wikipedia innan du börjar raljera om Kinderegg eller om det var Pokemonkort.

Det positiva med Koenigsegg/Saab-affären ur mitt perspektiv är att jag anser att företagare bör driva företag, inte kommitéer, tjänstemän eller politiker. Företag med osynliga och inaktiva ägare, eller med ägare som är långtifrån verksamheten fungerar sämre än företag med aktiva och engagerande ägare. Nu får Saab en aktiv ägare för första gången på mycket mycket länge. Om något kan rädda Saab så är det just detta.

Lycka till!

Det är många som skrivit bra om Saabaffären från olika sidor av det politiska spektrumet. Kent Persson beundrar modet, Svensson analyserar händelseförloppet och är mycket skeptisk till att det finns finansiella muskler nog i det nya konsortiet.

Jag håller helt med Svensson om att det vore vansinne att låta de nya ägarna luta sig mot statliga garantier. Men till skillnad från honom är jag lika rädd för ett statligt ägande. Låt Saab stå och falla med sina meriter på marknaden.

Om privata aktörer tror att det går att få tillbaka investerade pengar och vågar bära risken, då hoppas jag att det går att rädda både företaget, varumärket och så många jobb som möjligt. Om det inte går är det bra om våra gemensamma pengar har sparats till meningsfullare uppgifter än att hålla en döende industri under armarna.

Hur media misslyckas med sin uppgift

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

>Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.
>
>Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

###Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen
: Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE
: integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia
: Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia
: En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia
: Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!