Den förbaskade kärnkraften

Är det inte förjävla typisk att en fråga som kärnkraft innebär att sans, balans och rationalitet far ut genom fönstret snabbare än man hinner säga vätgasexplosion?

Nu basuneras det ut att kärnkraften inte har någon framtid, vilket kanske är sant. Men om det är sant så beror det nog mer på panikreaktioner än på teknisk potential. Harrisburg gjorde att vi inte hade några entydiga ja- eller nejalternativ i kärnkraftsomröstningen 1980. Tjernobyl gjorde att Birgitta Dahl, en av kärnkraftens domedagsprofeter lyckades få igenom en tankeförbudslag:

6 § från 1 februari 1987: ”Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.”

Den praktiska konsekvensen var att forskningen inom ett grundläggande naturvetenskapligt område mer eller mindre gick i stå under två decennier. Samma nästan lämmelliknande reaktion drabbade en stor del av västvärlden. Under samma period forskades det på annat håll och nya idéer kom i dagen. Istället för att vara en del av den utvecklingen ställde vi oss som nation med huvudet i sanden som strutsar.

Så nu i nådens år 2011 ligger vår utveckling flera decennier efter. Våra kärnkraftverk är rent krasst kronan av det tidiga sextiotalets teknologi. Skulle kärnkraft vara bilar, så lägger vi våra liv, vår säkerhet, vårt energibehov i motsvarigheten till en gammal bensinslukande Volvo PV med vägegenskaper som en full padda. I själva verket skulle vi kunna åka omkring i moderna trafiksäkra bilar drivna med hybridteknologi eller med supereffektiva förbränningsmotorer som kan köras på diverse olika bränslen.

Generationer i atomkraft

Men att överhuvudtaget spekulera i vilka fantastiska lösningar vi skulle kunna ha på gång om vi inte kastat ankar för fyra decennier sedan är som att svära i kyrkan. Detta trots att det varken saknas idéer eller lovande lösningar. Det finns nya sätt att använda kärnenergi som med lite koncentrerad forskning och utveckling skulle kunna vara kommersiellt gångbara snabbare än man kan tro: lösningar som innebär bättre bränsletillgång; lösningar som skapar långt mindre farligt och besvärligt avfall; lösningar som faktiskt skulle kunna hjälpa till att hantera det avfallsproblem vi redan har; lösningar som stannar av sig själva istället för att överhettas om problem uppstår. Allt detta ligger inom räckhåll – ett slags carpe diem, om man så vill.

Kanske visar sig ingen av dessa vägar framkomliga i praktisk verklighet. Men med det kommer vi att aldrig att få veta med nuvarande attityd. Vi kommer inte få veta om det går att göra kärnkraften så säker som man utlovade innan Harrisburg. Inte heller kommer vi att få veta om det finns praktiska alternativ till att gräva ner högaktivt avfall i urberget på obestämd framtid.

För egen del undrar jag vilka alternativ som finns? Alltså på riktigt, inte i någons önskedrömmar…

  • Låt säga att vi bygger ut varenda lämpligt vattendrag.
  • Låt säga att vi effektiviserar kraftöverföringen och accelererar utvecklingen av vind-, sol-, våg- och annan alternativ kraft maximalt.
  • Låt säga att vi genomför varenda energibesparande åtgärd vi överhuvudtaget kan komma på.

Kommer det att räcka?

Jag är verkligen inte säker på den saken.

Jag har sett grafer över att vi producerar mer kraft i Europa än vi förbrukar, men all den kraften kan inte tas tillvara. Inte heller kommer all den kraften från energikällor vi egentligen är speciellt glada över. Inte heller kommer all den kraften från energikällor där vi själva kan bestämma fullt ut när kraften skall finnas tillgänglig eller inte.

Vi har inget sätt att rent praktiskt lagra energi i den skalan. Det batteri som kan lagra växelström motsvarande ens ett mindre kraftverk för senare förbrukning existerar inte i sinnevärlden. Så vind, sol och annat liknande är utmärkt om än svindyrt, men kräver att vi har parallellkapacitet att tillgå när det inte behagar blåsa.

Har vi då räknat in att vi vill att folk skall tanka sina framtida bilar med el? Har vi räknat med ytterligare utbyggnad av den eldrivna kollektivtrafiken för att minska koldioxidutsläppen? Har vi räknat med den alltmer accelererande användningen av IT i alla dess former? Fattar vi ens att vi lever i ett land där fortfarande en betydande del av exporten är från elintensiv industri?

Vi är helt enkelt för beroende av el för att kunna tillåta elbrist med mindre än att vi bygger om hela samhällsstrukturen från botten och överger hela utvecklingen mot ett eldrivet samhälle.

Vill vi verkligen det?

Om svaret på den frågan är nej, så tror jag vi får leva med kärnkraften till dess vi har något bättre att tillgå. Om vi får leva med kärnkraften, så är svaret inte att få panik. Om vi skall leva med kärnkraft bör vi forska oss blå till dess vi har gjort den säkrare och mindre jobbig för kommande generationer. Skall vi leva med kärnkraften, så är det läge att hitta bättre alternativ till uran och plutonium. Skall vi leva med kärnkraften, så är svaret inte att förbjuda nya säkrare kraftverk, utan att pensionera de som börjar bli slitna och föråldrade. Kraftverken vi har är rent krasst medelålders och riskerar att drabbas av ålderskrämpor. Paniken gör att vi lärt oss långt mindre om denna form av energiframställning än vad vi skulle kunnat göra, är det inte dags att reparera den skadan?

 

Förbannade tjuv

Jag har blivit utsatt för grov stöld. När jag för en gångs skull åt med familjen på Burger King på Järntorget i Göteborg igår, fredagen den 4/2 mellan klockan kvart i fem och halvsex, så lyckades en man som satt bakom mig få fatt i min datorväska och dra ut den från sin plats inkilad mellan stolarna och mitt ben.

Jag vet att det är han, helt enkelt för att han var den enda som överhuvudtaget hade möjlighet att begå stölden. Det fanns helt enkelt inga andra som skulle kunna ha gjort det. Han måste dessutom ha varit oerhört fräck, eftersom han gjort det trots att min sambo och äldste son satt med ansiktena riktade mot honom. Han har helt enkelt utnyttjat något av de tillfällen då mina fötter inte var i kontakt med väskan, eller då jag tillfälligt var distraherad av något annat.

Min sambo anmärkte på att hon fått taskiga vibbar direkt när han satte sig, men att hon tryckt ner det och sedan inte tänkt mer på saken. Hon är rätt receptiv när det gäller sådana saker. Både hon och jag har sett honom och även om man naturligtvis inte lägger märke till detaljer, så är det inte alls omöjligt att vi skulle känna igen honom.

Så mannen lyckas i alla fall dra ut väskan och resa sig och gå strax innan vi själva reser oss för att lämna restaurangen. Det kan inte ha gått många ögonblick mellan det att han stuckit och att jag upptäcker att väskan saknas. Men det är inte många ögonblick som behövs, för de sekundrar då jag vänder och vrider på stolar, ser mig omkring och inser att väskan är borta är mer än nog för att han skall uppslukas av jorden.

Med sig fick han min laptop, eliminator, min handsfree till telefonen, min laddkabel till telefonen, en logitechmus med musmatta och två stycken bedövningsplåster som var menade till min yngste son inför provtagningar som skall ske på måndag (tack för ingenting, tjuvjävel). Sen var det naturligtvis väskan som jag lånat av sambon, den kostade en modig tusing eller så för några år sedan då jag köpte den som julklapp till henne.

Skador bortom all proportion

Så vad kan tjuven nu tjäna på det här?

Går han till en hälare kan han möjligen få en femhundring för dator och pinaler, kanske någon hundring för väskan. Säljer han den på blocket, tradera eller liknande kanske han kan få ett par, tre, kanske möjligen fyra tusingar med en rejäl dos tur. Förutsatt att köparen antingen är dum i huvudet, brottsligt naiv, eller fullkomligt samvetslös.

För mig är förlusten värd i runda slängar ett par tiopotenser mer, medräknat vad jag betalt för hårdvaran och all den tid jag kommer få lägga på att försöka snyta fram pengar ur näsan, rekonstruera mina data, min arbetsmiljö och byta lösenord på diverse konton — och vidrigast av allt, ge kunder en heads-up om vad som hänt, så att de kan agera om det behövs. Vissa saker går aldrig att ersätta, eftersom tyvärr ett par kataloger inte säkerhetskopierats sedan december. Där ingår tyvärr julbilder, bilder på ungarnas simskoleavslutning och en handfull teckningar jag gjort. Dessutom får jag den oerhört roliga uppgiften att göra om delar av min bokföring, vilket är ungefär lika roligt som att gå till tandläkaren. Jag vet att jag borde backat upp alltihop, men min ena backuplösning är trasig, den andra full och jag mer eller mindre pank — så det här behövde jag verkligen inte just nu.

Om du såg vad som hände

Var du där och såg vad som hände, så skulle jag verkligen uppskatta att du hör av dig och berättar. Det är inte ett sabla ”efterlyst”-program, men chansen att få ”spaningsresultat” på den här typen av brott är inte precis lysande, så allt som bättrar på oddsen är strålande. Använd kontaktformuläret, eller kontakt[snabela]fridholm.net

Försäkringsfrågor

I ett papper vi fick tillsammans med de senaste försäkringspappren står det ordagrant att från 1/1 2011 så:

Om du blir bestulen
Vi har förbättrat skyddet om du blir bestulen på kontanter eller andra stöldbegärliga saker. Ersättning kan nu lämnas om du har egendomen inom ditt räckhåll.

Det låter ju fantastiskt! Om det är sant, förstås… vilket inte är säkert när det gäller försäkringar, tyvärr…

Som jag ser det är den här situationen rena definitionen på att bli bestulen medan man haft sakerna inom räckhåll. Det enda jag kunde gjort bättre var att ställa väskan på bordet eller binda fast den i benet.

Läser man i försäkringsvillkoren ser det inte lika rosenrött ut. Under punkt A18 kan man läsa:

Stöldbegärlig egendom, mynt och sedlar, värdehandlingar eller frimärken ersätts endast vid rån och väskryckning enligt punkt A19 samt då egendomen förvaras inlåst i skåp, låda eller liknande på arbetsplatsen eller i skolan då du själv befinner dig där.

Samt i A19:

A19. Vi ersätter stöld och skadegörelse vid rån och överfall eller då gärningsmannen rycker till sig egendomen inom ditt räckhåll på ett sådant sätt att du omedelbart uppfattar stölden.

”Inom räckhåll” och rån, överfall eller väskryckning är rätt olika saker i min värld. Det snävar till begreppet rejält. Den ”förbättrade” försäkringen skulle som jag tolkar det med andra ord innebära att om du fysiskt håller i dina saker, så har du dem ”inom räckhåll” — inte annars. Inte ens att ställa dem framför sig på bordet är någon garanti, för vem kan garantera att man uppfattar stölden direkt när man pratar med bordsgrannen, kyparen eller svarar i telefon? Skall tjuven då av försäkringskäl se till att få din uppmärksamhet och deklarera att han tänker stjäla dina prylar? Om kyparen vänligt men bestämt ber dig ta bort väskan från bordet, blir den då oförsäkrad när du lyder?

Jag håller inte precis andan, men jag hoppas att definitionen på ”omedelbart” kan sträckas ut till den korta perioden mellan att tjuven gick iväg med mitt liv över axeln och när jag insåg att något saknades vid min vänsterfot. Jag tänker i alla fall utgå från det, så får försäkringsbolaget motivera varför det inte skulle vara så om de anser det orimligt. Vore det inte en så förbannat utsatt situation, skulle det vara en intressant diskussion att föra, men just nu kan jag verkligen hålla mig för skratt.

Hjälp mig bevaka situationen

Jag kommer hålla koll på diverse begagnat, annons och auktionssajter. Om någon försöker sälja en vit Sony Vaio EA2S1E på någon av dessa, så kommer jag att vara på som en hök och kolla.

Jag skulle vilja att alla ni som läser det här hjälper mig att hålla koll. Inte så att ni behöver jaga aktivt — men reagera om ni ser någon som vill sälja en sådan, oavsett om det är online eller via radannons, anslagstavla eller något annat liknande.

Ser ni en sådan, så hör av er till mig via formuläret eller via kontakt[snabela]fridholm.net, jag skulle njuta ordentligt av att få sätta dit den jäveln.

Om du är tjuven

Om du själv är den som stulit datorn från mig, kontakta mig. Om det var tillfället som gjorde tjuven, så är jag är villig att acceptera en uppgörelse där jag får tillbaka datorn och mina prylar utan att sätta polisen på dig. Var i så fall snäll och låt bli och formatera om, för jag vill gärna rädda de teckningar jag gjort den senaste tiden och korten på mina ungar. Fan, jag kan lika gärna betala någon form av hittelön om det känns som ett vettigt motiv till att göra det rätta, men då får du för helsike bete dig schysst tillbaka.

Tänker du ge mig fingret i den frågan, så kan du åtminstone plocka ut hårddisken och skicka den till mig. Min adress är knappast en stor hemlighet, så det är bara att kolla på hitta eller eniro efter Marcus Fridholm. Det är inte precis en MacBook Pro du stulit, eller en Vaio i Z-serien, ny kostar den inte mer än sjutusen spänn just nu, så innehållet är faktiskt mer värt för mig än skalet — men knappast värt speciellt mycket för någon annan än just mig.

Datorn är för övrigt inte i säljbart skick. Den var vare sig öppen eller olåst. Öppnar man locket och slår på strömmen kommer den att välkomna Marcus och be om ett lösenord (som för övrigt INTE är Marcus). Inga gästkonton är påslagna och det mesta som är hemligt är inlåst i ett virtuellt kassaskåp. Det är naturligtvis ingen garanti, men innebär att du får jobba lite om du skall kunna låtsas som att datorn är något annat än just stöldgods.

En nyhet till farbror tjuv… Laptopen har diverse unika kännetecken och jag är registrerad som dess ägare. Jag har gjort en polisanmälan och till den kommer bifogas serienummer och dylikt. Dessutom kommer jag kontakta Sony i Sverige för att även de skall registrera att datorn är stöldgods. Det betyder att om någon gör sig besväret att kolla upp serienumret när de köper en lite för billig laptop, så kommer det framgå att säljaren inte är ägaren. Serienumret är för övrigt inget som går att trolla bort med en formatering. Kollar de inte och sen är dumma nog att be om support från Sony, så är du, eller de, eller båda rökta.

Någon dum stackare kan med andra ord komma att köpa en het laptop, antingen här i Sverige — eller om det är en mer organiserad historia någon annanstans i närområdet.

Ilska

Jag är så jävla förbannad att jag behöver slå på något. Funderar på att stämma möte med en sandsäck snarast, så att det jag avreagerar mig på inte hamnar på sjukhus.

Utöver ilska, så känner jag en slags tomhet. Att få sin dator stulen är lite som att komma hem till lägenheten och upptäcka att det varit inbrott. Det är som att någon stulit ens halvfärdiga uppsatser, ens dagbok, fotoalbum, arbetsmaterial, timrapporter, ekonomiska kalkyler, nycklar, kärleksbrev och till och med ens sexuella fantasier.

Det blir en känsla av att ha blivit nersmutsad, att vänta på bomben att man totalt missbedömt läget och att det fanns något känsligare än man trodde lätt tillgänligt. Att inte den krypterade disken slår ifrån som den skall. Att det visar sig lättare att ta sig in än jag tror. Vad skulle man göra om plötsligt någon tog sin in i en kunds webbserver med min inloggning? Vilka bilder finns egentligen på datorn och är någon av dem sådana som jag absolut inte vill se postade på någon webbsajt någonstans? Det borde inte kunna ske, men precis som efter ett inbrott så blir man duktigt nojig.

Det börjar bli uppenbart att jag får abonnera på något i stil med det här… Jag vill verkligen kunna göra den stulna datorn till en tegelsten för tjuven både värdemässigt och gärna runt halsen. Kanske tillsammans med en lapp på undersidan med ett alternativ där tjuven får ”hittelön” för att lämna tillbaka burken.

Sen inser jag att allt det här sker för ett värde om någon tusenlapp hos närmaste hälare — och då infinner sig en total känsla av meningslöshet.