Om Saab – R.I.P

Egentligen behöver jag inte skriva det här inlägget. Niclas Strandh har på Deeped redan sammanfattat mina åsikter (inklusive det faktum att vi båda en gång ägde en Saab 900).

Men med tanke på vad jag skrev i på försommaren när affären offentliggjordes ville jag inte låta slutet på den passera förbi okommenterat.

>Om privata aktörer tror att det går att få tillbaka investerade pengar och vågar bära risken, då hoppas jag att det går att rädda både företaget, varumärket och så många jobb som möjligt. Om det inte går är det bra om våra gemensamma pengar har sparats till meningsfullare uppgifter än att hålla en döende industri under armarna.

Jag har inte ändrat uppfattning. Nu har en privat aktör försökt och gått i väggen. Det var för stort, för svårt och för långsamt. Att börja tala om att Koeniggseggs försök inte var allvarligt menat, att det bara var en PR-kupp, tycker jag känns ovärdigt. Saab blev inte lättare att starta om för varje månad som den här processen drog ut på tiden. Att man som köpare till slut sätter en tidsgräns för när det ska vara klart är väl knappas att förundras över.

Att bygga Saab-bilar i Trollhättan är uppenbarligen inte en lönsam affär. Det finns ingen som kan, vill eller tänker göra det bara för att rädda 8 000 jobb. Utom en eller annan romantisk vänsterdrömmare som tror att man kan driva fabriker för att folk ska ha jobb oavsett om det går att sälja det som fabriken producerar i tillräcklig utsträckning för att betala lönerna.

Låt oss nu hoppas att alla goda krafter i Trollhättan kan hitta nya användningsområden för kunskap, uppfinningsrikedom och engagemang. Kreativ förstörelse kallas det med ett fint ord när man bygger något bättre i ruinerna på det gamla. För det krävs att man flyttar diskussionen från vems fel det är och vad staten borde eller kunde ha gjort till vad man kan göra åt den.

Möjligen löser kineserna problemet för en tid. Men jag är inte säker på att jag ens hoppas på en sådan lösning. Möjligen är det bästa nu att Saab får gå i graven. Att det som så mycket annat fint genom historien får leva på en cocktail av minnen, nostalgi och att det finns människor som säger det var bättre förr. Det var bättre förr när Sverige kunde bygga bilar.

Kinderegg eller nå’t?

Vem driver ett bilföretag bäst? En människa som byggt upp ett sportbilstillverkande företag från grunden, eller en politiker som är för lat för att göra research och för okunnig för att känna till en prisbelönt svensk sportbil?

Jag är långt ifrån säker på att Koenigsegg kan driva Saab vidare mot framgång. Jag är långt ifrån säker på att någon kan göra det.

Men politiker som anser att staten borde gå in och understödja denna miljardförlustaffär, som tillhör ett parti som reflexmässigt vill rädda jobben oavsett om det finns efterfrågan nog för den produktion det handlar om och om den är lönsam nog, borde i varje fall inte tillåtas bli inblandade.

När dessa politiker dessutom visar upp ett monumentalt ointresse och en rent fantastisk okunskap om bilbranschen, så undrar man till och med hur de kan ha mage att anse att de borde vara inblandade.

Vill du vara med och tillverka bilar herr Bodström, så använd i varje fall Google eller Wikipedia innan du börjar raljera om Kinderegg eller om det var Pokemonkort.

Det positiva med Koenigsegg/Saab-affären ur mitt perspektiv är att jag anser att företagare bör driva företag, inte kommitéer, tjänstemän eller politiker. Företag med osynliga och inaktiva ägare, eller med ägare som är långtifrån verksamheten fungerar sämre än företag med aktiva och engagerande ägare. Nu får Saab en aktiv ägare för första gången på mycket mycket länge. Om något kan rädda Saab så är det just detta.

Lycka till!

Det är många som skrivit bra om Saabaffären från olika sidor av det politiska spektrumet. Kent Persson beundrar modet, Svensson analyserar händelseförloppet och är mycket skeptisk till att det finns finansiella muskler nog i det nya konsortiet.

Jag håller helt med Svensson om att det vore vansinne att låta de nya ägarna luta sig mot statliga garantier. Men till skillnad från honom är jag lika rädd för ett statligt ägande. Låt Saab stå och falla med sina meriter på marknaden.

Om privata aktörer tror att det går att få tillbaka investerade pengar och vågar bära risken, då hoppas jag att det går att rädda både företaget, varumärket och så många jobb som möjligt. Om det inte går är det bra om våra gemensamma pengar har sparats till meningsfullare uppgifter än att hålla en döende industri under armarna.