”Quis custodiet ipsos custodes?”,  frågade poeten och satirikern Decimus Iunius Iuvenalis någon gång sent under det första århundradet. På svenska blir frågan: ”Vem skall vakta vakterna själva?” och den är lika aktuell idag som den var för nästan tvåtusen år sedan.

Den som har mage att inte lita på de myndigheter som övervakar oss blir ofta rent ut sagt utskrattade som foliehattar. Ändå har det om och om igen visat sig att dessa myndigheter och de människor som arbetar där inte är bättre än några andra. De är inte mer immuna mot maktens korruption. De är inte mindre skröpligt mänskliga än några andra. De har inte färre fördomar eller förutfattade meningar, inte färre moraliska fixeringar eller lättare att hålla isär sig själva från sin uppgift.

Dagens doodle på The Pirate Bay handlar om skelett i garderoben, rent mjöl i påsen och den makt övervakarna har.

Så vem vaktar väktarna?

Svaret är: VI

Men för att vi skall kunna göra det måste vi veta. Vi måste få kunskap om politiker, myndigheter och andra institutioner som alls inte är lika pigga på att bli synade i sömmarna som de är på att syna i samma sömmar.

Där kommer fenomen som WikiLeaks in. De utgör idag en av de få kanaler där människor kan läcka information om politiker, militärer, underrättelsetjänster, stora företag och andra makthavare utan risk för att själva hamna på schavotten. Så länge man beter sig smart och inte läcker information som kan ledas direkt tillbaka till en själv som person, så går WikiLeaks uppgiftslämnare inte att spåra.

Det är klart att makthavare världen över inte alls är glada i en sådan organisation. De är vana att vara de om besitter informationen, inte att vara de vars handlingar befinner sig under luppen.

När medborgarna är privata och makten transparent, så är det svårt att skapa ett verkligt förtryck — när det är tvärtom är det svårt att undkomma det. Därför behövs sådant som WikiLeaks och därför hjälper vi i Piratpartiet WikiLeaks i konkret handling.

När stora förändringar sker, så uppstår ibland helt slumpmässigt ett slagfält som för ena sidan symboliserar allt det onda, medan den för den andra sidan till varje pris måste försvaras.

The Pirate Bay kan på många sätt ses som det symboliska slagfältet för fildelningen. Tror man något annat är det bara att titta på hur rättegången mot deras före detta oppar gått till. Vilka som finns på plats, demagogiken, jävfrågorna, skadeståndsanspråken och domarna. Allt visar hur viktigt detta symboliska slag blivit för de som vill stoppa tillbaka fågelungen i ägget.

The Pirate Bay själva ger moteld helt enkelt genom att de inte viker sig. Den kaxiga attityden i kombination med deras hydraliknande/fågel fenix-liknande egenskap att inte låta sig räknas ut när någon skickar en uppercut deras väg har gjort att de blivit fildelningens långfinger mot överheten.

Egentligen är det inte alls så att fildelningen skulle dö om The Pirate Bay försvann för alltid i denna minut. Kloner skulle uppstå på nolltid och med stor säkerhet skulle någon ganska snart hitta en form och metod som är ännu svårare att komma åt. Fildelningen uppstod inte med The Pirate Bay och den försvinner inte den dag The Pirate Bay tackar för sig.

Men just i detta nu, så är de den självklara kanalen att publicera i. Oavsett om det handlar om att vi vill dela med oss av prylar upphovsrättslobbyisterna inte tycker vi får, eller om det handlar om att vi är artister som inte längre vill sitta fast i deras skruvstäd — så är det en naturlig kanal för kultur. Om vi är politiska dissidenter som vill publicera material vår regering inte vill att folk skall kunna läsa, eller om vi sitter på offentliga handlingar som vi tycker borde vara verkligt offentliga, snarare än inlåsta i något kabinett någonstans, så är det en naturlig kanal att få materialet sett av andra. Det är VI som styr vad som finns där, inte The Pirate Bays moderatorer eller oppar — och det är vi som styr vad som faktiskt syns mest.

Piratpartiet tycker det är fint att dela med sig. Sharing is Caring är ett av våra slagord. Vi tycker det skall vara så, att du och jag och min kusin och hennes hund (nåja) skall kunna dela med sig. Därför är vi beredda att skydda The Pirate Bay inte bara med ord utan i handling.

Valet avgörs inte nödvändigtvis av de stora sakerna. Varje röst räknas och vi vinner dem en i taget människa till människa. Det betyder att det finns två misstag som är lätta att undvika.

Det första är att lämna över ansvaret till någon annan som du tror har större genomslag. Piratpartiet kommer inte in i riksdagen genom att några få starka opinionsbildare eller våra mer välkända bloggar övertygar folket. Vi vinner inte det här valet i tevesoffor, på debattsidor eller på knuffs topplista. Vi vinner det genom att alla som har ett bankande pirathjärta övertygar någon i sin närhet, eller sprider vetskapen om att vi finns och att vi är många på olika sätt.

Det andra är att ställa för stora krav på sig själv. Om vi tror att vi måste göra stordåd för att det ska spela någon roll, så är risken att vi blir handlingsförlamade. Leta därför efter något du kan göra i det lilla. Något lila i det lilla varje dag och valsegern är så mycket närmare.

Som medlem eller sympatisör kan du alltid hjälpa till i det lilla. Du kan bära piratknappar, piratpins eller piratkläder. Syns vi så finns vi.

Olof och flera med honom har alltid med sig flygblad om de skulle få en stund över på väg till och från jobbet eller liknande – den så kallade ”tio minuters”-regeln.

På nätet kan du se till att hjälpa pirater att synas, när de gör saker. Ni som hänger på Twitter ser ni en tweet om piratpartiet eller piratfrågor retweeta. Ser ni ett bra inlägg på en blogg, en insändare, en film på youtube, vad som helst – länka på twitter. Hänger du på Facebook använd gilla knappen brevid de andra piratpartister gör som har med partiet att göra eller kommentera.

På alla andra ställen på nätet finns liknande företeelser och metoder för att visa att man gillar något eller vill ge det uppmärksamhet – pusha, flattra, nämn Piratpartiet i diskussioner på forum. Det kan låta futtigt, men faktum är att den första striden vi behöver vinna är den om vårt existensberättigande. I EU-valskampanjen fick vi hjälp med det genom TPB-domen och medlemstillströmningen. I år kanske vi behöver göra det själv. Ingen röstar på oss om vi inte bevisar att vi finns.

De flesta av de här tipsen och fler därtill hittar du på Malokis lista över ”tio saker du kan göra …” och på kampanjbloggen om lågenergiaktivism.

Att sprida idéer och tankar är svärmens styrka. Får du en idé sprid den vidare till fler, kan du inte genomföra den själv hitta några som kan hjälpa till. Vår största tillgång i den här valrörelsen är din och dina kompisar initiativförmåga och frihet att göra det ni vill i partiets namn. Filma och sprid, spela musik och sprid …

En idé som jag vill sprida är ett sätt att uppmärksamma demonstrationer, manifestationer och liknande som inte kräver så mycket mer än en modern mobiltelefon. När ni är på ett piratarrangemang med talare, skriv ner ett citat av det de säger, en kort slagfärdig mening. Ta en bild med din mobilkamera, se till att piratlogga eller partinamn syns. Skicka bilden och namnet på talaren tillsammans med citatet ut på Facebook eller Twitter direkt från telefonen. Så här kan det se ut.

Jag behöver inte referera händelseförloppet eller vad som sagts om sexköpare av vår kära justitieminister. Läsare av den här bloggen lär inte ha undgått att se det på annan plats. Annars kan ni se händelsen i klippet nedan. (Däremot kan man av någon outgrundlig anledning inte läsa om justitieministerns faux-pas om man väljer Sveriges liberalaste kvällstidning.)

Det är sorgligt att vi har en justitieminister som inte förstår begreppet oskuldspresumtion, dvs att vi alla har rätt att anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad. I en rättsstat ska en dom falla och vinna laga kraft innan man börjar straffa folk. Utan undantag!

Den enda trösten jag finner i detta är att jag och (Sveriges just nu mest korkade politiker) Beatrice Ask inte längre är partikamrater.

Visst kan man se en möjlighet i detta som Peter Santesson-Wilson, som vill se en annan moderat justitieminister. Men det sorgligaste är ju att det inte är en ny justitieminister vi behöver utan en ny regering, kanske till och med en ny riksdag.

För många av dagens politiker tycks tro att enligt dem aldrig så beaktansvärda åtgärder mot moraliskt anstötliga samhälleliga avarter  (prostitution, sexövergrepp mot barn eller narkotika) automatisk är så beaktansvärda att demokratins och rättssamhällets grundsatser kan åsidosättas. Beatrice Asks idé om gredelina kuvert (är det bara en slump att hon väljer lila) ställer ett smygande problem i blixtbelysning. Vi har sett politiker med bristande demokratiska reflexer tidigare. Bara för några dagar sen hade vi ett annat exempel på när ett pragmatiskt förhållningssätt i en sakfråga tilläts sätta demokratins grunder på undantag, när Johan Pehrson och samma Beatrice Ask kör över lagrådets kritik av förslaget om drogtester av barn under 15 år. Med risk för att bli kallad drogliberal så vill jag slå fast att rättsvårdande instanser inte är mogna uppgiften att avgöra när det är rimligt att djupt kränka barns integritet för att man vill rädda dem undan ”ett öde värre än döden” (läs knark). Tittar vi utanför narkotikapolitiken och viljan att lagföra torskar skulle jag kunna fortsätta räkna upp utspel från politiker på båda sidor blockgränsen som i högre eller lägre grad visar på bristande respekt för demokratins grunder.

Detta handlar alltså inte om att peta en justitieminister. Svensk politik behöver riksdagsmän som förstår vilka demokratiska värden som inte går att tumma på och som är beredda att kämpa för dem varje dag.

Jag personligen tror att det säkraste sättet att åstadkomma det är att rösta in Piratpartiet i Sveriges riksdag. Till er som inte kan tänka sig att rösta på en pirat, vill jag rikta uppmaningen att åtminstone fundera över vilka politiker i de andra partierna ni ger ert stöd. Ställ er frågan hur bra deras demokratiska reflexer är.

Tänk er en briljant individualist ensam försöka dribbla sig igenom ett helt försvar i fotboll, hockey eller någon annan lagsport.

Tänk er en virtuos med aldrig så stor talang för trakterandet av ett instrument som själv fyller alla de funktioner som krävs för att få till stånd en konsert från att bära utrustningen via att sköta tekniken till att sälja biljetterna.

Tänk er en ensam pirat som ska reva segel, bemanna rodret och pumpa läns i hård sjö.

I mitt arbete befinner jag mig ofta i situationen att ett stort team av människor arbetar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för en enda person att för en kort stund glänsa. När någon ska göra ett viktigt framträdande för att övertyga, sälja eller på något annat sätt kommunicera så möjliggörs detta ofta av en hel stab av stödfunktionärer. Det ska vara bra ljud och rätt ljus, det ska kanske filmas och visas på en stor skärm för att alla ska se, miljön ska vara snyggt designad av en scenograf, det ska finnas ett väl genomtänkt manus och talaren ska ha haft chansen att förbereda sig med bästa möjliga stöd.

Om detta gäller för de företag och intresseorganisationer som är mina uppdragsgivare så gäller det också inom politiken.

Vi inom piratpartiet har lätt att mobilisera politisk kraft tack vare svärmen, men vi måste också kunna kanalisera den kraft, kunskap och de kompetenser som finns i vårt svärm till rätt uppgifter. Vi behöver idag inte bara tänka på vilka som ska vara våra kandidater till riksdagen, våra stjärnor, virtuoser eller segelmästare. Vi behöver också tänka på hur vi ska stödja dem; vem och vilka i den stora svärmen som kan hjälpa kandidaterna med allt runt omkring, så att de slipper slita med en enmansshow.

Jonathan Rieder Lundkvist, Emma och Jimmy Callin har alla tre varit inne på det här. Behovet av oss som inte kandiderar men som vill jobba för dem som gör det. Vi är ett lag och som Emma säger så är: ”hela poängen att vi ska hålla varandra under armarna för att kunna flyta.”

Så hur gör vi? Har ni några förslag? Hur organiserar vi vår svärm till stödfunktioner för våra kandidater? Jag tror en sak vi behöver göra är att lista de kompetenser och talanger som en kandidat kan ha nytta av så att vi kan skapa en pool av dessa. Samtidigt behöver var och en av oss fundera över vad vi kan bidra med. Och till sist behöver vi ärligt fundera över och och diskutera vad var och en av oss gör bäst.

För att börja med mig själv:

1. Jag hoppas kunna bidra med stöd och hjälp för de som förbereder presentationer, tal och appeller – jag har arbetat med talskrivande och talarcoachning för näringslivet under de senaste åren.
2. Jag hoppas kunna bidra med organiserandet och producerandet av events. Om det behövs moderator, research, redaktörsarbete inför organiserandet av sådant så är det en annan av mina yrkesroller.
3. Jag hoppas kunna bidra med råd kring tilltal och budskapsformulering, vilket är en annan av de saker jag gör för mina kunder.

Vad har ni att bidra med?

EDIT: Maloki skriver också om detta i inlägget Bakom varje framgångsrik Pirat står en stark Svärm.

Idag rapporterar media om en ny Demoskopundersökning, t ex SvD:

Alliansen har nu högre väljarstöd än oppositionen enligt en opinionsundersökning från Demoskop, skriver Expressen. Alliansen får 50 procent av väljarstödet, ett försprång på nästan fem procentenheter mot oppositionen.

Moderaterna är nu största parti men alliansbröderna har problem C och KD får under 4% väljarstöd i undersökningen. Störst problem har dock Mona Sahlin som rasar med hela 9% enligt mätningen. Ulf Nilsson tror på Monas avgång och statsvetare spekulerar: håller M på att lyckas med att bli det nya arbetarpartiet?

Monas anti-fanclub på vänsterkanten firar triumfen och hoppas väl på bättre tider utan Mona vid rodret.
Andra vänsterdebattör oroar sig över det allvarliga läget

Den borgerliga sidan försöker fira försiktigt. Niklas Frykman utropar att Sverige är blått, Dick Erixon glädjer sig åt att regeringen har folkets stöd samtidigt som Hultin påminner om faran i att C och KD åker ur riksdagen. En majoritet väljarstöd behöver ju inte betyda en riksdagsmajoritet.

PJ Anders Linder på SvD uppmanar regeringspartierna att bilda en borgerlig valallians.

Fast visst finns lite smolk i en borgerliga glädjebägaren. Opinionsmätningen är strålande nyheter för Moderaterna och regeringen men inte för alla allianspartier. Centern backar med 2,6 procentenheter till 3,4 procent. Kd ligger strax ovanför men under fyraprocentsspärren. Bäggedera lär förändras den dag det blir skarp valrörelse, men M-dominansen ger slagsida åt Alliansens skuta.

Det behövs många åtgärder för att komma tillrätta med saken men en är uppenbar: Bilda valallians! Gå fram under gemensam beteckning. Manifestera den starka enigheten – och passa samtidigt på att göra hela diskussionen om bortkastade röster irrelevant!

På båda sidor söker man förklaringar: Mona, Wanja, Fredrik och Anders, krisen, förnyelse eller kyssar i media?

Mary med MinaModerataKarameller funderar kring om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Man kan tänka sig att moderaterna helt enkelt är bra och har stort förtroende för dem av den anledningen, att de är bra och gör ett bra jobb. Det behöver inte vara så att de vinner bara för att andra är dåliga. De senare kanske bara är mindre bra. Halvfyllt eller halvtomt glas? Så i stället för att skriva Mona och Wanjaeffekten borde man skriva Fredrik R och Anders B-effekten. Stabilt har de faktiskt stått i blåsten.

Själv är jag djupt splittrad. Visst hoppas jag att regeringen får sitta kvar. Gärna på ett starkare förändringsmandat också. Mer liberalism är vad Sverige behöver enligt min mening. Men regerande grundat på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på högersidan kanske inte utgör någon större skillnad mot alla de regeringar vi haft baserade på ett starkt populistiskt och pragmatiskt parti på vänstersidan.

Varför vinna regeringsmakten till borgerligheten om borgerligheten på vägen tvingats sälja ut de väsentliga skillnaderna mot socialdemokratin?

Och ännu mer bekymrad känner jag mig över Sverigedemokraternas framgångar och frånvaron av en ordentlig integritetsdebatt utanför bloggosfären. Vår tids kanske viktigaste politiska frågor: FRA, IPRED, ACTA är inte det som påverkar hur opinionsvindarna blåser eftersom det faktiskt inte är det som svensken i gemen funderar kring och oroar sig över.