Låt oss se framåt!

Vi, som varit med om många valrörelser i varsitt av de två stora partierna, måste beundrande säga: Piratpartiets medlemmar har gjort en makalös valkampanj! Med nästan inga pengar och anställda har fantastiska material tagits fram och delats ut, valstugor har hållits öppna, och valsedlar kommit fram till nästan varje vallokal i landet. Tusentals själar har nåtts i personliga möten. I runda slängar fyrtiotusen människor har övertygats att ge partiet sin röst i riksdagsvalet!

Reflekterar man lite över siffran inser man att det är många människor. Men inte tillräckligt många. Vi hade behövt övertyga fem gånger fler. Så valresultatet är inte bara en besvikelse, det är ett misslyckande. Med stigande förvåning och glädje såg vi dock hur partiets centrala valvaka i Sundbyberg inte utvecklades till det gravöl vi var vana vid att dåliga valresultat leder till. Istället såg vi hur den första besvikelsen snabbt omvandlades till kamplust och revanschvilja.

Och det är ju egentligen inte så underligt! Alla vi som engagerat oss i Piratpartiet vet ju precis varför vi gjort detta: För att vi vägrar acceptera att vårt öppna, demokratiska samhälle omvandlas till en övervakningsstat. Och för att vi vet att samhället inte har råd att tacka nej till alla de möjligheter de nya teknikerna skapar för att låta tankar, idéer och kultur flöda genom samhället, korsbefrukta och utmana varandra, och därigenom utvecklas och förädlas!

Hela tiden har partiet vetat, att detta är ett långsiktigt arbete. Att vi kommer att drabbas av bakslag och motgångar. Men att våra idéer är så starka, att de har goda chanser att vinna i längden, om vi bara undviker att sluta in oss i självbelåtenhet och skylla alla våra motgångar på elakt spel från fienden eller orättvisor utanför vår kontroll. Vi har fortfarande vårt öde i egna händer om vi bara vågar och orka granska oss själva och lära av våra erfarenheter.

Därför är det viktigaste för oss nu att noga analysera vad som hände i detta val: Varför valde många väljare som stödde oss i EU-valet att lägga sin röst på andra partier? Varför fick vi bara två procent av förstagångsväljarna? Frågan ställs på sin spets när man tittar på siffrorna i de valdistrikt, som domineras av studentboenden, där vi i EU-valet hade tvåsiffriga procenttal. För att uttrycka frågan ur ett Uppsala-perspektiv: Hur kunde vi få mindre än 4% av väljarna på Sernanders väg (där det bara bor studenter)?

Marcus pekar på en tänkbar delförklaring: Att svenska media bara klarar av att hantera en utmanare åt gången, och i denna valrörelse seglade SD upp och stal all uppmärksamhet. Rick pekade under valvakan på en annan uppenbar orsak: En rad viktiga frågor som rör integritet har knuffats bort från dagordningen till efter valet: Genomförandet av datalagringsdirektivet. Översynen av polisens möjligheter att använda PKU-registret. Hovrättens behandling av Pirate Bay-målet. Signerandet av ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). För att ta de mest uppenbara exemplen.

Men det är också viktigt att fråga oss vad vi kan göra bättre. Naturligtvis är det lätt att konstatera att det skulle ha varit bra om vi orkat göra ännu mer: haft mer material, delat ut fler flygblad, hållit valstugorna öppna ännu mer, värvat ännu fler aktivister, osv. Men det stora problemet har knappast varit bristen på arbetsvilja och entusiasm. Så vi måste inte bara fråga hur vi nästa gång kan göra ännu mer. Utan också hur vi kan göra det bättre.

Vi måste därför fundera över frågor som: Om vi har planerat tillräckligt långsiktigt och hur vi har lyckats utföra våra planer? Har våra interna diskussioner fokuserat på de viktigaste och betydelsefullaste frågorna? Har taktik och strategi lyckats gå hand i hand? Har vi vägt rätt mellan behovet att kunna mobilisera och agera snabbt och kraftfullt mot behovet att tänka efter och arbeta långsiktigt?

Så att vi kan gå vidare med en organisation som i god tid inför nästa val rett ut hur alla de frågor ska förankras och beslutas, som behöver hanteras inför och under en valrörelse. Så att vi har en organisation som kan lägga all sin energi på att växa, och övertyga allt fler att bli pirater. Så att vi på nästa valvaka jublande ska kunna applådera den nya riksdagsgrupp, som kommer att sätta sådan press på de etablerade partierna, att vi alla kommer att kunna andas lite lättare när vi morgonen därpå slår på våra datorer och mobiltelefoner för att kommentera det glädjande valresultatet!

Ladda om kanonen

”Om du inte kan ta ett skämt borde du inte tagit värvning”, är ett gammalt gott talesätt från diverse olika militära organisationer. Skit händer helt enkelt och ibland är världen så korkad att du får nypa dig i armen för att tro på den.

Så vi missade riksdagen, vilket knappast var otippat. Faktum är att jag skulle nypt mig i armen om vi kommit in. Det är inte något man säger högt, men efter att första opinionsundersökningen dök upp där SD låg och vägde på gränsen till riksdagen så var saken klar så långt mig anbelangar. Det finns plats för en outsider i ett val, men knappast två.

När en outsider hamnar så högt, så börjar den lågt hängande frukten dra öronen åt sig. Man blir räddare för ”att kasta bort sin röst” och man vill till varje pris inte ge den oönskade outsidern mer makt än nödvändigt. Det är vanlig hederlig psykologi och inget att förvånas över. Vi är dessutom inte lika utpräglade underdogs som SD. Vi har inte samma anti-PK-retorik, så vi är tyvärr känsligare för att bli ihjältigna och utmanövrerade. Tuff skit.

En större besvikelse var att vi missade 2,5%, vilket gör att vi även de närmaste åren får hitta andra kreativa metoder att klara den ekonomiska biffen. Hade vi prickat den gränsen, så hade det varit bra mycket mer nedförsbacke att få vårt parti organiserat och fungerande. Men vad faen, vi har rett oss hittills, vi reder oss nu med…

Det finns bara ett vettigt svar på läget som det ser ut just nu: ladda om kanonen.

Att gråta över att man missade skottet är däremot inte speciellt konstruktivt eller givande.

Det finns skäl att göra både en och två förbättringar:

  • Vi är usla på att starta upp saker i tid, vilket innebär onödiga fel och förvirring
  • vi är usla på att göra skillnad på öppna och privata samtal, vilket gör att vi ibland förväxlar vad som skall diskuteras var och med vem,
  • vi är usla på att förankra, vilket delvis har att göra med föregående punkter.

Vi behöver helt enkelt slipa till organisationen. Vi behöver slipa till politiken. Vi behöver slipa till retoriken. Vi behöver medieträna. Vi behöver klargöra mandat och ansvar.

Nu har vi antagligen lite tid på oss, låt oss ta vara på den. Det kan vara fråga om fyra år, men det kan också gå frenetiskt fort om minoritetsregeringen går kaputt.

No time to hänga läpp.