Pirater – tag lärdom också från gamla organisationer!

Nu har jag kommit så långt på väg mot att smälta och bearbeta mina intryck av Piratpartiets sätt att fungera i och kring valrörelsen, att jag vågar dela med mig av dem.

Dessa tankar präglas naturligtvis av att jag är en gammal föreningsräv. Men det som är så fantastiskt med Piratpartiet är ju att här samsas och berikar erfarenheter från så många olika sätt att arbeta varandra. Så jag är mycket nyfiken på vad ni som istället har era erfarenheter från näringsliv, direktaktivism eller svärmande tycker om dessa tankar:

Slipa budskapet: Vi måste bli bättre på att förklara vår politik för dem som inte lever halva sina liv på nätet, för dem som är uppväxta före internet, och därför inte förstår alla tekniska termer vi så ofta använder. Vi måste helt enkelt lyckas förklara för dem som växte upp under kalla kriget att det senaste årens beslut innebär att vi fått en övervakning av privatlivet i stil med det gamla östblockets. (Hur det kan göras skrev jag om redan under valrörelsen här, här och här.)

Välja tid för strid: Det är förödande att ha en strid om partiets ledning mitt under upptakten till en valrörelse. Jag diskuterar inte om striden var legitim eller inte, men vill bestämt hävda att det är något fel på hur en organisation är hopsnickrad om en sådan strid dyker upp och utkämpas ett halvt år före ett val. Organisationen måste vara utformad så att alla sådana strider har kommit fram, utkämpats och avgjorts i god tid innan man ska börja planera och genomföra valrörelser.

Reda ut former i förväg! Det är illa att ett valmanifest tas fram och behandlas på ett sätt som gör att många medlemmar inte upplever att det dokument som presenteras har legitimitet, och att buden växlat om hur dokumentet ska fastställas. Processen för att anta politiska dokument kan inte snickras ihop ad hoc, eller ändras vid sittande bord! Den måste vara klargjord långt i förväg så att alla som engagerar sig i processen vet hur den kommer att fortsätta.

Planera materialproduktion: Mycket av det informations- och agitationsmaterial som skapats genom svärmande och fria initiativ har varit bra. Men det har saknats en helhetssyn som gjort att vi samtidigt haft partiprogram och valmanifest, en relativt omfattande men lättbegriplig broschyr för de intresserade, en enklare folder för utdelning och flyers och tapplappar för att väcka uppmärksamhet. Något som nog lätt hade kunnat åtgärdats om man på ett tidigt stadium låtit en handfull skriv- och PR-kunniga aktivister få ansvar att ta fram/samordna framtagandet av sådant material.

Förankra och att ta råd: Partiet har en handlingskraftig ledning med ett stort operativt mandat, en styrelse som träffas några gånger per termin och lägger upp strategi och en stor aktivistsvärm. Men det finns uppenbarligen något slags hack i förankringsprocessen – alltför ofta känner sig alltför många aktivister överkörda. Samtidigt finns i partiet en hel del erfarenhet av hur andra organisationer i sin planering hanterar avvägningen mellan tydlig ledning och aktivisters inflytande och delaktighet. Möjligen skulle den kompetensen kunna utnyttjas mer systematiskt än hittills, kanske genom en rådgivande grupp som partiledningen löpande stämmer av mot. Som exempelvis hade kunnat tala om för en ivrig partiledning att en utvärdering av ett val måste få ta lite tid om människor inte ska känna sig överkörda.

Partiet har för tredje valet i rad samlat många tiotusentals röster. Vi har därmed kommit över en viktig tröskel på vägen mot riksdagen, en tröskel som de flesta nya utmanarpartier aldrig tar sig över. Partiet har en fantastisk mängd aktivister som gjort ett makalöst arbete under valrörelsen. De är värda en betydligt bättre fungerande organisation!

Rättelse av felskrivning: I tredje stycket har ”efter internet” bytts till ”före internet”. (30 sept 08.48)

Den farliga friheten

Rädslan för det (ordnade) kaos som uppstår när folk får säga sitt, umgås, byta erfarenheter, kunskaper, data och nöjen med varandra utan korporationernas, organisationernas och de styrandes kontroll är enorm. Fast ingen maktperson är karl eller kvinna nog att erkänna att det är så.

Istället brukar det låta som så här:

  • ”Förtal, brottslighet och förföljelse på nätet måste ju gå att beivra precis som i verkliga livet…”
  • ”Tänk på att vara noga med att berätta för dina barn vad som kan hända om de pratar med folk de inte känner, de har ju ingen aning om vem som sitter i andra änden…”
  • ”Det är ju inte folks kärleksbrev vi vill läsa, utan sådan kommunikation som är en fara för landet…”
  • ”Det utvecklas inga lagliga alternativ så länge vi inte kan stävja de olagliga, det går inte att konkurrera med gratis…”
  • ”Vi vuxna måste inpränta vettiga moraliska värderingar i en generation som tror att allt är gratis…”
  • ”Nätet är ju jättebra, men där hittar vi ju också droger och barnpornografi…”
  • ”Ungdomar måste få upptäcka sin sexualitet på rätt sätt, de är sällan medvetna om konsekvenserna av sina handlingar…”

Osv.

Gemensamt för dem alla är att det är inledningar som skall motivera någon form av ytterligare kontroll, regleringar och begränsningar.

Det är naturligtvis bullshit, bushwah, skitsnack, hästskit.

Skulle vi dra in all form av övervakning mot alla som inte är skäligen misstänkta för brott, skulle det knappast göra mer än marginell skillnad för folks säkerhet — vare sig här på hemmaplan, eller våra soldater i Afghanistan.

Skulle vi släppa all form av kontroll över nätet utöver vad som gäller för samhället AFK, skulle det inte göra nätet ett smack farligare än idag — vilket för övrigt är bra mycket mindre farligt än en genomsnittlig övervakad gata i ett genomsnittligt övervakat centrum i en genomsnittlig övervakad svensk storstad klockan 23:00-04:00 en genomsnittlig övervakad fredagsnatt.

Problemet är att de som hävdar att allt är farligt om inte storebror får kolla över axeln fortfarande har kontroll över problemformuleringen. Allt de behövde göra var att hålla käft om konsekvenserna, så bjöd de in SD istället för PP till riksdagen.

Det är inte utan att jag frågar mig om de är nöjda med resultatet?

Kanske är de faktiskt det? Piratpartiet står ju för frihet och ett öppet samhälle, vilket är farligast av allt, så de kanske föredrar SD?

Ladda om kanonen

”Om du inte kan ta ett skämt borde du inte tagit värvning”, är ett gammalt gott talesätt från diverse olika militära organisationer. Skit händer helt enkelt och ibland är världen så korkad att du får nypa dig i armen för att tro på den.

Så vi missade riksdagen, vilket knappast var otippat. Faktum är att jag skulle nypt mig i armen om vi kommit in. Det är inte något man säger högt, men efter att första opinionsundersökningen dök upp där SD låg och vägde på gränsen till riksdagen så var saken klar så långt mig anbelangar. Det finns plats för en outsider i ett val, men knappast två.

När en outsider hamnar så högt, så börjar den lågt hängande frukten dra öronen åt sig. Man blir räddare för ”att kasta bort sin röst” och man vill till varje pris inte ge den oönskade outsidern mer makt än nödvändigt. Det är vanlig hederlig psykologi och inget att förvånas över. Vi är dessutom inte lika utpräglade underdogs som SD. Vi har inte samma anti-PK-retorik, så vi är tyvärr känsligare för att bli ihjältigna och utmanövrerade. Tuff skit.

En större besvikelse var att vi missade 2,5%, vilket gör att vi även de närmaste åren får hitta andra kreativa metoder att klara den ekonomiska biffen. Hade vi prickat den gränsen, så hade det varit bra mycket mer nedförsbacke att få vårt parti organiserat och fungerande. Men vad faen, vi har rett oss hittills, vi reder oss nu med…

Det finns bara ett vettigt svar på läget som det ser ut just nu: ladda om kanonen.

Att gråta över att man missade skottet är däremot inte speciellt konstruktivt eller givande.

Det finns skäl att göra både en och två förbättringar:

  • Vi är usla på att starta upp saker i tid, vilket innebär onödiga fel och förvirring
  • vi är usla på att göra skillnad på öppna och privata samtal, vilket gör att vi ibland förväxlar vad som skall diskuteras var och med vem,
  • vi är usla på att förankra, vilket delvis har att göra med föregående punkter.

Vi behöver helt enkelt slipa till organisationen. Vi behöver slipa till politiken. Vi behöver slipa till retoriken. Vi behöver medieträna. Vi behöver klargöra mandat och ansvar.

Nu har vi antagligen lite tid på oss, låt oss ta vara på den. Det kan vara fråga om fyra år, men det kan också gå frenetiskt fort om minoritetsregeringen går kaputt.

No time to hänga läpp.