Alltför få läser vad våra riksdagsmän skriver

Så vi på Livbåten vill hjälpa till att sprida deras visdomsord.

Riksdagsledamot Solveig Hellquist (fp) har författat nedanstående kria om dataspel och sociala medier. Läs och begrunda.

>Dataspelen liksom tekniken att kommunicera på nya sätt på Internet är här för att stanna.
>
>Det positiva med dataspel och kommunikation på nätet är t ex att det är ett nöje, ger kunskaper, spänning och kontakter, ökad datorkompetens, tränar upp strategiskt tänkande och reaktionsförmåga och kan leda till ökade språkkunskaper – framförallt i engelska.
>
>Det negativa som alltfler föräldrar, lärare och andra vuxna allt oftare lyfter fram är att dataspel och sociala sajter som tex. Facebook och bloggar har oönskade konsekvenser i både hemmet, skolan och jobbet. Vissa blir spel- och sajtberoende eller riskerar att bli det. Det finns spelare och datoranvändare som blir både rastlösa och får abstinens när de inte får spela eller kan/får vara uppkopplade på en sajt. Det finns barn och ungdomar som ”vänder på dygnet”, missar skolan genom skolk och får sämre betyg. Enligt Stiftelsen Ungdomsvård har många sin bärbara dator med sig till skolan och sitter t o m uppkopplade på lektionerna. Följderna innebär sämre möjligheter till vidareutbildning, arbete och ett ordnat liv.
>
>I familjer är det inte sällan konflikter och bråk om datoranvändandet. Det finns föräldrar som inte vet hur eller kan sätta gränser för sina barn och ungdomar. Ibland är de också okunniga om vad barnen tar del av på nätet. Det intensiva spelandet eller genom att fastna på sociala sajter innebär även en risk för ointresse för andra fritidsintressen och vänner och försämrar förmågan att knyta sociala kontakter. Det finns också barn som enbart ser ryggtavlan på den förälder som ständigt sitter vid datorn och saknar därmed värdefull gemenskap med föräldern. Idag finns även en oro hos arbetsgivare att personalen ägnar sin tid åt sajter och Internet i stället för att arbeta med de uppgifter som är satta att göra.
>
>Eftersom dataspelsbranschen har vuxit och förväntas växa ännu mer är det viktigt att den särskilt betraktas utifrån ett barnperspektiv. Det är t ex angeläget att det förs en diskussion med barn, ungdomar och föräldrar kring innehållet i spel och sajter. De kan innehålla såväl kvinnoförakt, våld och övergrepp som främlingsfientlighet och maktförhållanden. Denna arbetsuppgift skulle kunna ligga på skolorna i samarbete med socialtjänsten. Det är också viktigt att branschen själv tar ett ansvar genom att vara ”självsanerande”. Utgångspunkten bör vara att våld inte är eller skall vara underhållning för barn. Det finns de facto undersökningar som konstaterar att människor blir negativt påverkade av tv- eller dataspel. Det vore också tragiskt om vi som vuxna förmedlar att livets mening enbart handlar om datorer och Internet.
>
>Det är av vikt att det tydliggörs vilka effekter dataspel och sociala sajter har på barn och ungdomar men även vuxna. Därför bör en utredning snarast tillsättas.

Jag tar mig för pannan. ”Det är av vikt att det tydliggörs vilka effekter dataspel och sociala sajter har på barn och ungdomar men även vuxna.” Har vi inte samhällsvetare, beteendevetare och humanister vid våra universitet som har som uppgift att studera och fundera över vad olika teknologiska, sociala, ekonomiska eller andra förändringar och företeelser har för effekter. Ska riksdagens utredningsinstitut eller det svenska SOU-systemet nu ta sig an att utreda alla frågeställningar som kan tyckas intressanta.

Jag undrar också om det är en medlem i Folkpartiet liberalerna som skrivit detta. Är inte tanken med liberalismen att staten och politikerna ska lämna över så mycket ansvar som möjligt till medborgarna, till individer, familjer eller andra grupperingar. Vad är det för regleringsiver som ligger och lurar bakom den här texten? Ska staten gå in och lagstifta om åldersgränser, censur eller tidsreglering för ungdomars användning av modern informationsteknologi. Man undrar.

Till sist är det bara för mycket att en riksdagsledamot baserar sin politiska gärning på fördomar istället för fakta eller i alla fall kunskap.

>Det intensiva spelandet eller genom att fastna på sociala sajter innebär även en risk för ointresse för andra fritidsintressen och vänner och försämrar förmågan att knyta sociala kontakter. (Jag väljer att ignorera att denna mening är omöjlig att begripa utan att gissa vad som åsyftas.)

Det finns gott om kunskap om det fantastiska sociala kontaktnät som uppstår ur spelandet och engagemanget på sociala sajter. Borde inte en riksdagsledamot åtminstone för formens skull ta med det i sitt resonemang? Jag kunde ta fler exempel på var fördomarna lyser igenom i texten, men jag tror att de flesta av Livbåtens läsare klarar det själva.

Jag hoppas vi har ett stort antal riksdagsledamöter med informationspolitisk kompetens efter valet 2010. Det är uppenbart att det behövs. Jag kommer att rösta på Piratpartiet. Om du vill att informationspolitiken ska tas på det allvar den förtjänar i riksdagsarbetet gör det du också.

Det tjänar inget till att sitta i riksdagen!

I veckan meddelade moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson att hon inte ställer upp för omval.

>Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter. Riksdagen fungerar inte på det sättet jag förväntat mig. Partiledningarna bestämmer allt och utrymmet för oss ledamöter att representera våra väljare är obefintligt. Det skriver moderaternas Anne-Marie Pålsson som idag meddelar att hon inte ställer upp för omval.

I Svensk Tidskrift skriver hon själv om den maktlösa makten

>Görs inget får vi fortsätta på den nu inslagna vägen där Riksdagen bäst kan beskrivas som en statist i ett välregisserat skådespel, en aktör att plocka fram och visa upp då de stolta orden om demokrati och folkligt inflytande behöver ett ansikte.

Dexion kommer hon vara saknad

>Idag läser jag att Anne-Marie inte ställer upp för omval, vilket fyller mig med bedrövelse – en människa med kompetens, drivkraft och förmåga som har spelat stor
roll för politikens utveckling och enskilda människors liv, men som hade kunnat göra så mycket mer. En politiker som jag hade hoppats på att se i regeringen, snarare än i riksdagen.

HAX instämmer

>En av de mer självständiga borgerliga riksdagsledamöterna, Anne-Marie Pålsson (m), meddelar att hon inte kommer att ställa upp för omval.
>
>Skälet hon anger är intressant: Riksdagen har tömts på innehåll, makt och inflytande. Den är nu bara ett transportkompani åt regeringsmakten. Riksdagsledamöterna har inte någon självständig ställning, utan styrs av regeringen och av partierna.
>
>Vilket känns som en rätt god analys. Och allvarlig, sett ur ett maktdelningsperspektiv.
>
>Synd bara att det är partigängarna och partipiskan som tycks vinna. Vi skulle behöva fler fritänkare och bråkstakar i riksdagen, inte färre.

MaryXJ är också ledsen

>Pålsson hoppar av…
>
>Detta gjorde mig ledsen.
>
>Det finns en och annan moderat kvinna att beundra. Anne Marie Pålsson har alltid för mig varit en sådan.

Johan Linander anser att Pålsson har fel i kritiken mot riksdagen:

>Den politiska makten får man genom att vara med och påverka i processen fram tills regeringen fattar beslut om en proposition. Jag känner att jag har mycket stort inflytande över den politik som drivs på justitieområdet. Det är klart att inflytandet på andra områden inte är lika stort eftersom man är tvungen att huvudsakligen ta hand om sina egna frågor, men då har å andra sidan andra centerpartister som jag litar på inflytande där.

Johan går ännu längre på Newsmill under rubriken I mitt parti är vi inte röstboskap:

>Det vore mycket olyckligt om Anne-Marie Pålssons bild av hur riksdagen fungerar skulle bli den allmänt rådande. Låt moderaternas interna problem, om de nu är sådana som Pålsson beskriver, det har jag ingen större insyn i, vara något som moderaterna själva får lösa. För det är inte Centerpartiets problem som hon beskriver. Jag är inte röstboskap. Jag är med och utformar politiken och jag tar ansvar för de beslut jag är med och fattar. Den som inte klarar av att ta det ansvaret kanske inte ska vara riksdagsledamot.

Mårten Schultz ser besparingsmöjligheter

>Men låt oss se glaset som halvfullt. Om det är som Pålsson skriver behöver vi inte alla dessa riksdagsledamöter. Här finns det besparingar att göra! Det räcker ju med en riksdagsledamot från varje parti som sedan tilldelas ett röstantal i förhållande till partiets röstsiffror från senaste valet. Lagstiftningensapparaten kan slimmas ned betydligt. Hela riksdagen kan få plats i ett normalt klassrum – och då finns det ändå plats över för både kaffekokare och kopiator i samma rum. Om någon bara tipsar Anders Borg så kan vi äntligen få in litet effektivitetstänkande i lagstiftningsprocessen.

Jag tycker att det är dags att vi börjar diskutera vad vi har riksdagen till. Hur många ledamöter behöver den? Hur ska de väljas? Hur ska de använda budgeten? Hur ska makten delas mellan riksdag och regering i det nya politiska landskapet med stark verkställande makt och EU:s stora betydelse.

Gunnar Wetterberg skrev bra om detta i DN för ett par veckor sen.

>Svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör bäst i att inte bråka. Därför har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot partiledningen att de helt anonymiseras. Detta färglösa transportkompani blir allt mer inåtvänt och varje ledamot ägnar sig åt allt smalare frågor. En stor del av ansvaret för detta bär det grundlagsfästa proportionella valsystemet. Det är dags att sätta punkt för detta hundraåriga experiment. Hela riksdagens utformning måste sättas under luppen. Grundlagsberedningen bör få bakläxa genom att en ny beredning tillsätts.

DN skriver om saken i dag i sin ledare

>Maktkoncentrationen i svensk politik hänger samman med vårt valsystem och förändrade samhällsvillkor. Det är två saker som bägge är svåra att påverka. Men det finns en del mindre reformer som ändå skulle kunna stärka ledamöternas ställning.
>
>Personalvalsinslaget bör öka. Dagens spärr kan gärna slopas helt så att partiledningens makt inskränker sig till vem som ska stå på listan. Då skulle riksdagsledamöterna tvingas att visa väljarna vad de uträttat i stället för att gå i sitt partis ledband.
>
>Som Anne-Marie Pålsson föreslår är det också rimligt att riksdagens ledamöter förfogar över sina ekonomiska resurser. För att markera regeringens formella beroende av riksdagen borde även de förtroendevalda ges rätt att offentligt fråga ut ministerkandidater.
>
>Sammantaget skulle dessa ändringar kunna göra en hel del för att återupprätta ställningen för folkets främsta företrädare.

Nu blev det mycket citat här, kanske läge att tycka något själv.

Jag tycker givetvis det är synd att riksdagen förlorar en kraft som Anne-Marie Pålsson. Ännu mer synd tycker jag det är som det visar på och som jag länge haft på känn. Riksdagen är inte platsen för de stridbara, de med en stark övertygelse, de som vill påverka. Johan Linander får ursäkta mig, men jag tror inte på honom. Riksdagen är en plats där partierna (i synnerhet de med många platser att fylla) helst sätter folk som inte gungar båten.

De viktiga besluten tas någon annanstans idag. I EU, i kommunerna, i regeringen och även utanför den politiska sfären. Den tiden är förbi då några av våra färgstarkaste ledarfigurer verkade med riksdagen som sin viktigaste plattform. Partiledarna kvittar ut sig, de har annat viktigare för sig. Debatterna utförs pliktskyldigast förutom när TV är där och direktsänder på riktigt i någon av de stora kanalerna.

Många kloka ord har sagts om hur det har blivit så här. Men frågan är vad vi gör åt det.

Vi har sagt det förut på den här bloggen. Tydligare ansvar ger mer inflytande. Riksdagsledamöter som väljs på tydliga personliga mandat kan sätta emot när partipiskan viner. Partiväsendet har alldeles för mycket makt i det moderna Sverige. När partierna var den självklara platsen för politisk organisation och hade en stor andel av befolkningen som medlemmar fungerade den interna partidemokratin som en del av det demokratiska systemet. Så är det inte längre.

Jag har en mängd tankar och idéer till ur man kan förändra detta – direktval i enmansvalkretsar för delar av parlamentet, återinför ett tvåkammarsystem, skilda valdagar, godkännande av fackministerposter… ni känner igen dem alla.

Men jag orkar snart inte fundera mer över detta. Frö makten är självkoncentrerande. Radikala konstitutionella förändringar påverkar dem som idag sitter vid makten köttgrytor alldeles för mycket för att de själva ska kunna administrera dem.

Vad har vi kvar? En ed i ett bollhus? Ett konstitutionellt konvent? Eller är det så att vi lever i Churchills — sämsta styrelseform bortsett från alla andra prövats.