Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Det tjänar inget till att sitta i riksdagen!

I veckan meddelade moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson att hon inte ställer upp för omval.

>Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter. Riksdagen fungerar inte på det sättet jag förväntat mig. Partiledningarna bestämmer allt och utrymmet för oss ledamöter att representera våra väljare är obefintligt. Det skriver moderaternas Anne-Marie Pålsson som idag meddelar att hon inte ställer upp för omval.

I Svensk Tidskrift skriver hon själv om den maktlösa makten

>Görs inget får vi fortsätta på den nu inslagna vägen där Riksdagen bäst kan beskrivas som en statist i ett välregisserat skådespel, en aktör att plocka fram och visa upp då de stolta orden om demokrati och folkligt inflytande behöver ett ansikte.

Dexion kommer hon vara saknad

>Idag läser jag att Anne-Marie inte ställer upp för omval, vilket fyller mig med bedrövelse – en människa med kompetens, drivkraft och förmåga som har spelat stor
roll för politikens utveckling och enskilda människors liv, men som hade kunnat göra så mycket mer. En politiker som jag hade hoppats på att se i regeringen, snarare än i riksdagen.

HAX instämmer

>En av de mer självständiga borgerliga riksdagsledamöterna, Anne-Marie Pålsson (m), meddelar att hon inte kommer att ställa upp för omval.
>
>Skälet hon anger är intressant: Riksdagen har tömts på innehåll, makt och inflytande. Den är nu bara ett transportkompani åt regeringsmakten. Riksdagsledamöterna har inte någon självständig ställning, utan styrs av regeringen och av partierna.
>
>Vilket känns som en rätt god analys. Och allvarlig, sett ur ett maktdelningsperspektiv.
>
>Synd bara att det är partigängarna och partipiskan som tycks vinna. Vi skulle behöva fler fritänkare och bråkstakar i riksdagen, inte färre.

MaryXJ är också ledsen

>Pålsson hoppar av…
>
>Detta gjorde mig ledsen.
>
>Det finns en och annan moderat kvinna att beundra. Anne Marie Pålsson har alltid för mig varit en sådan.

Johan Linander anser att Pålsson har fel i kritiken mot riksdagen:

>Den politiska makten får man genom att vara med och påverka i processen fram tills regeringen fattar beslut om en proposition. Jag känner att jag har mycket stort inflytande över den politik som drivs på justitieområdet. Det är klart att inflytandet på andra områden inte är lika stort eftersom man är tvungen att huvudsakligen ta hand om sina egna frågor, men då har å andra sidan andra centerpartister som jag litar på inflytande där.

Johan går ännu längre på Newsmill under rubriken I mitt parti är vi inte röstboskap:

>Det vore mycket olyckligt om Anne-Marie Pålssons bild av hur riksdagen fungerar skulle bli den allmänt rådande. Låt moderaternas interna problem, om de nu är sådana som Pålsson beskriver, det har jag ingen större insyn i, vara något som moderaterna själva får lösa. För det är inte Centerpartiets problem som hon beskriver. Jag är inte röstboskap. Jag är med och utformar politiken och jag tar ansvar för de beslut jag är med och fattar. Den som inte klarar av att ta det ansvaret kanske inte ska vara riksdagsledamot.

Mårten Schultz ser besparingsmöjligheter

>Men låt oss se glaset som halvfullt. Om det är som Pålsson skriver behöver vi inte alla dessa riksdagsledamöter. Här finns det besparingar att göra! Det räcker ju med en riksdagsledamot från varje parti som sedan tilldelas ett röstantal i förhållande till partiets röstsiffror från senaste valet. Lagstiftningensapparaten kan slimmas ned betydligt. Hela riksdagen kan få plats i ett normalt klassrum – och då finns det ändå plats över för både kaffekokare och kopiator i samma rum. Om någon bara tipsar Anders Borg så kan vi äntligen få in litet effektivitetstänkande i lagstiftningsprocessen.

Jag tycker att det är dags att vi börjar diskutera vad vi har riksdagen till. Hur många ledamöter behöver den? Hur ska de väljas? Hur ska de använda budgeten? Hur ska makten delas mellan riksdag och regering i det nya politiska landskapet med stark verkställande makt och EU:s stora betydelse.

Gunnar Wetterberg skrev bra om detta i DN för ett par veckor sen.

>Svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör bäst i att inte bråka. Därför har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot partiledningen att de helt anonymiseras. Detta färglösa transportkompani blir allt mer inåtvänt och varje ledamot ägnar sig åt allt smalare frågor. En stor del av ansvaret för detta bär det grundlagsfästa proportionella valsystemet. Det är dags att sätta punkt för detta hundraåriga experiment. Hela riksdagens utformning måste sättas under luppen. Grundlagsberedningen bör få bakläxa genom att en ny beredning tillsätts.

DN skriver om saken i dag i sin ledare

>Maktkoncentrationen i svensk politik hänger samman med vårt valsystem och förändrade samhällsvillkor. Det är två saker som bägge är svåra att påverka. Men det finns en del mindre reformer som ändå skulle kunna stärka ledamöternas ställning.
>
>Personalvalsinslaget bör öka. Dagens spärr kan gärna slopas helt så att partiledningens makt inskränker sig till vem som ska stå på listan. Då skulle riksdagsledamöterna tvingas att visa väljarna vad de uträttat i stället för att gå i sitt partis ledband.
>
>Som Anne-Marie Pålsson föreslår är det också rimligt att riksdagens ledamöter förfogar över sina ekonomiska resurser. För att markera regeringens formella beroende av riksdagen borde även de förtroendevalda ges rätt att offentligt fråga ut ministerkandidater.
>
>Sammantaget skulle dessa ändringar kunna göra en hel del för att återupprätta ställningen för folkets främsta företrädare.

Nu blev det mycket citat här, kanske läge att tycka något själv.

Jag tycker givetvis det är synd att riksdagen förlorar en kraft som Anne-Marie Pålsson. Ännu mer synd tycker jag det är som det visar på och som jag länge haft på känn. Riksdagen är inte platsen för de stridbara, de med en stark övertygelse, de som vill påverka. Johan Linander får ursäkta mig, men jag tror inte på honom. Riksdagen är en plats där partierna (i synnerhet de med många platser att fylla) helst sätter folk som inte gungar båten.

De viktiga besluten tas någon annanstans idag. I EU, i kommunerna, i regeringen och även utanför den politiska sfären. Den tiden är förbi då några av våra färgstarkaste ledarfigurer verkade med riksdagen som sin viktigaste plattform. Partiledarna kvittar ut sig, de har annat viktigare för sig. Debatterna utförs pliktskyldigast förutom när TV är där och direktsänder på riktigt i någon av de stora kanalerna.

Många kloka ord har sagts om hur det har blivit så här. Men frågan är vad vi gör åt det.

Vi har sagt det förut på den här bloggen. Tydligare ansvar ger mer inflytande. Riksdagsledamöter som väljs på tydliga personliga mandat kan sätta emot när partipiskan viner. Partiväsendet har alldeles för mycket makt i det moderna Sverige. När partierna var den självklara platsen för politisk organisation och hade en stor andel av befolkningen som medlemmar fungerade den interna partidemokratin som en del av det demokratiska systemet. Så är det inte längre.

Jag har en mängd tankar och idéer till ur man kan förändra detta – direktval i enmansvalkretsar för delar av parlamentet, återinför ett tvåkammarsystem, skilda valdagar, godkännande av fackministerposter… ni känner igen dem alla.

Men jag orkar snart inte fundera mer över detta. Frö makten är självkoncentrerande. Radikala konstitutionella förändringar påverkar dem som idag sitter vid makten köttgrytor alldeles för mycket för att de själva ska kunna administrera dem.

Vad har vi kvar? En ed i ett bollhus? Ett konstitutionellt konvent? Eller är det så att vi lever i Churchills — sämsta styrelseform bortsett från alla andra prövats.

En miljard morötter

Om du har 1000 000 000 stycken morötter. Vad skulle du då tycka?

1) Det är så viktigt att ingen tar en morot gratis att jag är beredd att förstöra alla utom 100 som jag då kan ta mycket betalt för.
2) Det spelar ingen roll om folk äter av mina morötter. När de upptäcker hur goda de är kommer de tillbaka och då kan jag få betalt för de tvättade och paketerade morötterna.

Om du svarar ett så arbetar du troligen för en av de fyra stora upphovsrättsägarna.

Någon smyger in i morotslandet och stjäl en morot. Vad skulle du då göra?

1) Rycka på axlarna.
2) Peppra ner morotstjuvarna med min hagelbössa.

Om du svarar två så heter du troligen Håkan Roswall.

Skulle du rösta för en speciell morottjuvsjägarlag?

1) Nej.
2) Ja.

Om du svarar två så sitter du tydligen i Sveriges Riksdag.