Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!