Emotionell smet av fördomsfull moralism och medkänsla

I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Lagen skall inte ägna sig åt nymoralism

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.

Läsarförakt, lyssnarförakt, väljarförakt

Från Leo Erlandsson fick jag idag veta att Peter Sunde har den goda smaken att citera Thomas Paine:

>What we obtain too cheap we esteem too lightly.

I citatet gömmer sig ironin att piratrörelsen konstant anklagas för att vara snåla och ovilliga att betala för sig – dvs cheap. Men det är inte det handlar om. Att göra om frågeställningen till denna förenklade, moralistiska, svartvita bild visar bara på ett monumentalt förakt. Ett förakt för inte bara en hel generation. Nej, vi finns i alla åldrar vi som känner oss misshandlade och missförstådda.

Det handlar om ett förakt för en hel läsekrets, en hel lyssnarskara, en hel väljarkår.

###Läsarförakt

De har varit några stycken, representanterna för Sveriges författare och gammelmediala journalister (Jan Guillou, Liza Marklund, Carina Rydberg) som har velat göra sig till tolk för hela sin yrkeskår. De har utan att bry sig om att sätta sig in i vare sig teknik, ekonomi eller spridning av upphovsrättsligt skyddade verk utnämnt en hel rörelse till tjuvar. Spännande nog en hel rörelse som inbegriper många av de kollegor de gör sig till tolk för (Unni Drougge, Anna Troberg, Anders Widén och lustigt nog Carina Rydberg igen).

Senast i raden av träskallar är Dick Harrison som lyckas med konststycket att gråta ut över en utebliven försäljning när han bevisligen inte tillhör de mest nerladdade författarna i Sverige. Han har antagligen större problem med gammaldags xeroxkopiering.

Dick fungerar dessutom som ett utmärkt exempel på det läsarförakt jag talar om. Han anser nämligen inte att han behöver upprätthålla någon annan kontakt med sin läsekrets än böckerna. Det ingår inte i jobbet för en författare. Han ska helt enkelt ha betalt eftersom han skriver.

I de flesta arbeten kan man inte definiera bort behovet av kunder, men det är klart när man anklagar sin läsare för att vara tjuvar, så är det ju uppenbart att man inte ser dom som kunder. Frågan är bara hur länge man har läsare. Jag har i vilket fall läst min sista Dick Harrison-bok.

Ett annat läsarförakt är det som uppvisas av papperstidningarna. DN:s Wolodarski kallar idag självaste Google för parasiter. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att anse att jag har mer nytta av Google än av DN. Varför det är fult av Google men fint av DN att aggregera information har jag redan funderat över idag.

Och det tål verkligen att fundera på. För Wolodarski tycks mena att det är läsekretsens fel att hans tidning inte tjänar pengar. Den läsekrets som upptäckt att den får en lika bra eller i alla fall mer prisvärd nyhetskälla genom att använda gratistidningar och gratistjänster på nätet. Jag tror vi nyhets- och samhällsintresserad är vuxna nog att välja bort dåliga nyhetstjänster, som t ex DN som ju uppenbarligen inte respekterar oss och våra val.

När vi gör det valet ropas på rättsliga eller politiska ingripanden. De som ropar borde minnas att det sällan har varit lyckat att förbjuda eller begränsa användningen av modern teknik för att rädda företag som är fast i den gamla. De som vill överleva måste istället utvecklas med sin tid.

###Lyssnarförakt

Om författarna har problem med sina läsare så är det ingenting mot hur arga musikerna är på sina lyssnare. Mångmiljonärerna Björn Ulvaeus och Per Gessle (som dessutom båda varit inblandade i upphovsrättstvister) vill att vi ska tycka så synd om dem för deras uteblivna inkomster (för att de blir bestulna). Fast det de egentligen vill är ju att göra sig till talesmän för de som i framtiden ska kunna sitta på en hög av guld tack vare gamla meriter och gamla royalties.

De tycks inte fatta att dagens begåvade unga artister är på väg någon helt annanstans. En annan typ av musik, en annan yrkesroll och en annan sorts karriär. Och att det sker av nödvändighet. För när dagens unga börjar närma sig pensionen kommer det inte finnas några stora nationella radiostationer och tevekanaler som kan generera fantasisummor i STIM, inte heller några möjligheter till royalties genom att ge ut den tredje sortens plastbit och tvinga alla fans att köpa samma musik för tredje gången.

Ska vi kalla det lyssnarförakt? Om ni tvivlar så kan ni läsa vad Åsa Jinder skriver på sin blogg till en förhållandevis artig läsare som kommenterat:

>Ännu en idiot.
>Som pratar om SIN INTEGRITET som om den vore viktigare än det faktum att han STJÄL FRÅN ANDRA.
>Lägg ner för fan. På allvar.
>Lägg ner.
>Det går verkligen inte att diskutera med idioter. Tjuvar.
>Som buhuuuuuar om sin integritet och buhuuuar om stopp på samhällutvecklingen om inte de får stjäla…buhuuuu.
>Vad är det som är så svårt att förstå i meningen – du skall betala- du, skall eller betala?

Leo Erlandsson som skrev kommentaren Jinder svarar på hade på inget sätt antytt att han inte ville betala för musik. Han kunde mycket väl ha varit en framtida köpare av en Åsa Jinder-skiva. De flesta av oss som är mot IPRED och kritiska till TP-domen vill faktiskt inte stjäla musik. Många av oss fildelar inte ens. Jag har betalat för all musik jag äger.

Vad vi däremot är, är förbannade. Arga på en bransch som inte litar på oss, som behandlar oss som tjuvar. Som tvingar oss att köpa samma vara flera gånger. Som inte låter oss spela den musik vi köpt var vi vill. Det betyder i mitt fall att jag kan ha förståelse för de sk tjuvarna, förståelse för att man till slut ledsnar på att det man vill köpa inte går att köpa.

Jag saknar också den gamla skivbutiken där det var självklart att man ville provlyssna innan man köpte. Oerhört mycket av de musik som ligger och skräpar som mp3:or i folks datorer spelas aldrig. Den plockades ner för att provlyssnas och har sedan glömts bort. Är det verkligen upphovsrättsbrott att flytta en bunt ettor och nollor om dessa ettor och nollor aldrig blir omgjorda till musik av en DA-omvandlare? Och om det är det juridiskt, är det rimligt?

Varför är artisterna så arga när det var de och deras representanter som startade krig mot kunderna? Extra underligt blir alltihop när vi talar om ett rättsfall om saker som skedde för fyra år sen, när det idag äntligen börjar dyka upp tekniska och affärmässiga lösningar.

###Väljarförakt

Till sist är det dags att döpa om politikerföraktet. Det handlar inte om ett förakt mot politiker. Det handlar om politikernas förakt mot sina väljare. Det är dags att kalla det vid dess rätta namn: Väljarförakt!

Efter Bodströmsamhället, FRA-frågan, stiftandet av IPRED-lagen så är det tydligt att vad väljarna vill tala med sina politiker om är ganska ointressant för politikerna mellan valen. Vi blir fler och fler som ger upp hoppet om partier som inte tycks ha behov av något annat än väljare. Medlemmar vill man väl fortfarande ha, men aktivister, funktionärer och folk som vill vara med och forma politiken, nej tack.

När människor reagerar med att starta nya partier så är detta en av de mest grundläggande politiska rättigheterna. Något som borde högaktas av det politiska systemet, även om det inte håller med om idéerna hos de nya partierna. Om ett nytt parti dessutom lyckas med något som närmast är den moderna politikens heliga Graal, att engagera ungdomar politiskt, så borde ju detta parti väcka en smula intresse. Men det som sker är ett förminskande och förlöjligandet av nya partier. Piratpartiet är knappast det första partiet som råkar ut för detta.

Det är dags för lite respekt och tolerans inte bara mot piratpartiet utan mot läsare, lyssnare och väljare.

Det moralistiska tolkningsföreträdet

Ett ämne som aldrig upphör att fascinera mig är hur moralistisk självrättfärdighet kan försvara vad dumheter som helst. Än mer fascinerande är när folk får bevisa sin egen moralistiska trångsynta korkskallighet på bästa tidningsplats.

Det är ett dystert betyg för kvaliteten hos .SEs krönika, när man möts av artiklar som: De första värmande solstrålarna.

Den korta resumén är att en man, Jerry Orrebacken, med sin lunch travar ut på en restaurangterrass och ser sig omkring. Terrassen är tom sånär som på ett par tjugoåriga tjejer som sitter vid ett av borden och röker. JUST DET bordet väljer herr Jerry O, och slår sig ner efter ett motvilligt medgivande av tjejerna.

Jag upprepar: Tom terrass, sånär som ett par tjejer vid ett bord. Det fanns med andra ord en uppsjö av alternativ till att sätta sig just där… När herr påträngande så satt sig ner, så begär han – ”vänligt men bestämt” – att tjejerna skall släcka sina cigaretter medan han äter…!

Tjejerna ser troligen ut som fågelholkar när de hör hans begäran:

”-Va?”, säger de två i kör, ”det är ju du som valde att sätta dig här och nu vill du att vi skall sluta röka?”
”-Ja”, svarar jag lugnt, ”detta är en uteservering till ett matställe och jag tänkte äta”, fortsatte jag.

Någonstans här började jag undra om herr Jerry O var riktigt navlad, men det blir till och med bättre:

”-Men du vill ju att vi skall sluta röka när du äter vid V-Å-R-T bord!”, nästan skriker de i samma kör, nästan en oktav högre.
”-Men du vill ju att vi skall sluta röka!”, fyller den ena på. Som om det vore en katastrof!
”-Nä, det är en önskan som Era föräldrar troligtvis har, jag vill bara att Ni låter bli att röka under tiden jag äter upp min lunch”.
”-Men vi satt ju här först!” ”-Du kunde ju satt dig någon annanstans”, säger en av tjejerna som suger frenetiskt på sin äckliga cigarett med en ökad rodnad i ansiktet.
”-…satt mig nån annanstans? Jo tack, jag vet. Men tycker Du att Du skall bestämma vart jag skall sitta av alla dessa lediga platser på denna tomma terrass? Hur skall jag veta att jag väljer just en plats som passar fröken?” säger jag så lugnt jag kan.

Hade det varit mig herr präktig Jerry O försökt sig på denna harang med, så hade jag – ”vänligt men bestämt” – påpekat för honom att det inte råder rökförbud på terrassen, och att om han har något problem med det så är han välkommen att byta bord. Vidare hade jag nog, inte fullt lika vänligt, påpekat att jag nog skulle föredra att han bytte bord hur som helst, eftersom hans självrättfärdiga personlighet luktar värre än mina rökverk. Ändå röker jag sällan numera, av hälsoskäl förutom av hänsyn mot mina barn och min sambo.

Tror ni det är slut här? Det kunde man ju hoppas:

”-Jomen du behöver ju inte sitta här om det stör att vi röker” fyllde den andra tjejen i.
”-Ni stör fler än mig när Ni röker, MEST stör ni mig för att jag försöker äta, just nu”.
”-Det är vårt liv och vi bestämmer över det!” svaras det snabbt, som om det nästan var intränat.
”-Har jag missat nåt? Det är 2008 och Ni tror att det är Ert liv endast som Ni förstör då Ni röker? Har Ni aldrig läst en tidning eller ett faktablad om vad tobaken har för effekter? Skolkade Ni i plugget också?”
”-Nä, jo men…nu röker vi och det är vår sak”
”-Men VARFÖR röker ni? Och vad gör det så viktigt att sitta här och röka då en vänligt sinnand själ, som jag, ber Er släcka under tiden jag äter?”
”-Men du kunde ju satt dig…..”
”-…nån-annastans. Jo tack, jag vet. Av att sitta och äta vid ett bord där folk röker, av att åka i sin bil där andra röker dödar 3-4 gånger fler än vad som dör i trafikolyckor i Sverige! Vet Ni det? Om Ni inte visste det så vet Ni det nu och jag ber Er släcka för att jag skall äta”.

De två vackra, unga, illaluktande tjejerna fimpar i den vidriga askkoppen och tittar på varann med förstående blick, reser sig och går. Jag sitter kvar, helt ensam på terassen och funderar på vad det var som hände denna dag i vårsolen.

Maken till självrättfärdiga, mästrande översittarfasoner får man leta efter.

Det är väl rätt tydligt vid det här laget att Jerry Orrebacken tillhör den grupp samhällsindivider som ser det som sin skyldighet att se till att alla som röker minsann får veta att de gör fel. Extra stilpoäng i skitstövelsligan får han när han drar in deras föräldrar och deras skolgång — förutom att han jämför med trafikdöden och annat jöns.

Vilken förbannad plattnacke!

Den självutnämnda rätten att behandla andra människor med sådan total brist på normalt folkvett är nog det mest intressanta. Det är som jag ser det ett väldigt utbrett fenomen — präktighetens och moralismens tolkningsföreträde.

Du ser det i så många sammanhang:

  • Pedanten som uppträder roat hånfullt mot den som låter dammråttorna jaga ikapp i hörnen.
  • Icke-rökaren som anser sig ha rätt att kasta alla begrepp om hyfs och folkvett överbord i jakten på rökare.
  • Nykteristen som anser sig högre stående än fyllkajan.
  • Idioten med cykelhjälm som talar ner till vuxna människor som tycker den är överflödig.
  • ”Feministen” som inte ens anser sig behöva lyssna än mindre ta på allvar den prostituerade som anser sexköpslagen vara rent nys.
  • Och så vidare…

Överlag är det hela varianter på härskartekniken, och hur någon kan få skriva en krönika i .SE där han hyllar sitt eget översitteri, brist på etikett, rent spel, respekt och folkvett övergår mitt förstånd. Har de ingen redaktion?